Attentatet mot Charlie Hebdo - yttrandefriheten får inte förminskas till en dogm

I skrivande stund finns det inga misstänkta gripna för det vidriga terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris igår. Det är av största vikt att förövarna kan gripas levande och ställas inför rätta. En rättegång ger möjlighet att skapa klarhet kring vad som skedde och därigenom ge bättre förutsättningar att motverka framtida terrordåd.

Charlie Hebdo var sannerligen ingen okontroversiell tidskrift. Dess vänsterrabulistiska hållning och stundtals groteska karikatyrer av politiska och religiösa ledare väckte starka känslor. Financial Times Europaredaktör Tony Barber påstod efter attentatet att Charlie Hebdo bedrivit "hets mot muslimer" ("muslim baiting") och menade att dess journalistik varit "stupid" och präglats av "editorial foolishness". Men det spelade ingen roll, menade Tony Barber. Yttrandefriheten var självklart lika ovillkorlig för Charlie Hebdo som för vilken annan tidskrift som helst.

Däri ligger yttrandefrihetens sprängkraft. Yttrandefriheten inbegriper alla ståndpunkter, även ståndpunkter vi kanske inte bara ogillar utan i grunden djupt avskyr. Även om en person eller en tidning agerar på ett sätt som man kan tycka är idiotiskt eller vedervärdigt, så inbegrips den av en ovillkorlig yttrandefrihet (såvida inte lagen säger annorlunda - t ex i form av hets mot folkgrupp, förtal eller olaga hot).

Älska era fiender, säger Jesus (Matt 5:44). Det är inte så lätt alla gånger. Att älska våra vänner är mycket lättare. På samma sätt är det med yttrandefriheten. Det är inte så lätt att alla gånger stå upp för en yttrandefrihet som kanske används för att kränka människor eller håna utsatta grupper. Men vi har inget val. Yttrandefrihet måste vara på riktigt, annars är den ingenting värd.

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks konst och hans hånande av profeten - men hans rätt att håna kan inte kompromissas bort. Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten, skrev Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat provokativa karikatyrer på profeten Muhammed. Henrik Berggren fortsatte: Problemet är inte att teckningarna är provocerande för muslimer utan att den enda publiceringsanledningen är att de är förolämpande mot muslimer. Det här är inte Rushdies "Satansverserna", snarare Kjærsgaardskt skitsnack. (...) Personer som måste gömma sig bakom sin "rätt att provocera" är oftast intellektuellt desperata individer som inte har något av vikt att säga.

Oavsett om man delar Henrik Berggrens värdering av Jyllands-Postens publiceringar eller ej är är slutsatsen att det måste vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att kritisera en tidning för dess publiceringar och samtidigt vara beredd att med alla till buds stående medel värna tidningens yttrandefrihet. Den som kräver att tidningens kritiker av omsorg om yttrandefriheten skall hålla inne med sin kritik förminskar yttrandefriheten till en dogm. Det är först i en levande debatt som yttrandefrihetens värde blomstrar.

Lars Vilks, Jyllands-Posten och filmen "Innocence of Muslims".

Filmen Innocence of Muslims smädar profeten Muhammed och har följts av upplopp i delar av den muslimska världen. Lars Vilks rondellhundar och karikatyrteckningarna i Jyllands-Posten smädade profeten Muhammed och följdes av upplopp i delar av den muslimska världen.

I fallen med rondellhundarna och karikatyrteckningarna präglades svensk debatt av kraftfulla försvar av Lars Vilks och Jyllands-Postens yttrande- och tryckfrihet. De som kritiserade Vilks och Jyllands-Postens publiceringar anklagades för att inte ta yttrande- och tryckfriheten på allvar.

I fallet med filmen "Innocence of Muslims" har jag inte uppfattat någon svensk röst som kraftfullt argumenterar för värnandet av upphovsmannens yttrandefrihet. (Jag kan förstås ha missat någon.)

Varför behandlas filmen "Innocence of Muslims" så annorlunda än Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-postens karikatyrteckningar? Samtliga tre kulturyttringar har ju skapats i syfte att smäda Muhammed. En möjlighet är förstås att "Innocence of Muslims" är en amerikansk produkt och den svenska debatten har lättare att försvara nordiska fenomen som Vilks och Jyllands-Posten. Men den förklaringen tycker jag är en aning långsökt.

I stället tror jag att Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrer uppfattas som mer "seriösa" konstuttryck är filmen "Innocence of Muslims". För mig är det inget gilitigt argument. Dålig kultur eller filmer som enbart syftar till att provocera måste förstås skyddas av samma yttrandefrihet som "seriös" kultur. Det sägs att skådespelarna i filmen "Innocence of Muslims" lurades att tro att de spelade in en helt annan film och att filmprojektet därför var omoraliskt. Men Anna Odells uppmärksammade examensarbete från Konstfack där hon simulerade psykos och självmordsbenägenhet lurade också enskilda människor till att bli en del av hennes konstverk.

Kanske är det så att vinden i debatten till sist har vänt. I dag kan man kritisera Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrteckningar utan att kritiken uppfattas som ett angrepp på yttrande- och tryckfriheten. En sådan utveckling ser jag som ett sundhetstecken i svensk debatt.