Kommer PM Nilsson tvingas avgå?

Kommer Ulf Kristerssons statssekreterare PM Nilsson att tvingas avgå för att han tjuvfiskat ål och ljugit för polisen? Ja, kanske. Just nu står det och väger.

Det är två saker som gör att frågan biter sig fast. För det första kan brottet inte avfärdas som en bagatell. Ålen är utrotningshotad. Yrkesfiskare rasar. Det rör sig inte om en engångsförseelse. Och omfattningen - 11 kilo ål - ger ett intryck av att PM Nilsson inte tänkte äta upp all ålen själv.

För det andra har PM Nilsson medvetet ljugit både för myndighetspersoner och för polis. Den senaste lögnen framfördes dessutom efter att han utsetts till statssekreterare, vilket gör gärningen extra allvarlig. Lögnen bestod heller inte av ett blankt förnekande, utan ett bakslugt slingrande om att han egentligen varit ute och letat efter skräp och råkat hitta ryssjan och ålarna. 

Det är som om när jag i min ungdom greps av polis för olaga affischering skulle ha påstått att jag råkat hitta hinken med tapetklister och pensel och att det inte var jag som satt upp affischerna. I stället erkände jag på plats min brottsliga gärning och betalade böterna. Så borde förstås PM Nilsson också ha gjort.

PM Nilsson är i stunden en belastning förr Ulf Kristersson och regeringen. Kampen mot brottsligheten ligger högt på regeringens dagordning. Men hur ska Ulf Kristersson med bibehållen trovärdighet gå till storms mot kriminella när hans egen statssekreterare medvetet ljuger för polisen? Eller som journalisten Arne Larsson uttrycker det i Göteborgs-Posten: Ger man verkligen polisen och andra brottsbekämpande myndigheter det helhjärtade stöd de behöver om en av statssekreterarna tycker att det helt okej att ljuga för samma myndigheter?

Jag har i debatten haft mina duster med PM Nilsson (här och här) men även vid flera tillfällen haft goda samarbeten med honom. Aldrig att jag skulle låta mina personliga uppfattningar om PM Nilsson ligga till grund för hur jag bedömer hans brott. Det blir i stället direkt patetiskt när Anna Dahlberg som chef för Expressens ledarredaktion på Twitter försvarar sin vän PM Nilsson genom att "intyga att få personer kan så mycket – och bryr sig så mycket – om djur och natur som han gör". Hur ska Expressens ledarredaktion med bibehållen trovärdighet kunna kritiskt granska regeringen efter en sådan blamage?

"Föga förtroendegivande fjortisfasoner", skriver Expressen om Alliansens alla misstroendeförklaringar

Allianspartierna har svårt att samla stöd i debatten för sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist. Liberala Expressen skriver i dag om Alliansens sorgliga skramlande med misstroendevapnet, och tillägger att ett vilt avfyrande av misstroendeförklaringar är föga förtroendeingivande fjortisfasoner. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, liknar i Godmorgon, världen i P1 Peter Hultqvist vid "en vikarierande högerledare" som förkroppsligar den försvarsminister allianspartierna själva skulle vilja ha, men som de är oförmögna att leverera.

Allianspartierna har inte så mycket att vinna på att fullfölja sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Helst skulle de nog vilja slippa. Men de har surrat sig vid masten, och det är svårt att se hur de ska kunna ta sig loss utan yttre hjälp. Arbetshypotesen är därför fortfarande att det blir en misstroendeomröstning i riksdagen och att Peter Hultqvist tvingar gå.

Det är förstås ett otyg att allianspartierna börjat skramla med misstroendevapnet i sammanhang där det inte här hemma. Då tänker jag främst på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera. Det är inte bra för svensk politik, och det är inte heller bra för allianspartierna själva, om de skulle hamna i regeringsställning efter valet 2018. Svinhugg går igen, sägs det och allianspartierna öppnar nu för en helt ny parlamentarisk praxis som kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Läs gärna denna insiktsfulla ledarartikel i tidningen Barometern (moderat) på samma tema.

Denna negativa utveckling har sin grund i det komplicerade parlamentariska läget. Allianspartierna tvingas använda de vapen som finns till hands för att visa politisk handlingskraft, när de nu inte är förmögna att ta över regeringsmakten själva trots att de formella möjligheterna faktiskt finns. (Och nej, jag säger inte att de rödgröna partierna självklart skulle agerat annorlunda om positionerna varit de motsatta.)

Finns det då ingen som kan hjälpa allianspartierna ur den knipa de försatt sig i? Jo, kanske. För att misstroendeförklaringen ska gå igenom behöver allianspartierna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Under hela it-skandalen har Sverigedemokraterna hamnat i medieskugga. Nu får de en chans att sätta sig själva i centrum igen. Genom att inte medverka till att avsätta Peter Hultqvist visar Sverigedemokraterna att de inte automatiskt går i Alliansens ledband. Det blir i så fall en skarp signal till allianspartierna och till de svenska väljarna att Sverigedemokraterna inte tänker nöja sig med att vara ett passivt stödparti till en eventuell alliansregering, utan att de kräver politiskt inflytande för att ge sitt stöd. Om Sverigedemokraterna tidigt markerar att de inte tänker medverka till att fälla Peter Hultqvist får allianspartierna en möjlighet att rädda ansiktet och dra tillbaka sitt förslag om misstroendeförklaring med motiveringen att förslaget inte har förutsättningar att gå igenom.

Men samtidigt kan Sverigedemokraterna få problem att förklara varför de väljer att "rädda" en minister i en rödgrön regering. Så det mest sannolika är trots allt att Sverigedemokraterna rätar in sig i ledet och stödjer Alliansen även i denna fråga.

I det ovannämnda inslaget i Godmorgon, världen liknade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson moderatledaren Anna Kinberg Batra vid den galna drottningen i Alice i Underlandet. Drottningen fuskar  i krocket, men när hon håller på att förlora rusar hon runt och på lite lösa och oklara grunder utbrister "Av med huvudet! Halshugg dem!" om sina motspelare. Det är mycket av Alice i Underlandets absurditeter och paradoxer över svensk politik just nu.

Inför 1 maj, supervalåret 2014

En av de mest förutsägbara händelserna i slutet av april varje år är att det uppstår en mini-debatt om huruvida 1 maj-demonstrationerna verkligen fyller någon funktion längre. Är det inte så, menar en del, att tiden sprungit ifrån dessa manifestationer, att röda fanor blivit otidsenliga och att skarorna under banderollerna blir glesare och glesare?

Dessa debatter är i sig ett tecken på att 1 maj fortfarande fyller en funktion. Hade demonstrationerna varit helt ointressanta och betydelselösa hade ingen gjort sig mödan att förespråka deras avskaffande.

Visst har leden glesnat, men det finns utifrån det material jag kunnat ta del av inget som tyder på att det är en fortsatt nedgång. Jag och min kollega Mikael Persson visade t ex på Politologerna ifjol att Vänsterpartiets 1 maj-tåg i Göteborg vuxit en hel del de senaste åren, samtidigt som deltagandet i Socialdemokraternas demonstrationståg i samma stad varit relativt stabilt de senaste 15 åren.

Det mediala intresset för 1 maj tycks också vara oförändrat stort. Journalister ringer i oförminskad utsträckning och TV, radio och tidningar bevakar arrangemangen generöst. I sociala medier är 1 maj-manifestationerna ett dominerande ämne hela dagen.

Jag minns ett seminarium om politisk opinionsbildning, i Almedalen för ett par år sedan. De första 25 minuterna ägnades åt att seminariedeltagarna överöste varandra i konstateranden om att DN Debatt spelat ut sin roll och inte längre var relevant. Jag tror det var PM Nilsson som efter dessa 30 inledande minuter insiktsfullt och småleende ställde frågan varför panelen ägnat 25 minuter åt att diskutera DN Debatt om det nu var så att den plattformen inte längre hade någon betydelse.

Visst behöver 1 maj-firandet förnyas och vidareutvecklas. Jag tycker mig se tendenser till att dagen inte längre blir en dag bara för arbetarrörelsen, utan för politiskt engagemang och politiska manifestationer överhuvudtaget. Inte mig emot. Ju fler som är med, desto större blir intresset för denna dag.

Inför årets 1 maj har Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vinden i ryggen. I dagens opinionsundersökning från DN/Ipsos skiljer det inte mindre än 15.9 procentenheter mellan de båda blocken. Så stor har den rödgröna ledningen inte varit vid något annat mättillfälle i DN/Ipsos under hela mandatperioden. Det skall nu mycket, mycket till för att Alliansen skall kunna vända detta opinionsunderläge till valseger i höst.

De senaste dagarna har debatten kretsat kring hur en rödgrön regering kommer att se ut. (Jag kommenterar till exempel frågan för Svenska Dagbladet här). Det ökade intresset är svårt att tolka på annat sätt än att alltfler nu räknar med att Stefan Löfven verkligen kommer att få bilda regering i höst.

Jag noterar också att Feministiskt initiativs (Fi) framgångar fortsätter. Skulle jag tvingas gissa i dag så tror jag att Fi kommer att lyckas vinna mandat i Europaparlamentet. Men det är bara om jag skulle tvingas gissa. Osäkerheten är fortfarande mycket stor i den frågan. De närmaste veckornas opinionsundersökningar kommer att ge lite bättre vägledning.

I morgon kommer jag i vanlig ordning att räkna de flesta av demonstrationerna i Göteborg och avrapportera här på bloggen på kvällen. Den som vill komma i 1 maj-stämning redan i kväll rekommenderas att lyssna på Finn Zetterholms och Pierre Ströms fina version av Hannes Skölds sång Första maj.

Det politiska läget efter Moderaternas Sverigedagar

De flesta bedömare är eniga om att Fredrik Reinfeldt höll ett av sina bästa tal någonsin vid Moderaternas Sverigedagar i Göteborg. Bedömarna syftar då inte i första hand på talets innehåll, utan mer på talets form och inramning. Det var en frustande Fredrik Reinfeldt som dompterade 2 800 moderater, och av den trötthet man då och då kunnat ana hos honom fanns denna dag inte ett spår. Jag har ibland uttalat viss skepsis mot socialdemokraternas smått nordkoreanska hyllningar av det egna ledarskapet. Moderaterna visade under lördagens tal att man inte ville vara sämre än Socialdemokraterna i detta avseende. När Fredrik säger "Hoppa!", då hoppar varje rättrogen moderat.

Opinionsläget för Alliansregeringen börjar snart bli desperat. Visserligen har avståndet mellan de rödgröna och Allianspartierna kanske minskat något de senaste veckorna, men det ligger fortfarande i de flesta mätningar på mellan tio och femton procentenheter. Socialdemokraterna har större förtroende i de sakfrågor kring jobb, skola och omsorg som väljarna själva pekar ut som de viktigaste frågorna inför valet. Medierapporteringen fokuserar på samhällsproblem för vilka regeringen har det yttersta ansvaret, till exempel den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan och tillkortakommanden inom sjuk- och åldringsvården. Aldrig tidigare i svensk politik har ett block tagit in ett så stort opinionsunderläge på så kort tid inför ett val.

En av Alliansens få ljuspunkter är att väljarna fortfarande har större förtroende för deras politik när det gäller Sveriges ekonomi. Fredrik Reinfeldt gjorde i talet sitt absolut bästa för att spela just det kortet, med ansvar och förtroende som bärande element. Räcker det för att bryta Alliansens onda cirkel? Jag tvivlar.


En annan ljuspunkt för Alliansen är att de osäkra väljarna är något fler än vad de brukar vara vid denna tid av mandatperioden. Om de rödgröna partiernas stora opinionsförsprång delvis kan förklaras av att borgerliga sympatisörer just nu är demobiliserade så skulle det kunna vara så att Alliansen har en större potential att vinna över de osäkra väljarna till sin sida. Problemet är bara att, vilket professor Henrik Oscarsson ofta påpekar, de väljare som bestämmer sitt partival sent i valrörelsen tenderar att gruppera sig mellan partierna på ungefär samma sätt som övriga väljare. Om det mönster som Henrik Oscarsson pekar på är giltigt även denna gång så är den relativt höga andelen osäkra väljare inte mycket att trösta sig med för en Allians i akut behov av fler väljarsympatisörer.

Fredrik Reinfeldt har de senaste månaderna tonat ned regeringsfrågan något. Visserligen har han fortfarande ett försteg i att det är oklart vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med efter en valseger. Men i takt med att Kristdemokraterna och Centerpartiet inte varaktigt lyckas lyfta sig över fyraprocentsspärren blir hans argument i regeringsfrågan mindre slagkraftigt.

En del bedömare, till exempel PM Nilsson på Dagens Industri, tror att Fredrik Reinfeldt kan välja att sitta kvar även om de rödgröna partierna efter valet blir större än Alliansen. I så fall skulle Reinfeldt tvingas regera med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, och inte som nu med passivt stöd. Det vill säga, i varje viktig omröstning skulle Fredrik Reinfeldt behöva att Sverigedemokraterna inte röstade mot eller lade ned sina röster, utan aktivt stödde regeringens förslag. Jag betraktar dessa spekulationer som helt orealistiska. En sådan Reinfeldt-ledd regering skulle inte bli långlivad, om den inte bjöd in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. I dag finns inga som helst tecken på att Fredrik Reinfeldt skulle vara beredd att ta ett sådant steg, och jag har också svårt att se att hans allianskamrater skulle acceptera något sådant. Nej, blir de rödgröna partierna större än Alliansen kommer Stefan Löfven att erbjudas att bilda regering. Något annat sannolikt alternativ existerar inte.

De närmaste veckorna blir avgörande. Lyckas inte Alliansen förändra det politiska landskapet i samband med att regeringen och oppositionen inom kort presenterar sina vårbudgetar så krävs det sannolikt en ny finanskris eller motsvarande för att inte höstens val skall uppfattas som avgjort på förhand. När de rödgröna partierna presenterar sina vårbudgetar tvingas de konkretisera sin politik, medierna börjar granska deras förslag som om förslagen vore regeringspolitik och den splittring som finns mellan de rödgröna partierna i många viktiga frågor synliggörs. Här finns, tror jag, sista chansen för Alliansen att vända opinionen tillräckligt mycket för att de rödgrönas försprång inte blir ointagligt inför höstens val.

Vem är Ulf Bjereld?

Vem är Ulf Bjereld? Ja, det är en fråga som jag själv brukar ställa mig. Det senaste dygnet fick frågan förnyad aktualitet då en sju år gammal artikel, med samma rubrik som denna bloggpost och författad av Expressens dåvarande politiske redaktör PM Nilsson, började cirkulera på Twitter. Den sprids då och då. Varje gång är det ett antal personer som trots att texten är uppenbart daterad tror - och i en del fall hoppas och önsketänker - att det rör sig om en ny text. Även normalt sansade personer låter sig ryckas med. Igår var det flera som hävdade att jag måste skriva en replik.

En replik skrev jag i Expressen redan den 16 maj 2006. I repliken påtalade jag framför allt ett par sakfel i PM Nilssons text. (PM påstod till exempel att jag "var emot ett svenskt medlemskap i EU", vilket var fel - jag röstade ja i folkomröstningen. PM påstod också att jag "inte skrivit ett ord om Sveriges militära samarbete med diktaturen Saudiarabien", vilket också var fel. En artikel av mig i ämnet hade till och med åberopats av dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet Cecilia Wikström i en riksdagdebatt.) Jag och PM Nilsson diskuterade saken i P1 Morgon tisdag den 16 april 2006, under Camilla Kvartofts ledning.

Men minnet är kort. Särskilt i en digital tid där allt går så fort är det lätt att ryckas med och att utan källkritik och eftertanke vidaresända påståenden som inte stämmer och som hade varit enkla att kontrollera.

Om vi har så svårt att komma ihåg debatter som fördes för mindre än tio år sedan, hur skall vi då kunna komma ihåg och förhålla oss till debatter och diskussioner som fördes före digiatliseringen? Finns de överhuvudtaget i våra medvetanden? Eller uppfinner vi hjulet gång på gång med digitaliseringens och sociala mediers genombrott i början av 2000-talet som ett slags år noll?

Frågan "Vem är Ulf Bjereld?" har i dag ett snudd på ironiskt skimmer kring sig, eftersom jag är en av de  personer som ofta förekommer i media och som alltid varit helt öppen med mina värderingar och mina politiska ställningstaganden. Att följa mig på bloggen, Facebook, Twitter och i icke-digitala sammanhang ger insikter om mig som jag säkert ibland själv saknar.

Transparens är min hederssak. Följ mig gärna på twitter på @UlfBjereld eller bli vän med mig på Facebook (jag säger sällan eller aldrig nej). Ett urval av mina publicerade arbeten finns här. Slå en signal så berättar jag gärna mera.