Medling i nöd och lust

I dag hade jag nöjet att delta i ett seminarium med Jan Eliasson, som under läsåret 2008-2009 är innehavare av Torgny Segerstedtprofessuren, en gästprofessur vid Göteborgs universitet till Torgny Segerstedts minne.

Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.

Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.

Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.

I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.

Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).

En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.