2021-03-26

Liberalernas hopplösa val

söndag kl 16.00 är det tänkt att Liberalernas partiråd ska fatta beslut om partiets ställningstagande i regeringsfrågan. Kommer partirådet att bekräfta partistyrelsens beslut att Liberalerna efter valet 2022 gärna medverkar i en moderatledd regering, även om denna skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i alla viktiga frågor? Eller kommer partirådet att stödja reservanternas (Jan Jönsson och Christer Nylander) förslag, att Liberalerna gärna medverkar i en alliansregering eller en blocköverskridande regering som samlar en budgetmajoritet men hellre går i opposition än medverkar i en regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det är ett hopplöst val Liberalerna står inför. 

Om partirådet bekräftar partistyrelsens beslut och accepterar samverkan med Sverigedemokraterna kvarstår splittringen i partiet. Många liberaler - såväl i väljarkåren som i partiets högsta ledning - demobiliseras och en del kommer att lämna partiet. En studie från DN/Ipsos visar också att andelen liberala väljare som säger nej till förhandlingar och överenskommelser med Sverigedemokraterna är nästan dubbelt stor som andelen som säger ja.

Om partirådet i stället säger ja till reservanternas förslag och säger nej till samverkan med Sverigedemokraterna blir Nyamko Sabunis position omöjlig. Nyamko Sabuni har gått "all in" på att partistyrelsens förslag ska få majoritet. Hon kommer inte på ett trovärdigt sätt att kunna samla och leda partiet inför valet 2022 om hon förlorar denna fråga. Och om Nyamko Sabuni tvingas avgå kommer de inneboende konflikterna i partiet att spelas ut inför offentligheten bara ett drygt år innan nästa riksdagsval. Och det finns ingen självklar samlande kraft som kandidat till efterträdare.

Finns det då ingen väg ut?

Jo, kanske. Det borde finnas utrymme för en kompromiss där partirådet - eller möjligen höstens landsmöte - är skarpare och mer konkret i sin linje om hur man ska undvika att ge Sverigedemokraterna inflytande och preciserar vilka former av "samtal" med Sverigedemokraterna som ska anses legitima. Men för att sy ihop en sådan kompromiss krävs politisk kreativitet och en tillit mellan de båda grupperingarna i partiet. Det är inte säkert att en sådan finns. Och en sådan kompromiss borde förstås ha formats innan partistyrelsen fattade sitt beslut och Nyamko Sabuni band sig så fast vid masten.

*

Jag noterar också att Nyamko Sabuni i dagens P1 Morgon som ett mantra upprepade att Liberalerna vill "lösa samhällsproblem". Ja, det vill väl alla partier. Men poängen är ju att de olika partierna - på ideologisk grund - gör olika bedömningar av vilka problem som är mest angelägna att ta itu med, vilka grundorsakerna till problemet är, vilka lösningar på problemet som är mest effektiva och vilka följdverkningar av en specifik lösning blir. Javisst - forskning och beprövad erfarenhet kan och bör hjälpa till. Men i grunden handlar politik om ideologi och intressekonflikter. Dessa intressemotsättningar och konfliktlinjer för synliggöras och lyftas fram, inte döljas bakom allmänna formuleringar om att "lösa samhällsproblem".

8 kommentarer:

Anonym sa...

Del 1: Kort historieskrivning.
Westerberg avgick på 90-talet efter att S avvisat hans samarbetsinviter. Han efterträddes av Leissner som som milt uttryckt inte gjorde succé avgick efter mindre än två år och efterträddes av Leijonborg som efterträddes av Björklund som efterträddes av Sabuni. I valet 1998 fick L (Leissner/Lejonborg) 4,7%, minus 2,5% (S 38,4%, minus 8,9%, KD 11,8%, plus 7,7%. I valet 2002 blev Leijonborg Leijonkungen och fick 13,4%. En kortvarig glädje eftersom Nya moderaterna tog tillbaka väljare 2006 och L rasade till 7,5%. Inte hjälpte det att Björklund ersatte, för i valet 2010 fick L 7,1%. Björklund avgick efter valet 2018 med 5,5%. (De stora förlorarna sedan början av 90-talet är förstås S. Deras förluster motsvaras nästa exakt av Sds ökning. Detta är förstås inte direkt kommunicerande kärl, men ändå ett observandum. Borgerliga partier har i stort sett utväxlat väljare mellan sig.)
Klas Bengtsson

Kjell Eriksson sa...

Sabuni har några poänger. Dels det sk fokuset på samhällsfrågor, och dels att legitimiteten för SD inte ges av L utan av svenska folket. Hon påpekar också att isoleringspolitiken inte har hjälpt utan tvärtom motverkat sitt syfte. Och allra viktigast, en insikt om att SD inte alls skulle behövts om övriga partier skött sig. Härvidlag har Sabuni visat gott omdöme. Men har för mig att hon sa i stort sett samma saker när hon tillträdde som partiledare för att senare vika sig när hon blev dörrmatta åt Löfven. Nu är opiniomssiffrorna sådana att hon måste göra något. Tycker ändå det är konstigt om man som huvudprincip skulle ha att inte samverka med SD i frågor där man är överens. Tom Damberg så ju något konstigt i 30 min med Holmberg, något om att riksdagens sammansättning gjorde det svårt att genomföra något mot gängvåldet. Är man verkligen inte överens i en sådan fråga...? Är det då alltså bättre att gängen får fortsätta att skjuta oskyldiga? Löfven brukar säga att fängelsena är överfulla, men att det kommer nya kriminella tiden. Men varför kommer det nya då? Var kommer de ifrån...?

Kjell Eriksson

Anonym sa...

Del 2: Nutid
Jag är mycket tveksam till om Sabunis linje räddar kvar L i riksdagen. Av tidigare partiledare stöds den såvitt jag förstår endast av Lejonborg medan Westerberg, Leissner och Björklund valt den andra sidan, en linje som jag tror leder ut ur riksdagen. Oavsett beslut kommer det att leda till stora interna konvulsioner. Hur ska de som ser inte ser samarbete med M och KD som prio ett utan ser ett sådant som en existensiell fråga kunna argumentera för L om de förlorar? Hur ska opinionsbildare som DN som först förlorat kampanjen mot Sabuni och för Ullenhag kunna argumentera för L om de också förlorar sin nuvarande kampanj? Möjligen kommer förtroenderådet fram till en kompromiss. En sådan löser dock inget utan skjuter bara problemet framåt i tiden.
Visserligen sägs det att SD "inte ett parti som andra", men strategin att isolera SD har ju misslyckats hittills. I t ex Danmark har S adresserat de verkliga problemen vilket lett till Danske Folkeparti vilket är en förklaring tillminskningen från 21% till 9% mellan valen 2015 och 2019. Något sådant är förstås otänkbart i Sverige så länge S ger MP vetorätt i migrationspolitiken.
Utgången av nästa val är förstås osäkert. Den som vill ha en M-KD-regering bör hoppas på att Reformisterna får genomslag inom S. En tydlig vänstersväng med en ekonomisk politik med bl a omfattande lånefinansiering (som sågades av Magdalena Andersson igår) spelar borgerligheten rakt i händerna. Kryddas den dessutom med MPs migrationspolitik ser framtiden ljus ut för Kristersson.
Klas Bengtsson
PS Enligt Morgan Johansson skulle regeringen lägga fram en prop om ny migrationslagstiftning i god tid innan den tillfälliga lagen löper ut. Nu talas det om att riksdagen ev måste extrainkallas. Inget nytt under solen. DS
Klas Bengtsson

Anonym sa...

Sista stycket innehåller en intressant formulering: "Men i grunden handlar politik om ideologi och intressekonflikter."

Intressekonflikter är nyckeln. Officiellt brukar dock (s) linje vara att man inte skall ställa grupp mot grupp.

Slant Ulf på tangentbordet? Eller har (s) bytt hållning? Eller är Ulf på väg att dra igång en (s) intern rebellrörelse?

Homo Economicus

Anonym sa...

Utöver min förra kommentar, så önskar jag Glad Pesach (Happy Passover, Chag Sameach) till bloggens alla läsare.

Homo Economicus

Anonym sa...

Vågar man påminna om bakgrunden.

Den 3/12 2014 röstade Sd på Alliansens budget, efter att Sd:s budget hade röstats ned -> regeringskris, eftersom alliansens budget blev större om Sd röstade på den. Sverige styrdes av S+Mp, med med Alliansensnbudget (M, C, Fp och Kd). Så kunde man inte ha det och Löfven tvangs utlysa ny(extra)val, men nyval är en bättre term, om det hålls kort efter ordinarie val. (eftersom ingen ville hålla ett val till, så fick de hitta på ett alternativ)

Sedan Sd äntrade riksdagen blev en regering beroende av Sd, alternativt komma överens om budgeten över blockgränsen, vilket skedde i januari 2019.

DÖ ingick för att hantera detta, dvs undvika extra val till följd av att Sd alltid kunde rösta på oppositionenens budget, och den vägen fälla en regering. Den lilla regeln gick inte att förbise.

Parterna bakom DÖ, dvs i praktiken alla utom Sd, eftersom DÖ gav Vp mer inflytande kom överens om följande:
- Den partikonstellation som är störst ska släppas fram.
- störst är den konstellation som får ihop en budget
- En minoritetsregering ska få igenom sin budget
- Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
- Tre områden blev det borgfred om (försvar, pensioner, energi.

I praktiken innebar överenskommelsen att allianspartierna inte lade en gemensam skuggbudget, utan lade var sin. Det medförde att det inte fanns någon oppositionsbudget som Sverigedemokraterna kunde rösta fram.

Kritik mot DÖ kom från de borgerliga partierna, att partikonstellationer i minoritet kunde få igenom beslut utan egen majoritet. F.d moderate försvarsministern Odenberg ansåg: "överenskommelsen är ett nederlag för parlamentarismen" som förflyttar makt från riksdag till regering. (vilket var sant) S.W

Anonym sa...

I boken Förhandla eller DÖ? diskuterade Bjereld och Hinnfors tre alternativa lösningar:

1. Bryta isoleringen av Sd, dvs ge regerade med det partiets stöd

2. Bilda en blocköverskridande regering (Alliansen och de rödgröna)

3. Fortsätta att i praktiken efterleva DÖ, även om den formellt rivits upp.


---
4. Det fjärde alternativet (som förefaller vara DN:s?) är att Sverige styrs av en minoritetsregering i mitten, som lyckas förhandla med endera S eller M om budgeten.

Ingen kan emellertid förklara varför i så fall inte endera S eller M ska bilda regering istället, där en minoritets-lösning som inte ger Sd makt, är omöjlig såvitt inte M och S stödjer samma budget, alternativ inte alliansen spricker och tex Fp+C stödjer S budget, vilket i praktiken leder till punkt 2. S.W

Anonym sa...

Vidar skriver i Folkbladet 29/3:

"59 röster mot 31 blev Sabunis segermarginal i partirådet.
Hon har således vänt på kuttingen sedan partirådet i januari 2019 gav klartecken för Löfven och S med ungefär motsvarande majoritet. Sabuni och partisekr Juno Blom kan nu leda partiet med större auktoritet. Vilket behövs om partiet ska ha någon chans att klara riksdagskontraktet nästa säsong. För S innebär partirådets beslut en försvagning. Liberalerna, som just nu samarbetar med regeringen i Januariavtalet, vänder sig nu entydigt åt det borgerliga hållet. Förlusten av L är dock redan inräknad. Det är C och Annie Lööf som har S fortsatta regeringsöden i sina händer."

sw Nja, väljarna har utgången i sina händer.
Alternativet till Löfven är Kristersson, men en M-ministär kommer inte till stånd med Cs goda minne, om Sd ska sitta i baksätet, så C är bundna vid masten, och kan bara går till val på det vaga; Fru Lööf med stöd av:
- S+Mp, (men knappast Vp)
- Fp+Mp
- M+Kd+Fp (men inte M och Mp i samma stall)

Det ser ganska mörkt ut för önskedrömmar i mitten.
C+Fp+Mp är mindre än både vardera S, M och sannolikt Sd.

Det är alltså inte alls säkert att vare sig Fp eller Mp klara spärren, och alla dessa småpartier krigar om ganska få kringflackande marginalväljare i mitten.

C kommer att försöka lägga om rodret - börja med utspel om att återskapa alliansen. Det kommer att bli en massa snack - om den gamla uppställningen:

S+Vp+Mp
vs
M+Kd+C+Fp

dvs alliansen uppsjungen ifrån mitten) för att den vägen försöka locka borgerliga väljare och samtidigt försöka bli största budgetkonstellation, utan Sd, (vilket kommer att gynna Sd)

Det kommer att bli helfestligt, detta att hålla god min i elakt spel, tex att se M se ut som fiol-lådor i ansiktet och sträcka ut armarna:
- kom tillbaka, allt är förlåtet, vi dammar av alliansen och försöker drämma i väljarna en gång till - att det går att bilda en borgerlig regering, utan stöd av Sd.

Nu ska alltså fru Lööf göra ett nytt försök, men denna gång med moderaternas goda minne,
och samtidigt försöka smyga in Mp i klubben, utan att det märks.

Det kommer att bli en massa krumbuktande, kring budgetregler och budgetprocess, kanske rent av SM i undanglidningar, tex detta med passivt eller aktivt stöd, allt för att slippa från pudelns kärna - med vilka S eller M får ihop en budget som samlar flest röster efter valet 2022. C kommer att behöva förklara ett trovärdigt valbart alternativ, som inte inrymmer Sd, och det är det trots allt bara S+Mp+C som gör, med passivt stöd av V. Fp kan mycket väl bli en tunga på vågen, både om de kvalar eller faller ifrån, men framför allt kommer hanteringen av C+Fp påverka flöden mellan M+Kd+Sd.
S.W