Peter Hjörne och Liberalernas "braksuccé" i opinionen

Braksuccé, är en träffande och glädjande beskrivning av siffrorna. Det är inte orimligt att tro att ökningen bara börjat. Så skrev Peter Hjörne på Göteborgs-Postens ledarsida för ett par veckor sedan, efter att Liberalerna i en enskild opinionsmätning ökat med en procentenhet, från 2.7 till 3.7 procent. 

Det var till att ha lågt ställda förväntningar på en "braksuccé". Till Peter Hjörnes försvar kan sägas att han lånade uttrycket av Aftonbladets politiske kommentator Lena Mellin som även hon beskrev Liberalernas ökning med en procentenhet i en enskild mätning som en braksuccé. I åtminstone Peter Hjörnes fall var bedömningen ett uttryck för politiskt önsketänkande. Han ville så gärna att Liberalernas och Nyamko Sabunis ja till att söka politisk samsyn med Sverigedemokraterna i politiska sakfrågor skulle leda till att partiet ökade i opinionen. Önsketänkande kan vi alla då och då ägna oss åt. Jag har själv säkert syndat då och då. Men som offentlig person måste man ständigt vara självrannsakande. I det här fallet bidrog Peter Hjörnes ohöljda glädjerus till att dra ett löjets skimmer över Göteborgs-Postens ledarsida.

I dag, ett par veckor senare, tangerar Liberalerna med 3.0 procent (avrundat uppåt) sin lägsta notering någonsin i DN/Ipsos mätserie. Resultatet ligger i linje med vad de flesta mätningar visat sedan Liberalerna sade ja inte bara till att söka samsyn med Sverigedemokraterna i olika politiska sakfrågor utan också till att stödja en moderatledd regering även om denna regering är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig fråga.

Vi vet naturligtvis ingenting om Liberalernas opinionsutveckling på sikt. I morgon kan det komma nya mätningar som får Peter Hjörne att hoppa jämfota igen och tala om nya braksuccéer. Det enda vi vet säkert är att så här långt har Liberalernas omsvängning inte resulterat i ett ökat väljarstöd. Och så har vi (och särskilt Peter Hjörne och Lena Mellin) än en gång lärt oss att man ska vara försiktig med orden.

Finns det hopp om GP:s ledarredaktion?

För första gången på mycket, mycket länge omnämns Göteborgs-Postens ledarsida i den allmänna debatten. Orsaken är inte att ledarsidans artiklar plötsligt börjat sätta avtryck i det offentliga samtalet, utan en intern strid om tillsättandet av den politiska ledarredaktören Alice Teodorescu och ledarsidans framtida politiska inriktning.

Tidigare politiske ledarredaktören Fredrik Tenfält går i pension och de tre övriga ledarskribenterna oroar sig över att tillsättandet av Alice Teodorescu innebär att ledarsidans politiska position förskjuts från en liberal till en mer högerorienterad, konservativ hållning. Turbulensen har inneburit att två medarbetare har sagt upp sig och en medarbetare har blivit långtidssjukskriven. Alice Teodorescu är ensam kvar, tre dagar efter sitt tillträde. Tuff start på jobbet, om man säger så.

Tvisten äger rum inför öppen ridå, och avslöjar märkliga interiörer. Så påstår till exempel GP:s chefredaktör Cecilia Krönlein att den utlösande faktorn till att ledarskribenten Gert Gelotte valt att sluta är att nytillträdda ledarredaktören Alice Teodorescu velat läsa artiklarna på ledarsidan innan de publiceras. Om Krönleins utsaga stämmer så innebär det att tidigare ledarredaktören Fredrik Tenfält inte läste den egna sidans artiklar förrän de redan var publicerade. I så fall ett mycket märkligt sätt att utöva redaktionellt ledarskap.

Det går inte att komma runt att GP:s ledarsidas mångåriga osynlighet i den allmänna debatten är ett redaktionellt misslyckande. Jämför gärna med Sydsvenskan, där Heidi Avellan och Per T Ohlsson är flitigt medverkande i TV:s morgonprogram och i radions samhällsprogram som Studio Ett, P1 Morgon eller Godmorgon, världen. GP:s ledarsida är sällan eller aldrig med i dessa sammanhang och sätter heller inga avtryck i debatten. Ansvaret för detta redaktionella misslyckande är svårt att placera någon annanstans än hos den nu avgående ledarredaktören Fredrik Tenfält.

Jag hoppas att Alice Teodorescu kommer att vara mer framgångrik med att göra GP:s ledarredaktion till en relevant röst i samhällsdebatten. Ett sätt att bidra till ökad seriositet och relevans vore att övertala tidningens ägare Peter Hjörne att avstå från att skriva sina egna personliga reflektioner på ledarsidan.

Kommer Göteborgs-Posten ledarsida då under Alice Teodorescus ledning att gå åt höger och bli mer konservativ? Det är förstås en öppen fråga. Om jag förstått det rätt tillträdde Alice Teodorescu formellt den 1 mars. Igår noterade jag att Göteborgs-Posten i en osignerad ledarnotis tyckte det var rätt att Benjamin Netanyahu mitt under brinnande valrörelse åkte till Washington för att i kongressen kritisera president Barack Obamas försök att få till stånd en kärnenergiöverenskommelse med Iran (ej på nätet). Netanyahus agerande har annars mött stark kritik, inte minst i Israel. Idag skriver vikarierande ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg om IS illdåd - inte i termer av ideologi, eller fundamentalism utan i termer av ondska. Csaba Bene Perlenberg lyfter fram Kristdemokraterna Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor som föredömen i att ha krävt ett svenskt militärt engagemang mot IS, och förklarar deras klarsynthet med att de möjligen "har en gammaltestamentlig förståelse för vad ondska defacto är".

Det blir intressant att följa fortsättningen.