Kommer KD och L att hålla löftet att inte sänka det svenska biståndet?

Parallellt med de pågående regeringsförhandlingarna diskuterar Moderaterna, Kristdemokraterna. Liberalerna och Sverigedemokraterna den kommande budgeten. En av de saker jag är orolig för är det svenska biståndet. 

Ulf Kristersson och Moderaterna har inga problem med att tillmötesgå Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas önskemål om att det svenska biståndet ska sänkas kraftigt. Ett sänkt bistånd möjliggör de skattesänkningar som Ulf Kristersson lovat att genomföra om han kommer till makten. Att det blir världens fattiga som får betala är inget som Moderaterna eller Sverigedemokraterna ligger sömnlösa över på natten.

Däremot har Liberalerna och Kristdemokraterna dyrt och heligt lovat sina väljare att inte sänka biståndet. Kristdemokraterna har i valrörelsen beskrivit sig själva som "en garant" för enprocentsmålet. I biståndsorganisationen Diakonias kandidatenkät inför valet svarade elva av Kristdemokraternas nu invalda riksdagsledamöter ja på frågan "Lovar du att enbart rösta för en statsbudget som innebär att minst en procent av Sveriges BNI avsätts till bistånd under hela mandatperioden?" Bland Liberalerna var det sju invalda ledamöter som avgav samma löfte - däribland partiledaren Johan Pehrson.

Vi har alltså ett stort antal riksdagsledamöter från Kristdemokraterna och Liberalerna som har bokstavligen lovat att inte rösta för en budget som sänker biståndet under enprocentsnivån. Det rör sig således inte om en målsättning eller ett villkorat löfte. 

Kommer dessa ledamöter att stå vid sitt ord? Jag tillhör ju dem som tror på människan. Även politiker brukar hålla sina löften. (Om än inte alltid...) Här bör vi bli många som hjälper riksdagsledamöterna från Kristdemokraterna och Liberalerna att stå fast vid sitt löfte. Tala om för dem att de är sedda och att vi litar på dem och deras vilja och förmåga att inte låta världens fattiga - dessa våra minsta - betala för Ulf Kristerssons eftergifter till Jimmie Åkesson.

Israels ockupationspolitik tar sig allt mer förskräckliga uttryck

I dag berättar Ekot att Israel på den ockuperade Västbanken sedan början av 2011 förstört över 60 EU-finansierade biståndsprojekt, som brunnar, solpaneler, jordbruksbyggnader och vattencisterner. Israel har därutöver beslutat att demolera ytterligare 110 EU-finansierade projekt, med motiveringen att projekten saknar bygglov. Samtliga projekt ligger i det s k Område C av Västbanken, där Israel har full kontroll och rutinmässigt avslår alla palestinska ansökningar om bygglov för infrastruktur. Enligt den israeliska fredsrörelsen Peace now beviljade Israel mellan 2001 och 2007 endast 91 byggnadstillstånd för palestinier i område C, under samma tid byggdes 10 000 bostäder i israeliska bosättningar.

Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson säger till Ekot att Israels agerande är oacceptabelt, för det händer gång på gång. Uppgifterna om de förstörda EU-projekten finns i en sammanställning som den kristna biståndsorganisationen Diakonia.varit med och tagit fram.

EU:s utrikesministrar har i dag starkt fördömt Israels agerande på de ockuperade områdena och sagt att den israeliska politiken utgör ett allvarligt hot mot en tvåstatslösning. Uttalandet är såvitt jag kan bedöma ett av de starkast formulerade från EU om den israeliska politiken någonsin. Israels utrikesdepartement avfärdar å sin sida kritiken som partial, biased and one sided depiction of realities on the ground.

Det är utmärkt att EU förmår tala klarspråk om den israeliska ockupationspolitiken. Men EU:s agerande får inte stanna vid ord. Jag tillhör dem som in i det sista varit restriktiv när det gäller sanktioner mot Israel och jag har alltid avfärdat paroller om en allmän bojkott av Israel som både orealistiska och kontraproduktiva. Men i takt med att Israel slentrianmässigt avfärdar all kritik som partisk och ensidig och att ockupationspolitiken alltmer försvårar möjligheterna att åstadkomma en tvåstatslösning funderar jag på om mina tidigare intagna ståndpunkter måste modifieras. Det finns en anständighetens gräns för vad omvärlden kan iaktta utan att agera. Israel och dess högerdominerade regering är på god väg att passera denna gräns.