Omar Mustafas påtvingade avgång och Carin Jämtins försök att gå vidare

De senaste dygnen har mycket tid och kraft ägnats åt den kris som Omar Mustafas påtvingade avgång ur partistyrelsen inneburit för Socialdemokraterna. I min föregående text fokuserade jag på mediernas källkritiska kollaps och på oron över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim. Jag har tidigare också kritiserat Socialdemokraternas omoderna och dysfunktionella sätt att utse ledamöterna i partiets högsta beslutande organ.

Efter några dagars plågsam tystnad publicerade i alla fall partisekreterare Carin Jämtin i eftermiddags en artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt där hon gör en del klarlägganden. Jämtin instämmer i kritiken mot hur partiet hanterat valen till partistyrelse och verkställande utskott, och meddelar att hon tillsatt en arbetsgrupp för att förbättra arbetsmetoder och tillvägagångssätt. Det är bra. Det är viktigt att arbetsgruppen utformar en procedur som innebär att ledamöterna i partistyrelse och verkställande utskott inte blir ett slags representantskap för de geografiskt organiserade partidistrikten, utan i stället väljs utifrån sin politiska kompetens oavsett bostadsort. Ett öppet och modernt framtidsparti kan inte låta den territoriella tillhörigheten vara avgörande för vilka som väljs och varför.

Carin Jämtin berättar också att hon delar Stockholms arbetarekommuns bedömning att det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta sitt uppdrag i partistyrelsen. Till detta har jag två kommentarer. För det första: Det var fel att låta Stockholms arbetarekommun ta ansvaret för huruvida Omar Mustafa skulle sitta kvar. Omar Mustafa nominerades visserligen av Stockholms arbetarekommun. Men han valdes av partikongressen, och partikongressen representerar hela partiet. Därför var det också hela partiets angelägenhet huruvida han skulle sitta kvar, och därför var det också partiledningens ansvar att hantera frågan. Att putta ner frågan till Stockholms arbetarekommun var felaktigt och svårt att uppfatta på annat sätt än som ett försök att få frågan så långt från partiledningen (läs Stefan Löfven) som möjligt. Det är också svårt att tro att Stockholms arbetarkommun fattade ett självständigt beslut i frågan. Det reella beslutet togs med all sannolikhet av just partiledningen.

För det andra: Varken Veronica Palm eller Carin Jämtin har givit någon förklaring till varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att sitta kvar i partistyrelsen. Berodde det på hans tidigare inbjudningar av personer som i andra sammanhang uttalat sig t ex antisemitiskt eller homofobiskt? (Inbjudningar som var väl kända och för vilka han bett om ursäkt och där ursäkten accpeterats av Expo som ursprungligen förde fram kritiken.) Eller berodde det på hans uppdrag som ordförande för Islamiska förbundet? (Ett uppdrag som han om jag förstått det rätt erbjöd sig att lämna om rollerna uppfattades som oförenliga.) Eller berodde det på att mediedrevet gjort det omöjligt för honom att framåt bedriva ett normalt politiskt arbete? (Vilka slutsatser skall vi i så fall dra om partiets förmåga att stå emot mediedrev?)

Så länge vi inte vet svaret på dessa frågor kommer spekulationerna att fortsätta. Risken finns att muslimer med ett potentiellt politiskt engagemang tvekar att aktivera sig, eftersom de inte får några klara besked om varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta. Som jag skrev i min tidigare bloggpost: Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?