I dag berättar Ekot att Israel på den ockuperade Västbanken sedan början av 2011 förstört över 60 EU-finansierade biståndsprojekt, som brunnar, solpaneler, jordbruksbyggnader och
vattencisterner. Israel har därutöver beslutat att demolera ytterligare 110 EU-finansierade projekt, med motiveringen att projekten saknar bygglov. Samtliga projekt ligger i det s k Område C av Västbanken, där Israel har full kontroll och rutinmässigt avslår
alla palestinska ansökningar om bygglov för infrastruktur. Enligt den israeliska fredsrörelsen Peace now beviljade Israel mellan 2001 och 2007 endast 91
byggnadstillstånd för palestinier i område C, under samma tid byggdes 10 000 bostäder i israeliska bosättningar.
Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson säger till Ekot att Israels agerande är oacceptabelt, för det händer gång på gång. Uppgifterna om de förstörda EU-projekten finns i en sammanställning som den kristna biståndsorganisationen Diakonia.varit med och tagit fram.
EU:s utrikesministrar har i dag starkt fördömt Israels agerande på de ockuperade områdena och sagt att den israeliska politiken utgör ett allvarligt hot mot en tvåstatslösning. Uttalandet är såvitt jag kan bedöma ett av de starkast formulerade från EU om den israeliska politiken någonsin. Israels utrikesdepartement avfärdar å sin sida kritiken som partial, biased and one sided depiction of realities on the ground.
Det är utmärkt att EU förmår tala klarspråk om den israeliska ockupationspolitiken. Men EU:s agerande får inte stanna vid ord. Jag tillhör dem som in i det sista varit restriktiv när det gäller sanktioner mot Israel och jag har alltid avfärdat paroller om en allmän bojkott av Israel som både orealistiska och kontraproduktiva. Men i takt med att Israel slentrianmässigt avfärdar all kritik som partisk och ensidig och att ockupationspolitiken alltmer försvårar möjligheterna att åstadkomma en tvåstatslösning funderar jag på om mina tidigare intagna ståndpunkter måste modifieras. Det finns en anständighetens gräns för vad omvärlden kan iaktta utan att agera. Israel och dess högerdominerade regering är på god väg att passera denna gräns.
Visar inlägg med etikett Sanktioner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sanktioner. Visa alla inlägg
2010-06-23
Hamnarbetarförbundets blockad av israeliska varor - bra eller dåligt?
I dag medverkade jag i Studio Ett i P1 för att diskutera Svenska Hamnarbetarförbundets blockad mot gods till och från Israel. Hamnarbetarförbundet har satt ett antal containrar i blockad i protest mot Israels isolering av Gaza, och för att stödja kraven på en internationell oberoende utredning kring angreppet mot Ship to Gaza där nio personer dödades. Medverkade i inslaget gjorde även Hamnarbetarförbundets ordförande Björn A. Borg.
Har då Hamnarbetarförbundets blockad någon betydelse och hur påverkas Israel av den typen av aktioner? Sanktioner och bojkotter är oftast trubbiga instrument. Det är svårt att identifiera historiska tillfällen då sanktioner verkligen varit effektiva och påverkat den politiska utvecklingen på det sätt som de som använder sanktionerna önskat. I stället fyller sanktionerna ofta en moralisk - eller moraliserande - funktion. De som förespråkar sanktioner vill visa ett politiskt och moraliskt avståndstagande mot en stat eller en företeelse, oavsett om den förespråkade sanktionen har några effekter eller ej.
Sydafrika är ett av de få exempel där sanktioner anses ha haft avsedd effekt. Omvärldens isolering av den folkvalda Hamasregeringen är en av den långa raden exempel där sanktioner inte nått de uppställda målen.
Israel är i dag oerhört hårt pressat. Barack Obama har definierat skapandet av en palestinsk stat som en del av USA:s nationella intresse, och frågan är inte längre om utan hur och när denna stat kommer att upprättas. Israels nuvarande regering för genom blockaden av Gaza och värnandet av de illegala bosättningarna en politik som hotar USA:s intressen såväl globalt som i regionen. Iran och Turkiet börjar finna gemensamma intressen och nya civila flottiljer gör sig redo att styra kursen mot Gaza - från Iran genom Röda halvmånen och från Libanon med en båt där besättningen sägs bestå av enbart kvinnor. Det är förstås ingen tillfällighet att Ekot just nu rapporterar om hur IKEA i Israel väljer att transportera inköpta varor till de illegala bosättningarna på Västbanken men förbjuder motsvarande varor att transporteras till Ramallah.
Sanktioner mot Israel fyller i dag främst funktionen att öka den politiska pressen på den israeliska regeringen. Ingen vet vart en sådan press kommer att leda. En möjlighet är att högerkrafter och fundamentalister i Israel stärker sina positioner, på samma sätt som högerkrafter och fundamentalister stärkt sina positioner i Hamas. En annan möjlighet är att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu lyckas hitta en öppning för en regeringsombildning där mittenpartiet Kadima erbjuds en plats och att en sådan ny regering möjliggör för Israel att göra de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten mellan israeler och palestinier ska kunna komma till stånd.
Det är bra att omvärlden markerar mot Israels folkrättsbrott och ovilja att seriöst bidra till upprättandet av den palestinska staten. Hamnarbetarförbundes uppsåt är gott. Men om sanktioner är en ändamålsenlig metod för att få Israel att ändra sitt agerande är en mer svårbedömd fråga.
Har då Hamnarbetarförbundets blockad någon betydelse och hur påverkas Israel av den typen av aktioner? Sanktioner och bojkotter är oftast trubbiga instrument. Det är svårt att identifiera historiska tillfällen då sanktioner verkligen varit effektiva och påverkat den politiska utvecklingen på det sätt som de som använder sanktionerna önskat. I stället fyller sanktionerna ofta en moralisk - eller moraliserande - funktion. De som förespråkar sanktioner vill visa ett politiskt och moraliskt avståndstagande mot en stat eller en företeelse, oavsett om den förespråkade sanktionen har några effekter eller ej.
Sydafrika är ett av de få exempel där sanktioner anses ha haft avsedd effekt. Omvärldens isolering av den folkvalda Hamasregeringen är en av den långa raden exempel där sanktioner inte nått de uppställda målen.
Israel är i dag oerhört hårt pressat. Barack Obama har definierat skapandet av en palestinsk stat som en del av USA:s nationella intresse, och frågan är inte längre om utan hur och när denna stat kommer att upprättas. Israels nuvarande regering för genom blockaden av Gaza och värnandet av de illegala bosättningarna en politik som hotar USA:s intressen såväl globalt som i regionen. Iran och Turkiet börjar finna gemensamma intressen och nya civila flottiljer gör sig redo att styra kursen mot Gaza - från Iran genom Röda halvmånen och från Libanon med en båt där besättningen sägs bestå av enbart kvinnor. Det är förstås ingen tillfällighet att Ekot just nu rapporterar om hur IKEA i Israel väljer att transportera inköpta varor till de illegala bosättningarna på Västbanken men förbjuder motsvarande varor att transporteras till Ramallah.
Sanktioner mot Israel fyller i dag främst funktionen att öka den politiska pressen på den israeliska regeringen. Ingen vet vart en sådan press kommer att leda. En möjlighet är att högerkrafter och fundamentalister i Israel stärker sina positioner, på samma sätt som högerkrafter och fundamentalister stärkt sina positioner i Hamas. En annan möjlighet är att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu lyckas hitta en öppning för en regeringsombildning där mittenpartiet Kadima erbjuds en plats och att en sådan ny regering möjliggör för Israel att göra de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten mellan israeler och palestinier ska kunna komma till stånd.
Det är bra att omvärlden markerar mot Israels folkrättsbrott och ovilja att seriöst bidra till upprättandet av den palestinska staten. Hamnarbetarförbundes uppsåt är gott. Men om sanktioner är en ändamålsenlig metod för att få Israel att ändra sitt agerande är en mer svårbedömd fråga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)