Jag får förstås äta upp det efter valet, men när jag tänker på Alliansen tänker jag allt oftare på Monthy Phytons sketch om den döda papegojan ("Dead Parrot"). John Cleese kommer in i en djuraffär för att klaga på att den papegoja han inköpte för mindre än en halvtimma sedan är död. Stendöd. Men butiksinnehavaren förnekar att papegojan är död, den bara vilar sig lite. När John Cleese dunkar papegojans huvud i disken för att visa hur död den är förklarar butiksinnehavaren att papegojan befinner sig i ett chocktillstånd. Papegojan är förstenad eftersom den trånar efter de norska fjordarna, varifrån den har sitt ursprung, den tillhör arten Norwegian Blue. Att papegojan var fastspikad på en träpinne i buren var av ren omsorg, så att den inte i sitt chocktillstånd skulle trilla ner och slå sig.
Ja, de borgerliga partiledarna kämpar tappert för att övertyga väljare och journalister om att Alliansen är vid liv. Men jag känner med John Cleese: I know a dead parrot when I see one.
*
Ulf Kristersson (M) tog ingen replik på Jimmie Åkesson (SD). För detta har han kritiserats av Jan Björklund (L) ("spelar SD i händerna") och av Stefan Löfven (S) som antyder att Kristersson inte vill stöta sig med Åkesson på grund av den komplicerade regeringsfrågan. Själv säger Kristersson att han inte tog replik på Åkesson eftersom han föredrar att prata om Moderaternas egen politik, och enda skälet till att han tog replik på Löfven var att han ville "diskutera vårt gemensamma ansvar för migrationsfrågan". Komplicerat? Javisst. Viktigt? Nja. Om inte annat så visar denna debatt om debatten hur inflammerad frågan om relationerna till Sverigedemokraterna är, inte minst mellan de enskilda allianspartierna.
*
För mig är Sverigedemokraterna ett högerpopulistiskt, nationalkonservativt parti som fortfarande är impregnerat av rasism. I dagens debatt riktade Stefan Löfven sina angrepp på Sverigedemokraternas högerposition, medan till exempel Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) riktade in sig på partiets relation till rasismen. Så kommer det nog att fortsätta under hela valrörelsen. Socialdemokraterna vill lyfta fram Sverigedemokraternas högerposition för att vinna de arbetarväljare som tvekar mellan S och SD. Annie Lööf och Jan Björklund vill lyfta fram Sverigedemokraternas rasistiska mylla för att legitimera sin position att vägra någon form av samverkan med det partiet.
*
Allt mer talar för att Centerpartiet och Liberalerna kommer att få en nyckelposition efter valet. Om Jimmie Åkesson vägrar släppa fram en regering där Centerpartiet ingår, kommer då Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en moderat enpartiregering som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen? Eller kommer de att gå in i någon form av samarbete/samverkan med Socialdemokraterna?
7 kommentarer:
Etablissemanget borde lärt sig nu vid det här laget, att rasismanklagelser mot SD inte längre har någon inverkan på väljaropinionen.
Det blir enbart ett fattigdomsbevis gentemot den egna politiken om man inte kan bemöta SD med sakliga argument.
På nytt visade det sig hur svårt det blir att försöka leda in debatten på andra frågor än migrationen, eftersom kostnaderna för denna år så enorm, så att alla andra områden berörs av detta.
Att C skulle komma att ingå i någon form av samarbete/samverkan med S är svårt att se, dvs såvida inte S är berdda att sänka ingångslönerna rejält och på nytt tillåta obegränsad invandring.
Dessutom framstod det klart och tydligt att MP:s symbolpolitik på miljöområdet, tycks ha som sin enda uppgift att beskatta och göra livet surt för Svensson, för någon som helst effekt i ett globalt perspektiv har den ju inte.
Bättre då som Åkesson antydde, att låta kostnadseffektiviteten avgöra och satsa pengarna på den plats i världen, där man får ut mesta möjliga miljöförbättring för varje satsad krona.
Egentligen samma strategi som SD vill använda då det gäller flyktingar, dvs satsa pengarna i närområdet, så att det kommer de svagaste och mesta möjliga antalet flyktingar till del.
Jag tror inte Åkesson behöver googla något på ordet humanism, eftersom han tycks ha en bättre förståelse för detta ord än Löfven. I allafall då det handlar om att hjälpa de många och inte bara de som lyckats ta sig till Sverige.
Är en död papegoja rätt bild? Jag associerar mer med Stephen Kings Djurkyrkogården.
Visst är alliansen död. Den dog med DÖ. Och om Lööf och Björklund inte kommer att regera med passivt stöd av SD går det inte att väcka liv i den.
Alla förståsipåare är plötsligt helt vilsna i regeringsfrågan. Löfvens önskesamarbetspartner är uppenbarligen C och L och kanske MP. Det är ju bra såtillvida att V placeras på läktaren. Men varför kritiserade Löfven SD för att de vill undanta 5 från turordningsregelerna och inte C som vill undanta 50? Och varför beskyller han SD för att gynna de "rika" med sitt skatteförslag men inte Björklund vars viktigaste förslag är att slopa värnskatten, vilket verkligen de "rika"? Faktum är ju att i den ekonomiska politiken, som är fundamentet i en regering, står SD närmare S än vad C och L gör. Men sådan blir retoriken när det saknas vuxna i rummet.
Det borde vara svårt för ett parti som tycks gå mot ett svidande valnederlag - inte minst pga Ulfs insatser - att göra anspråk på statsministerposten. Partiet kan kan behöva tid för att medla fred i rosornas krig. Varför inte en splittring där vänsterfalangen går över till V, vars politik de redan stöder i allt väsentligt?
Klas Bengtsson
Det har pågått en relativisering av språkliga uttryck rätt länge nu, som till viss del är bra, (pragmatismen) och till viss del är dålig, (är inte din intention accepterad, är det ingen som begriper vad du menar, och här missar partiernas kommunikatörer grovt, språket politiken använder är så inflalterat, att orden i vissa sammanhang ger motsatt effekt, eftersom språket inte överensstämmer med referensen (verkligheten). Men om intentionen stämmer, med verkligheten, så går det så klart utmärkt att kalla en höna för fjäder och on fjäder för tupp.
Definitioner:
Allians = Avtal om organiserat samarbete.
(Särskilt militärt och politiskt, mellan stater, partier och dylikt)
Allierad = som ingår i (militär) allians.
Regeringen Persson styrde alltså som minoritetsregering med organiserad samverkan med Mp och mer passivt stöd av Vp. Man kan säga att Mp var en samarbetspart, men inte allierad.
Alliansen blev inför slutspurten i valet 2006 ett organiserat samarbete som gick till val med en slags gemensam politisk plattform där man slipaat av kanterna, så att inte S i debatten skulle kunna argumentera före valet, att väljarna inte visste vad de skulle få ut av sin röst, om detta inte från start var ungefärligt utstakat. Det visade sig vara en smart metod, men var så klart inte hela förklaringen till framgången. Viktigare var nog Regeringen Perssons olika misstag, några skandaler jämte mordet på utrikesministern.
Persson hade gjort sig beroende av Miljöpartiet genom organiserad budgetsamverkan, där Mp efter vaket ville ha mer. Detta visade sig inte vara helt bra för S. Regeringsfrågan med alliansen blev central i slutdebatterna. S.W
Det såg ut att kunna bli en röd-grön koalitionsregering efter riksdagsvalet 2006 pga Mps krav där Persson ('som förstod att Mps regeringsvilja var en kvarnsten) varför S uttryckte att man ville söka fortsatt stöd för en minoritetsregering med ordförande Persson vid rodret.
Den 30 augusti 2004 bildades formellt Allians för Sverige och så sent som i slutet av augusti presenterades ett gemensamt valmanifest. Moderaterna var lite kaxiga och presenterade inget eget manifest medan de tre små borgerliga partierna gick till val med varsitt eget valmanifest. Dvs Reinfeldt hade mandat att slipa bort precis alla moderata ståndpunkter för att nå målet om ett organiserat samarbete redan före valet. Denna taktik lönade sig. Moderaterna tyckte som sina allierade, varför de inte var rädda för att ingå ett "kontrakt"
S presenterade sitt manifest i mitten av augusti, och mottogs i huvudsak positivt av Vp och Mp. Miljöpartiet krävde ministerplatser i en kommande koalitionsregering med S.
Persson visste ju hur Mp spelat i valet 2002 med de borgerliga och var tvungen att gira grönt (det gröna folkhemmet) för att vara säker på att Mp inte skulle högerprassla.
Valrörelsens sista veckor präglades av regeringsfrågan. Allians för Sverige var eniga om att de önskade styra tillsammans. Genom Mps krav som inte var i takt med S var det lite oklart hur en vänsterregering skulle se ut eller vilka partier den skulle bestå av. Detta var Reinfeldt tämligen skicklig på att utnyttja i debatten med Persson, som inte kunde ge rakt svar, om det skulle bli S eller S+Mp, eftersom Mp kravställt detta.
Vp var sedvanligt rökta på sin kant och uttalade att de kunde fälla en S regering om den inte drev ordentlig vänsterpolitik. Vp vilket heller inte inte stödja en regering med S och Mp, utan föredrog ren S ministär.
Valrörelsen dominerades av arbetsmarknadsfrågor.
- Alliansen gjorde ett gott intryck genom en samlad slagordning även om C drev förslaget med särskilda ungdomsavtal, som var riktat valfläsk.
- Vp ville ha 200 000 nya jobb i offentlig sektor
- Fp drev med Leijonborg ett förslag om kulturkanon och språktester för nya invandrare, som märkligt nog inte togs upp i Alliansens manifest. Det var främst C som var emot, medan M av taktiska skäl inte vill skrämma bort progressiva gröna storstadsväljare.
Kristdemokraterna vann framgång med familjepolitik och fastighetsskatt.
Så även om det fanns viktiga sakpolitiska frågor att debattera - dock inte migrationsfrågor efter införandet av migrationsdomstolar, men möjligen integration, som Fp fick erfara, fick rasiststämpel - så var regeringsfrågan överhängande, vad skulle det bli för politik med två alternativ, och i efterhand kan man tänka sig att det blev strömmar över till alliansen pga sossar som inte riktigt gillade Mp-politik, men vad hade Persson för val? S.W
M. = 97
C. = 29
Fp = 28
Kd = 24
Sum C, Fp, Kd = 81 mandat
Alliansen: 178 mandat
S. = 130
Vp = 22
Mp = 19
Sum: 152, dvs Persson var piskad till samarbete med Mp.
Vp + S tappade tillsammans 8,1 % av rösterna från 1998, och detta uppvägdes av att Mp gick + 1 %. SD fick närmare 2 % och här tappade alltså S mer besvikna sossar än vad Moderaterna gjorde, som under Reinfeldt gick fram 11 %. Valet stora förlorare var Fp, som under Leijonborg tappade 6 %. (vilket bäddade sängen för Björklund)
Rödgröna = 171 (det saknades alltså fyra mandat), vilket i princip kan förklaras med att SD snöt 2 % röster från S, dvs man ser redan här problemet med tvåfrontskrig, där debatten i dessa frågor polariserade, och där Reinfeldt efter valstugereportaget hade lärt sig en nyttig läxa, att slipa bort precis allt som kunde påverka marginalväljare i mitten, och det gick även att se en tydlig ström väljare från Fp till m, men utöver Sd så tappade S även till M och C.
Paradoxalt nog anpassade sig M till sina allierade, och hade inte eget program, vilket alltså väljarna premierade. Ta bort allt som motståndarna kan göra en grej av.
Detta val är alliansen splitrad i en fråga som av partiegoistiska skäl sår split. Fru Lööf och nuvarande C-regim tog fram sitt nya manifest, idéprogrammet 2013, lite i kölvattnet av M för att bredda väljarbasen i storstäder, man ville nog bli lite trendig, men framför allt anpassa sig till de stora grupper invandrare som man såg inför framtiden.
C lärde sig läxas på allvar hösten 2016, efter flyktingstoppet, där en massa sympatisörer från M och Mp började fly över till C i opinionsundersökningarna, samtidigt som M pga Dö blödde till SD. Så M satt i en sax, där C kunde kanibalisera på M, vilket C gjorde utan att blinka (därav ingen allians), de kunde inte lösa detta, vilket förebådade AKBs fall. U.K har lärt sig läxan och vet att C har målet att växa, där det är lite oklart om detta kan se på annat vis än att knycka röster från M eller Mp. Allting går igen i efterhand, med bakomliggande faktorer som styr, avseende beslut av tidigare politiska generationer, som dagens politiker måste ta hänsyn till, var sig de vill eller inte. Dock är politiken till sin natur opportunistisk, dvs försöker anpassas sig till någon slags valvind, som man tror ska inträffa.
Eftersom väljarna detta val inte har en susning om vad det kan bli för regering, eller ens under vilka former regeringen bildas, så är det rimligt att valutgången är en smula oklar, eftersom ingen kan ge besked. Alliansen är ju mumbo-jumbo, med möjlig relevans om DÖ skulle gälla, men nu gäller inte DÖ, och då kan det inte bli en allians, utan stöd av SD (eller stöd av S) Så U.K är i någon mumlig mening tydligare än C och FP, som helt enkelt inte kan regera i en allians, fast de påstår detta, i vart fall inte utan DÖ.
Väljarna kommer vilja ha besked i saken, och det är väl på tiden att S försöker få svar på den frågan, precis som Hövdingen pressade Persson framgångsrikt. Se så, hem och studera slutduellen mellan Persson och Reinfeldt. S.W
Att några väljare litar på SD är för mig ofattbart, trots att de som papegojor upprepat samma sak hela tiden. De framstår som ett högerparti på femtiotalet som absolut inte vill ha jämställdhet eller välfärd. Deras kvinnofientliga politik har kommit sorgligt i bakgrunden liksom deras orealistiska budgetförslag med massiva neddragningar till kommuner och välfärd. För att inte nämna deras misstro mot forskning och klimatproblem.
Repliker från ett möte nära Jimmies hemtrakter. En SD politiker kräver att invandrare anammar ”våra svenska värderingar”. En annan politiker frågar vad han avser, gäller det hembränning och vanvård av djur. Just de brott SD politikern har dömts för.
Persson kan ha rätt, att Fi kommer in i riksdagen och att Kd åker ut. Då kan det bli ett intressant läge.
Skicka en kommentar