Ska högerextrema Nya Tider få vara med på Bokmässan? Ska nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen få hyra utställningsplats i Visby under Almedalsveckan? Dessa frågor har debatterats en hel del på senaste tiden. Mina utgångspunkter är följande:
1.) Yttrandefriheten är en mänsklig rättighet. Så länge du inte bryter mot lagen (till exempel genom olaga hot, förtal eller hets mot folkgrupp) får du säga eller skriva precis vad du vill. Yttrandefriheten är ingen lek - den blir på riktigt när den ska inrymma åsikter som de flesta tycker är vedervärdiga eller idiotiska. "Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten", skrev till exempel Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat för många muslimer förolämpande karikatyrer på profeten Muhammed.
2.) Yttrandefriheten innebär inte att du har rätt att alltid få vara med. En debattredaktör refuserar dagligen inlägg, utan att dessa refuseringar är ett uttryck för censur eller innebär in inskränkning av yttrandefriheten. I privata sammanhang är det alltid arrangören som har rätten att avgöra vilka som ska bjudas in.
Sedan kan alla ha synpunkter på vilka som får medverka. För mig är det viktigt att arrangören har en bärande idé, ett medvetet förhållningssätt, om vilka som ska bjudas in och varför. Här är det uppenbart att ledningen för Bokmässan, och kanske även Almedalsveckan, har brustit. Bokmässans VD Maria Källsson har hoppat från tuva till tuva i argumentationen. När det gäller Almedalsveckan är det riksdagspolitikerna som är formella arrangörer och bestämmer vilka som ska vara med, medan Region Gotland avgör vilka som får hyra mark. Dessa två aktörer har uppenbarligen inte pratat sig samman, vilket leder till att det idag ges väldigt skilda bud om huruvida Nordiska motståndsrörelsen ska få vara på plats i Visby eller inte.
Här finns en olycklig yrvakenhet inför problematiken. I takt med att extremhögern flyttat fram sina positioner på den offentliga arenan kommer har problematiken vuxit i betydelse. Här finns principiella ståndpunkter ("alla" ska få vara med och utöva sin yttrandefrihet, nazister ska inte erbjudas plats i det offentliga rummet) som måste konfronteras med praktiska konsekvenser (nazisters närvaro gör människor så rädda att de avstår från att komma, att bjuda in nazister innebär att de normaliseras) av besluten.
Diskussionen är på allvar. Som någon skrev på Twitter i dag: För 20 år sedan skrattade många åt Sverigedemokraterna. I dag tycker nästan var femte svensk att de ska styra landet.
Visar inlägg med etikett Henrik Berggren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Henrik Berggren. Visa alla inlägg
2015-01-08
Attentatet mot Charlie Hebdo - yttrandefriheten får inte förminskas till en dogm
I skrivande stund finns det inga misstänkta gripna för det vidriga terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris igår. Det är av största vikt att förövarna kan gripas levande och ställas inför rätta. En rättegång ger möjlighet att skapa klarhet kring vad som skedde och därigenom ge bättre förutsättningar att motverka framtida terrordåd.
Charlie Hebdo var sannerligen ingen okontroversiell tidskrift. Dess vänsterrabulistiska hållning och stundtals groteska karikatyrer av politiska och religiösa ledare väckte starka känslor. Financial Times Europaredaktör Tony Barber påstod efter attentatet att Charlie Hebdo bedrivit "hets mot muslimer" ("muslim baiting") och menade att dess journalistik varit "stupid" och präglats av "editorial foolishness". Men det spelade ingen roll, menade Tony Barber. Yttrandefriheten var självklart lika ovillkorlig för Charlie Hebdo som för vilken annan tidskrift som helst.
Däri ligger yttrandefrihetens sprängkraft. Yttrandefriheten inbegriper alla ståndpunkter, även ståndpunkter vi kanske inte bara ogillar utan i grunden djupt avskyr. Även om en person eller en tidning agerar på ett sätt som man kan tycka är idiotiskt eller vedervärdigt, så inbegrips den av en ovillkorlig yttrandefrihet (såvida inte lagen säger annorlunda - t ex i form av hets mot folkgrupp, förtal eller olaga hot).
Älska era fiender, säger Jesus (Matt 5:44). Det är inte så lätt alla gånger. Att älska våra vänner är mycket lättare. På samma sätt är det med yttrandefriheten. Det är inte så lätt att alla gånger stå upp för en yttrandefrihet som kanske används för att kränka människor eller håna utsatta grupper. Men vi har inget val. Yttrandefrihet måste vara på riktigt, annars är den ingenting värd.
Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks konst och hans hånande av profeten - men hans rätt att håna kan inte kompromissas bort. Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten, skrev Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat provokativa karikatyrer på profeten Muhammed. Henrik Berggren fortsatte: Problemet är inte att teckningarna är provocerande för muslimer utan att den enda publiceringsanledningen är att de är förolämpande mot muslimer. Det här är inte Rushdies "Satansverserna", snarare Kjærsgaardskt skitsnack. (...) Personer som måste gömma sig bakom sin "rätt att provocera" är oftast intellektuellt desperata individer som inte har något av vikt att säga.
Oavsett om man delar Henrik Berggrens värdering av Jyllands-Postens publiceringar eller ej är är slutsatsen att det måste vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att kritisera en tidning för dess publiceringar och samtidigt vara beredd att med alla till buds stående medel värna tidningens yttrandefrihet. Den som kräver att tidningens kritiker av omsorg om yttrandefriheten skall hålla inne med sin kritik förminskar yttrandefriheten till en dogm. Det är först i en levande debatt som yttrandefrihetens värde blomstrar.
Charlie Hebdo var sannerligen ingen okontroversiell tidskrift. Dess vänsterrabulistiska hållning och stundtals groteska karikatyrer av politiska och religiösa ledare väckte starka känslor. Financial Times Europaredaktör Tony Barber påstod efter attentatet att Charlie Hebdo bedrivit "hets mot muslimer" ("muslim baiting") och menade att dess journalistik varit "stupid" och präglats av "editorial foolishness". Men det spelade ingen roll, menade Tony Barber. Yttrandefriheten var självklart lika ovillkorlig för Charlie Hebdo som för vilken annan tidskrift som helst.
Däri ligger yttrandefrihetens sprängkraft. Yttrandefriheten inbegriper alla ståndpunkter, även ståndpunkter vi kanske inte bara ogillar utan i grunden djupt avskyr. Även om en person eller en tidning agerar på ett sätt som man kan tycka är idiotiskt eller vedervärdigt, så inbegrips den av en ovillkorlig yttrandefrihet (såvida inte lagen säger annorlunda - t ex i form av hets mot folkgrupp, förtal eller olaga hot).
Älska era fiender, säger Jesus (Matt 5:44). Det är inte så lätt alla gånger. Att älska våra vänner är mycket lättare. På samma sätt är det med yttrandefriheten. Det är inte så lätt att alla gånger stå upp för en yttrandefrihet som kanske används för att kränka människor eller håna utsatta grupper. Men vi har inget val. Yttrandefrihet måste vara på riktigt, annars är den ingenting värd.
Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks konst och hans hånande av profeten - men hans rätt att håna kan inte kompromissas bort. Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten, skrev Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat provokativa karikatyrer på profeten Muhammed. Henrik Berggren fortsatte: Problemet är inte att teckningarna är provocerande för muslimer utan att den enda publiceringsanledningen är att de är förolämpande mot muslimer. Det här är inte Rushdies "Satansverserna", snarare Kjærsgaardskt skitsnack. (...) Personer som måste gömma sig bakom sin "rätt att provocera" är oftast intellektuellt desperata individer som inte har något av vikt att säga.
Oavsett om man delar Henrik Berggrens värdering av Jyllands-Postens publiceringar eller ej är är slutsatsen att det måste vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att kritisera en tidning för dess publiceringar och samtidigt vara beredd att med alla till buds stående medel värna tidningens yttrandefrihet. Den som kräver att tidningens kritiker av omsorg om yttrandefriheten skall hålla inne med sin kritik förminskar yttrandefriheten till en dogm. Det är först i en levande debatt som yttrandefrihetens värde blomstrar.
2010-09-18
Olof Palme, Norman Mailer och vad det innebär att vara svensk
Uppdatering 20 september: Hela artikeln finns nu på nätet här.
I dag recenserar jag Henrik Berggrens Olof Palme-biografi i Göteborgs-Posten (ännu ej på nätet) Här följer några valda delar av texten:
Ett spöke har länge vandrat kring i terrängen av svensk historieskrivning och självbild – Olof Palmes spöke. Till synes nära och mitt ibland oss, ändå ständigt undflyende och omöjlig att greppa fast. Hatad, älskad, omstridd. Alla bär vi en relation till honom – som människa, som politiker eller som myt. Därför blir det frestande att använda Olof Palme som ett verktyg i försöken att belysa vår samtid och för att ge ett svar på frågan vad det innebär att vara svensk.
I ett centralt avsnitt i boken analyseras den blott 22-årige Olof Palmes understreckare i Svenska Dagbladet år 1949, om Norman Mailers roman ”De nakna och de döda”. Mailers roman är en mörk och desillusionerad betraktelse kring andra världskriget, mänskligt tillkortakommande och Guds frånvaro. Ändå, skriver Berggren, menar Mailer att det är meningsfullt att ständigt ”kämpa för vår värdighet och humanitet som människor”. En av romanens centrala personer, löjtnant Hearn, misslyckas gruvligt i sitt försök att göra uppror mot ett orättfärdigt system. Men misslyckandet är inget mått på upprorets moraliska värde. Berggren likställer Olof Palme med löjtnant Hearn i det att båda gör ett existentiellt val, bortom metafysiska övertygelser om Gud eller lagar som styr historien, och i stället ”väljer friheten, och med friheten följer godtycket, slumpen och bristen på absoluta garantier”. Att försöka vinna friheten är – för Norman Mailer och för Olof Palme - ett politiskt och moraliskt värde i sig, oavsett om försöket lyckas eller misslyckas.
Henrik Berggren använder Olof Palme och hans gärning för att på nytt – och kanske än mer slagkraftigt – gestalta den tes Berggren tillsammans med Lars Trägårdh drev i boken ”Är svensken människa?” (2006). Där hävdade författarna att utformningen av den svenska välfärdsstaten var en unik mekanism för att hantera spänningsfältet mellan viljan till individuell suveränitet och den obönhörliga nödvändigheten att ingå i ett samhälle. Den svenska välfärdsstaten erbjuder medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband som t ex familjen, utan att den moraliska ordningen i samhället äventyras. I stället blir det svenska samhällskontraktet ett uttryck för solidaritet och omtanke människor emellan. Sociala band ska grundas på jämlikhet och en grundläggande respekt för den andres autonomi. Olof Palme bejakade och befrämjade denna konstruktion och därmed bidrog han väsentligt till utformningen av den unika svenska kombinationen av individuellt oberoende och mänsklig gemenskap.
Boken slutar på Sveavägen, den 28 mars 1986. Här finns ingen epilog, inget eftermäle, inga försök att syntetisera fenomenet Olof Palme. På ett sätt paradoxalt kommer Henrik Berggren aldrig särskilt nära Olof Palme. Jag får intrycket att det heller aldrig – till skillnad från många övriga Palmebiografers – varit författarens avsikt. I samma ögonblick vi skulle komma Palme nära skulle glansen försvinna och hans osaliga ande upphöra att inspirera vår längtan efter mening och sökande efter identitet.
I dag recenserar jag Henrik Berggrens Olof Palme-biografi i Göteborgs-Posten (ännu ej på nätet) Här följer några valda delar av texten:
Ett spöke har länge vandrat kring i terrängen av svensk historieskrivning och självbild – Olof Palmes spöke. Till synes nära och mitt ibland oss, ändå ständigt undflyende och omöjlig att greppa fast. Hatad, älskad, omstridd. Alla bär vi en relation till honom – som människa, som politiker eller som myt. Därför blir det frestande att använda Olof Palme som ett verktyg i försöken att belysa vår samtid och för att ge ett svar på frågan vad det innebär att vara svensk.
*
I ett centralt avsnitt i boken analyseras den blott 22-årige Olof Palmes understreckare i Svenska Dagbladet år 1949, om Norman Mailers roman ”De nakna och de döda”. Mailers roman är en mörk och desillusionerad betraktelse kring andra världskriget, mänskligt tillkortakommande och Guds frånvaro. Ändå, skriver Berggren, menar Mailer att det är meningsfullt att ständigt ”kämpa för vår värdighet och humanitet som människor”. En av romanens centrala personer, löjtnant Hearn, misslyckas gruvligt i sitt försök att göra uppror mot ett orättfärdigt system. Men misslyckandet är inget mått på upprorets moraliska värde. Berggren likställer Olof Palme med löjtnant Hearn i det att båda gör ett existentiellt val, bortom metafysiska övertygelser om Gud eller lagar som styr historien, och i stället ”väljer friheten, och med friheten följer godtycket, slumpen och bristen på absoluta garantier”. Att försöka vinna friheten är – för Norman Mailer och för Olof Palme - ett politiskt och moraliskt värde i sig, oavsett om försöket lyckas eller misslyckas.
*
Henrik Berggren använder Olof Palme och hans gärning för att på nytt – och kanske än mer slagkraftigt – gestalta den tes Berggren tillsammans med Lars Trägårdh drev i boken ”Är svensken människa?” (2006). Där hävdade författarna att utformningen av den svenska välfärdsstaten var en unik mekanism för att hantera spänningsfältet mellan viljan till individuell suveränitet och den obönhörliga nödvändigheten att ingå i ett samhälle. Den svenska välfärdsstaten erbjuder medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband som t ex familjen, utan att den moraliska ordningen i samhället äventyras. I stället blir det svenska samhällskontraktet ett uttryck för solidaritet och omtanke människor emellan. Sociala band ska grundas på jämlikhet och en grundläggande respekt för den andres autonomi. Olof Palme bejakade och befrämjade denna konstruktion och därmed bidrog han väsentligt till utformningen av den unika svenska kombinationen av individuellt oberoende och mänsklig gemenskap.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)