Valet och könsmaktsordningen

Skriver i Göteborgs-Posten om valresultatet ur ett könsmaktsperspektiv. Artikeln finns ännu ej på nätet, men en något kortad version följer här.

Könsskillnaderna bland svenska väljare var i årets val större än någon gång tidigare i Sveriges moderna politiska historia. Störst var skillnaderna bland Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna samlade ett väljarstöd på 25 procent bland männen och 16 procent bland kvinnorna. Socialdemokraterna samlade ett väljarstöd på 34 procent bland kvinnorna och 26 procent bland männen. Ulf Kristerssons regeringsalternativ fick stöd av 56 procent av männen, endast 43 procent av kvinnorna.

Valrörelsens dagordning blev männens dagordning. Valdebatten kretsade kring frågor som män prioriterar högre än kvinnor: Lag och ordning, energi och kärnkraft, migration. Det blev aldrig någon politisk nerv i de frågor kvinnor prioriterar högst: Sjukvården, skola och utbildning, jämställdheten, äldreomsorgen och den sociala välfärden. Klimatfrågan omdefinierades till en energifråga som förutom kärnkraft även inrymde priser på diesel och bensin.

”Valrörelsen tycks ha speglat männens genomsnittliga prioriteringar snarare än kvinnornas”, skriver statsvetarna Jacob Ahlbom och Henrik Oscarsson i den nyutkomna publikationen Snabbtänkt. De betonar att den hårfina segern för högersidan till en del berodde på att valrörelsen handlade om frågor som prioriterades högre bland män än bland kvinnor.

Det är svårt att inte tolka valresultatet i de termer av genussystem och könsmaktsordning som historieprofessor Yvonne Hirdman lanserade och förde in i svensk debatt för nu mer än 4o år sedan. Genussystemets grundbult består av könens isärhållande (män och kvinnor gör olika saker på olika platser) och den manliga normen primat (det är de manliga normerna som utgör måttstock och framställs som en opartisk normalitet). Könsskillnaderna i valet med avseende på val av parti och prioriterade frågor är ett uttryck för könens isärhållande. Valrörelsens dagordning är ett uttryck för den manliga normens primat.

Regeringar kommer och går. Den patriarkala ordningen består.

Sexköpslagen fyller 20 år!

Den så kallade sexköpslagen - det vill säga förbud mot köp av sexuella tjänster - trädde i kraft den 1 januari 1999. Sverige var det första landet i världen som valde att kriminalisera köp, och inte försäljning, av sexuella tjänster. Jag är glad och stolt över att Sverige tog täten i denna fråga. Flera länder har valt att följa efter - till exempel Kanada, Frankrike, Island Norge, Nordirland, Irland och Israel.

Lagen stiftades inte i enighet. Om jag minns rätt var det Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som röstade igenom den i riksdagen. Moderaterna och Folkpartiet (dagens Liberalerna) röstade emot. Kristdemokraterna avstod. 

Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning om ni vill) så blir varje försök att tolka säljande av sexuella handlingar som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidaritet med de kvinnor som säljer sexuella tjänster kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari dessa kvinnor oundvikligen befinner sig i underläge. (Ja, även män säljer sex - men det rubbar inte min grundinställning.)

Den svenska sexköpslagen är kreativ och kraftfull i det att den skuldbelägger den som köper sex och inte den som säljer sex. Jag har inte sett några studier som ger mig fog att tro att den svenska lagstiftningen förvärrat problemen - frågan är i stället i hur stor utsträckning situationen förbättrats. Jag förutsätter att kamp mot prostitution och människohandel fortsätter att vara en högt prioriterad fråga för regeringen.

Om Mona Sahlin, ledarskap och könsmaktsordningen

I går tisdag medverkade jag i SVT Debatt där hela 30-minuterssändningen ägnades åt Mona Sahlin som politisk ledare. En av frågeställningarna kretsade kring huruvida Mona Sahlins ledaregenskaper granskades mera kritiskt eftersom hon är kvinna. Jag skall ärligt säga att det inte kändes enbart angenämt att medverka i en intensiv diskussion om en frånvarande människa, vars egenskaper och själsliv vändes in och ut inför någon miljon TV-tittare.

I dag - i ett helt annat sammanhang - diskuterade jag TV-inslaget med SSU:s förbundsordförande Jytte Guteland. Frågan gällde om det vore möjligt med ett motsvarande TV-upplägg kring en manlig politiker, t ex Fredrik Reinfeldt. Till en början hade vi lite olika uppfattningar, men vi enades ganska snart om en central punkt: givet den rådande könsmaktsordningen skulle ett identiskt TV-inslag kring Fredrik Reinfeldt ha en helt annan mening och betydelse. Två identiska program får olika betydelser om de handlar om en man eller om en kvinna. Mannens överläge i könsmaktsordningen gör honom mindre utsatt för den typ av kritisk personlig granskning som det här var frågan om. Det är ungefär som när de som försvarar pornografin anför att det ju också finns pornografi för kvinnor. Som om bilden av en naken man och en naken kvinna stod för samma sak!

Könsmaktsordning är för mig ett ganska oproblematiskt begrepp. Vi lever i ett samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp, och den skillnaden får betydelse för t ex könsroller och för hur individer lever sina liv. Den intressanta frågan blir därför inte om utan på vilket sätt könsmaktsordningen påverkar samhällslivet.

Men även givet att det existerar en könsmaktsordning följer inte att all kritik mot en framträdande kvinnlig politiker är en konsekvens av denna könsmaktsordning. Som jag tidigare påpekat har Mona Sahlin det politiska ansvaret för trasslet i frågan om socialdemokraternas samarbetsrelationer till miljöpartiet och vänsterpartiet.

Jag tycker att hon nu försöker ta det ansvaret på ett bra sätt. Inte för att hon är en skicklig kvinnlig politiker utan för att hon är en skicklig politiker.

Klass, kön och individualiserad föräldraförsäkring

I dag framkom att den socialdemokratiska rådslagsgruppen för välfärdsfrågor - ledd av vice ordföranden i socialutskottet Ylva Johansson och ordföranden för IF Metall Stefan Löfvén - föreslår att föräldraförsäkringen på sikt skall göras helt individuell. Nu är två av föräldraförsäkringens 13 sjukpenninggrundande månader reserverade för respektive förälder, och kan således inte överlåtas. I ett första steg skall föräldrarna få sig tilldelat en tredjedel var, och en tredjedel skall föräldrarna gemensamt få bestämma över.

Grundtanken är naturligtvis bra. Eftersom männen i dag bara tar ut 20 procent av föräldraledigheten konserveras kvinnans bundenhet till hemmet och därigenom den rådande könsmaktsordningen. Därför - ändra systemet och tvinga hem männen. Visst, jag är med. Tror jag. För det finns en hake i det hela.

Haken är att vi inte bara lever under en könsmaktsordning utan också - och kanske framförallt - i ett klassamhälle. Genom att tvinga hem männen under en större del av föräldraledigheten minskar i de flesta fall den ekonomiska basen för respektive familj, eftersom mannen oftast tjänar mer än kvinnan i familjen. Denna minskade ekonomiska bas blir förstås mer kännbar i de familjer som lever under knappa omständigheter, jämfört med familjer med betydligt högre löneinkomster.

Så ur ett kortsiktigt perspektiv står här kön mot klass. I sådana fall brukar jag välja klass. En kvinnlig LO-arbetare har i min värld mer gemensamt med sin manlige LO-kollega än med sin kvinnliga chef. Men här väljer jag kön. Jag tror att reformen - fullt genomförd - kommer att bidra till att montera ner den könsmaktsordning som utgör en icke oväsentlig del av klassamhället. Minskade inkomster för låglönefamiljer som en konsekvens av en individualiserad föräldraförsäkring går att hantera på annat sätt.