Ska högerextrema och nazister få vara med på Bokmässan och i Almedalen?

Ska högerextrema Nya Tider få vara med på Bokmässan? Ska nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen få hyra utställningsplats i Visby under Almedalsveckan? Dessa frågor har debatterats en hel del på senaste tiden. Mina utgångspunkter är följande:

1.) Yttrandefriheten är en mänsklig rättighet. Så länge du inte bryter mot lagen (till exempel genom olaga hot, förtal eller hets mot folkgrupp) får du säga eller skriva precis vad du vill. Yttrandefriheten är ingen lek - den blir på riktigt när den ska inrymma åsikter som de flesta tycker är vedervärdiga eller idiotiska. "Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten", skrev till exempel Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat för många muslimer förolämpande karikatyrer på profeten Muhammed.

2.) Yttrandefriheten innebär inte att du har rätt att alltid få vara med. En debattredaktör refuserar dagligen inlägg, utan att dessa refuseringar är ett uttryck för censur eller innebär in inskränkning av yttrandefriheten. I privata sammanhang är det alltid arrangören som har rätten att avgöra vilka som ska bjudas in.

Sedan kan alla ha synpunkter på vilka som får medverka. För mig är det viktigt att arrangören har en bärande idé, ett medvetet förhållningssätt, om vilka som ska bjudas in och varför. Här är det uppenbart att ledningen för Bokmässan, och kanske även Almedalsveckan, har brustit. Bokmässans VD Maria Källsson har hoppat från tuva till tuva i argumentationen. När det gäller Almedalsveckan är det riksdagspolitikerna som är formella arrangörer och bestämmer vilka som ska vara med, medan Region Gotland avgör vilka som får hyra mark. Dessa två aktörer har uppenbarligen inte pratat sig samman, vilket leder till att det idag ges väldigt skilda bud om huruvida Nordiska motståndsrörelsen ska få vara på plats i Visby eller inte.

Här finns en olycklig yrvakenhet inför problematiken. I takt med att extremhögern flyttat fram sina positioner på den offentliga arenan kommer har problematiken vuxit i betydelse. Här finns principiella ståndpunkter ("alla" ska få vara med och utöva sin yttrandefrihet, nazister ska inte erbjudas plats i det offentliga rummet) som måste konfronteras med praktiska konsekvenser (nazisters närvaro gör människor så rädda att de avstår från att komma, att bjuda in nazister innebär att de normaliseras) av besluten.

Diskussionen är på allvar. Som någon skrev på Twitter i dag: För 20 år sedan skrattade många åt Sverigedemokraterna. I dag tycker nästan var femte svensk att de ska styra landet.