Vem är Ulf Bjereld? Ja, det är en fråga som jag själv brukar ställa mig. Det senaste dygnet fick frågan förnyad aktualitet då en sju år gammal artikel, med samma rubrik som denna bloggpost och författad av Expressens dåvarande politiske redaktör PM Nilsson, började cirkulera på Twitter. Den sprids då och då. Varje gång är det ett antal personer som trots att texten är uppenbart daterad tror - och i en del fall hoppas och önsketänker - att det rör sig om en ny text. Även normalt sansade personer låter sig ryckas med. Igår var det flera som hävdade att jag måste skriva en replik.
En replik skrev jag i Expressen redan den 16 maj 2006. I repliken påtalade jag framför allt ett par sakfel i PM Nilssons text. (PM påstod till exempel att jag "var emot ett svenskt medlemskap i EU", vilket var fel - jag röstade ja i folkomröstningen. PM påstod också att jag "inte skrivit ett ord om Sveriges militära samarbete med diktaturen Saudiarabien", vilket också var fel. En artikel av mig i ämnet hade till och med åberopats av dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet Cecilia Wikström i en riksdagdebatt.) Jag och PM Nilsson diskuterade saken i P1 Morgon tisdag den 16 april 2006, under Camilla Kvartofts ledning.
Men minnet är kort. Särskilt i en digital tid där allt går så fort är det lätt att ryckas med och att utan källkritik och eftertanke vidaresända påståenden som inte stämmer och som hade varit enkla att kontrollera.
Om vi har så svårt att komma ihåg debatter som fördes för mindre än tio år sedan, hur skall vi då kunna komma ihåg och förhålla oss till debatter och diskussioner som fördes före digiatliseringen? Finns de överhuvudtaget i våra medvetanden? Eller uppfinner vi hjulet gång på gång med digitaliseringens och sociala mediers genombrott i början av 2000-talet som ett slags år noll?
Frågan "Vem är Ulf Bjereld?" har i dag ett snudd på ironiskt skimmer kring sig, eftersom jag är en av de personer som ofta förekommer i media och som alltid varit helt öppen med mina värderingar och mina politiska ställningstaganden. Att följa mig på bloggen, Facebook, Twitter och i icke-digitala sammanhang ger insikter om mig som jag säkert ibland själv saknar.
Transparens är min hederssak. Följ mig gärna på twitter på @UlfBjereld eller bli vän med mig på Facebook (jag säger sällan eller aldrig nej). Ett urval av mina publicerade arbeten finns här. Slå en signal så berättar jag gärna mera.
1 kommentar:
Det var intressant att ta del av denna historik Ulf, som för mig var delvis okänd!
Inte minst var det nytt för mig att Broderskapsrörelsen (nu Tro och Solidaritet) blivit så tydligt kritiserad för att upprepat ha bjudit in antisemiter och andra extremister. I artikeln du länkar till skriver ju PM Nilsson:
"Bakom den oskyldiga fasaden av kristen hygglig "dialog" odlar Broderskaparna i dag kontakter med extrema islamister som också har Israels utplånande på programmet. Ett färskt exempel är när man bjöd in den radikale islamisten och Hamassympatisören Azzam al-Tamimi att tala. al-Tamimi är uttalat för staten Israels utplånande, stöder självmordsbombningar och anser att "martyrskapet inte är slutet, utan början på de underbaraste av ting. I efterlivet är man för evigt välsignad, medan ens efterlevande kan fortsätta att inspireras av ens gärningar." Ett annat är Uppdrag gransknings avslöjande om Broderskapsrörelsens täta och okritiska kontakter med muslimska brödraskapets svenska gren. Ett tredje är att broderskaparen Ola Johansson aningslöst hyllar den islamistiska ideologen Sayyd Qutbs sociallära men helt bortser ifrån Qutbs totalitära idéer, hans brinnande antisemitism och hans romantisering av martyrdöden."
Du svarar inte på detta, och vad jag har sett (men det kan jag ha missat) har inte heller Peter weiderud svarat på Fredrik Malms skarpa och liknande kritik i DN nyligen, se http://www.dn.se/debatt/weiderud-sitter-sakert-medan-mustafa-far-ga
Dels tycker jag att Tro och Solidaritet tydligt måste ta denna diskussion. Dels finner jag det något märkligt att medan organisationen är relativt tydlig när det gäller kristendomen att man stöder en icke-fundamentalistisk, jämlik och homosex-inkluderande variant så verkar dialogen med muslimer nästan uteslutande ske just med bokstavstroende med en i bästa fall otydlig hållning till kvinnors och homosexuellas rättigheter.
Jag har t ex inte sett att ni haft någon dialog alls med feministiska muslimer, som Bahare Andersson och Hanna Gadban, se
http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/20/osynligg-randet-av-oss-muslimska-feminister-ett-st-rre-problem-n-islamofobin
Lite tillspetsat, måste dialogen med Islam bara ske med män i skägg och är det inte dags att börja tala med kvinnor i jeans?
Skicka en kommentar