Muslimer i Sverige eller svenska muslimer? Om hur språket leder tanken

Igår hade jag nöjet att leda ett samtal med professorn i religionsvetenskap Göran Larsson om religionens betydelse i konflikterna i Mellanöstern. Göran Larsson imponerade med sin stora sakkunskap och sin förmåga att analysera och dekonstruera konflikterna utifrån olika sociala gruppers skilda intressen och synliggöra hur de stridande parterna mobiliserar genom att klä konflikterna i religiösa attribut. Arrangör var göteborgsdistriktet av Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Jag kan inte göra Göran Larssons analys rättvisa i denna text. Men han tog upp två saker som jag inte kände till eller hade tänkt på tidigare, och som gjorde intryck på mig. Han jämförde hur vi i Sverige och USA talar om muslimer. I Sverige talar vi om "muslimer i Sverige", vi säger sällan "svenska muslimer". I USA är det tvärtom. Där säger man oftast "amerikanska muslimer", och endast sällan "muslimer i USA". Uttrycket "svenska muslimer" är naturligtvis mycket mer inkluderande än "muslimer i Sverige". Jag vet inte om Göran Larsson har belägg för sitt påstående, men jag noterar att uttrycket "muslimer i Sverige" får fyra gånger fler träffar på Google än vad formuleringen "svenska muslimer" får.

Språket leder tanken, och själv kommer jag fortsättningsvis att säga "svenska muslimer" i stället för "muslimer i Sverige".

Den andra saken som gjorde intryck på mig var när Göran Larsson berättade att för många unga svenska muslimer som lever i utanförskap (om vi nu skall använda det ordet) är Säpo den enda myndighet de har kontakt med. Påståendet var sannolikt medvetet överdrivet, men även anekdoter kan sätta fingret på något väsentligt. Säpo använder sig av en utvecklad dialog-strategi med personer man befarar kan utvecklas till terrorister eller förespråkare för våldsbejakande aktivism. I dessa sammanhang är Säpo oftast väldigt vänliga och öppna, men i alla fall. Säpo får i dessa grupper personifiera de svenska myndigheterna. Rashid Musa skrev till exempel nyligen på Twitter att Säpo var den enda svenska myndighet som ringde och gratulerade honom när han valts till ordförande för förbundet Sveriges Unga Muslimer.

 *

Integration är viktig. Jag är glad att de sju icke främlingsfientliga partierna i Sveriges riksdag börjat synliggöra vilka skillnader som återfinns dem emellan i synen på hur flyktingar och invandrare bäst tas emot i des svenska samhället, utan att öppna dörren för att diskutera volymer. Det finns skillnader mellan vänster och höger i integrationspolitiken, även om det finns en värdegemenskap kring att det är fel att tänka i termer av antal när det gäller mottagandet.

Ny bok om Stasi-arkiven och felaktiga utpekanden av svenska medborgare

Klockan 11 på förmiddagen måndagen den 12 september 2011 knackade tidningen Expressen oförhappandes på hemma hos Marianne Ersson och hennes make i Hudiksvall. Reporterns inledande, direkta fråga var: Hur vill du kommentera att du påstås ha varit spion för DDR? Marianne Ersson fick då veta att hon hade blivit utpekad som Stasiagent i professorn i tyska Birgitta Almgrens just utkomna bok "Inte bara spioner". Denna dag slogs hennes liv över ända. Hur värjer man sig mot anklagelser som man vet är falska, men där bevisen för ens oskuld finns i hemligstämplade handlingar i Säpos och i Stasis arkiv?

Marianne Ersson valde efter Expressens stort uppslagna artikel att träda fram och ta striden offentligt. I Birgitta Almgrens bok hade hon tilldelats beteckningen "Nr 6" och beskrvs ”en av de förmodligen smartaste svenska kvinnliga Stasiagenterna". Personuppgifterna om henne i Almgrens bok var så detaljerade att hon lätt kunde identifieras. Nu berättar Marianne Ersson i den just utkomna boken "Jag var inte Stasispion" om den tragedi som utpekandet i Almgrens bok innebar för henne. Boken är skriven i en stämning av blandad sorg och vrede. Berättelsen om Erssons kamp för att bevisa sin oskuld varvas med berättelsen om hennes tid som lektor i svenska vid universitetet i Greifswald 1984-85.

Vi vet i dag - inte minst genom journalisten Mikael Holmström på Svenska Dagbladet - att det inte finns några uppgifter alls om Marianne Ersson i Stasis arkiv. Säpo har också skriftligen intygat att den av Birgitta Almgren vidareförda uppgiften att Marianne Ersson skulle ha erkänt uppdrag för Stasi är felaktig. Det är uppenbart så att det inte finns några belägg bakom Birgitta Almgrens utpekande av Marianne Ersson som Stasiagent.

Det är utmärkt att forskare får tillgång till Säpos arkiv och det gäller självklart också de s k Stasiarkvien. Men historien med Marianne Ersson visar hur lätt det är att enskilda medborgares integritet sätts ur spel.

Birgitta Almgren har i sin bok brustit i två avseenden. För det första misslyckades Almgren med att anonymisera de personer som av Säpo misstänktes för att vara eller pekades ut som spioner för Stasi. För det andra brast Almgren i källkritik i sin granskning av arkivmaterialet. Säpos arkivhandlingar gör inte anspråk på att utgöra någon sanning. Arkivmaterialet består av en mängd ostyrkta påståenden, anonyma utpekanden och obekräftade uppgifter. Det är helt naturligt. Arkivhandlingarna utgör Säpos interna arbetsmaterial, med mängder av inkomna uppgifter av allehanda slag. Att tolka och skapa sammanhang i alla dessa inkomna och okontrollerade uppgifter är mycket svårt, särskilt i efterhand.

Öppna gärna arkiven för forskning och granskning. Men syftet bör vara att granska statsmakten, hur myndigheten har skött sitt uppdrag och att bidra till en fördjupad historieskrivning och självförståelse. Ett öppnande av arkiven i syfte att fälla en moralisk dom över enskilda medborgare som inte kan försvara sig är inte värdigt ett öppet samhälle och en civiliserad rättsstat.

Stasi-arkiven och Carl B Hamiltons icke-liberala syn på rättsstaten

Igår (16/12) diskuterade jag öppnandet av de s k Stasi-arkiven med Carl B Hamilton i SVT Aktuellt. (Samtalet kan ses här - ca 14 minuter in i programmet.)

Jag har tidigare markerat att jag har svårt för parollen "Öppna arkiven!". Min avklarnade argumentation - vilken jag redovisade i gårdagens sändning - lyder som följer:

I debatten framstår det ofta som att om bara Säpos arkiv öppnas så kommer Sanningen med stort S att utkristallera sig. Så enkelt är det inte. Jag har i min forskning arbetat med material ur Säpos arkiv. Dessa arkivhandlingar består ofta av en mängd ostyrkta påståenden, anonyma utpekanden och obekräftade uppgifter. Det är inte så konstigt. Arkivhandlingarna utgör Säpos interna arbetsmaterial, med mängder av inkomna uppgifter av allehanda slag. Att tolka och skapa sammanhang i alla dessa inkomna och okontrollerade uppgifter är mycket svårt, särskilt i efterhand.

I allt detta brokiga material finns förstås en mängd personuppgifter. Dessa personuppgifter berör inte bara personer som misstänks ha begått olagliga handlingar, utan även dessa personers familjemedlemmar, vänner, bekanta och arbetskamrater. Uppgifterna kan beröra politisk verksamhet, men också personförhållanden som alkoholproblem, sexuell läggning och otrohet. Av handlingarna går det ibland också att identifiera säkerhetspolisens egna källor.

Carl B Hamilton överraskade i diskussionen med att förespråka att namnen på enskilda personer som av arkivhandlingarna att döma hade begått "klandervärda handlingar" skulle offentliggöras. Jag undrade då om Hamilton i sin egenskap av liberal någonsin begrundat värdet av rättssäkerhet. Hur skall en enskild medborgare kunna värja sig mot ostyrkta påståenden som kanske ligger 30-40 år tillbaka i tiden? Hur skulle en sådan person kunna bevisa att han/hon inte haft kontakt med utländsk säkerhetstjänst? Fallet med Marianne Ersson, som felaktigt utpekades som Stasi-agent i Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner borde leda till eftertanke.

Sverige är en rättsstat, vilket bl a innebär att en medborgare aldrig skall tvingas bevisa sin oskuld. Rättsstaten är en grundbult i demokratin och därför blev jag både förvånad och besviken över att Carl B Hamilton så lättvindigt viftade bort den problematiken.

Visst - öppna gärna arkiven. Men då skall syftet vara att granska statsmakten och hur myndigheten har skött sitt uppdrag. Eller att bidra till en fördjupad historieskrivning och självförståelse. Att öppna arkiven i syfte att fälla en moralisk dom över enskilda medborgare som inte kan försvara sig är varje öppet och civiliserat samhälle främmande.

Om tomheten i uttrycket "ta terrorhotet på allvar"

Ta terrorhotet på allvar. Så formulerade Peter Wolodarski - politisk redaktör i Dagens Nyheter - igår sin främsta förhoppning inför 2011.

Det är naturligtvis svårt att säga emot. Kan alla som tycker att terrorhotet inte skall tas på allvar räcka upp en hand? Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs.

Peter Wolodarski är en klok person, som ofta skriver läsvärda texter på DN:s ledarsida ur ett socialliberalt perspektiv. Men här blir han bara en i den kör som oreflekterat talar om att vikten av att "ta terrorhotet på allvar".

Vad menar Wolodarski egentligen? I sin text betonar han att Sverige inte har blivit ett otryggare land att leva i efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten. Han konstaterar att det "finns svenska medborgare" som bär på ett hat mot yttrandefriheten, demokratin och jämställdheten, och att dessa personer knappast ändrar uppfattning om Sverige lämnar Afghanistan eller om Lars Vilks aldrig ritat någon rondellhund. Wolodarski betonar vidare att risken för nya terrordåd inte ska överdrivas, även om enskilda individer använt Sverige som bas för att planera attentat eller till och med sprängt sig själva i luften.

I allt detta är det enkelt att instämma. Men vad betyder då hans slutsats, d v s att terrorhotet skall tas på allvar, att "hotet från extremisterna aldrig får bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen". Vem är det Wolodarski riktar sin uppmaning till? Vem är det som enligt honom och den verklighetsbeskrivning han ger "inte tar terrorhotet på allvar"?

Är det möjligen så att Wolodarski egentligen menar att polisen bör få skarpare befogenheter för att motverka terrorism? I så fall borde Wolodarski skriva det rent ut, för då blir diskussionen genast mer konkret och kontroversiell. Säpo:s generaldirektör Anders Danielsson har ju t ex själv i en intervju i Studio Ett sagt att han av hänsyn till rättsstaten inte vill ha några utökade befogenheter.

Oavsett sina intentioner bidrar Peter Wolodarski genom sin innehållsmässigt tomma uppmaning om att vi måste "ta terrorhotet på allvar" till att vrida upp diskussionsläget i en fråga där de flesta är eniga om att eftertanke är en dygd. Genom uttalandet antyder Wolodarski att det finns centrala aktörer i svensk politik och debatt som inte tar terrorhotet på allvar, annars hade ju Wolodarski inte haft någon anledning att formulera sin förhoppning överhuvudtaget. Samtidigt väljer Wolodarski att inte peka ut dessa aktörer. Givet den högst nyanserade verklighetsbeskrivning av terrorhotet han själv formulerar i artikeln är det oerhört svårt att se med vilka han egentligen är oense.

Enkla slagord som "ta terrorhotet på allvar" är förföriska i sin enkelhet. Men i sak döljer de mer än täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten.

En annan oklarhet står ordföranden i Justitieutskottet, socialdemokraten Morgan Johansson, för när han på sin blogg argumenterar för att "terrorhotet är verkligt", medan integritetsskälen till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat är "konstruerade". Om man som Morgan Johansson målar upp skiljelinjerna som "verkliga terrorhot" gentemot "konstruerade integritetsskäl" så kommer socialdemokratin oundvikligen att halka efter i den pågående debatten om spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell/individuell säkerhet. Inte ens Fredrik Reinfeldt uttryckte sig så när FRA-debatten härjade som värst.

Vem skall ha rätten att bestämma vilka hot som är "verkliga" och vilka argument som är "konstruerade"? Det är väl heller ingen som tror att den man som sprängde sig själv till döds i Stockholm för några veckor sedan hade kunnat hindras om Säpo haft möjlighet att beställa spaning av FRA. Morgan Johansson använder det stämningsläge som nu råder i terrordebatten till att försöka påverka Socialdemokraternas politik i integritetspolitiken. Det gör mig bekymrad. Jag är också orolig för att så få framträdande socialdemokrater vågar eller vill ta steget fram och med kraft försvara medborgarintegriteten. Eva-Lena Jansson är alldeles för ensam i det arbetet.

Sammantaget: Var noggrann med orden i debatten om terrorism och integritet. Till dem som läser tillsynes övertygande eller tvärsäkra texter i ämnet säger jag med Bertold Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!

Journalistkåren som övervakningssamhällets bäste vän?

Det förträffliga radioprogrammet Medierna har uppmärksammat den gångna veckan märkliga övervakningsdebatt, där journalister och säkerhetspolis bytt roller med varandra när det gäller att värna medborgarnas personliga integritet och yttrandefriheten. Säpo-chefen Anders Danielsson förklarade i tisdags att han inte ville att Säpo skulle få starkare befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten. Samtidigt har journalister korsförhört Anders Danielsson med frågor kring t ex varför Säpo inte scannar av Facebook för att den vägen hittat terrorister. Anna Dahlberg, politisk redaktör i Expressen, slapp motfrågor eller ifrågasättanden från programledarna när hon som chef för en av Sveriges största liberala debattsidor i Studio Ett kritiserade Säpo för att inte sköta sin övervakning tillräckligt nitiskt.

I Medierna uttrycker Vänstra Stranden sin förvåning över att journalisterna så lätt lät sig dras med i alarmistiska stämningar, och Jörgen Hvitfeldt från Studio Ett har kurage nog att begå viss självkritik.

Medierna är ett alldeles utmärkt program - lyssna gärna på det. Själv har jag kurage nog att begå viss självkritik mot att jag en gång i onödan lät mig dras med i alarmistiska stämning och uttryckte stark oro över den kulturförflackning som skulle inträffa när mediernas föregångare, Vår grundade mening, lades ner.