Melodifestivalen - i går, i dag och i morgon

 För tre år sedan skrev jag på bloggen om Melodifestivalens fyra faser. 

Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms "Det börjar verka kärlek, banne mig" från just 1968.  

Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Proggrörelsens alternativa musikfestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt.  

Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs "Fyra bugg och en coca cola" från 1987.

 Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - utvecklades till en manifestation för mångfald, identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.

Jag avslutade bloggposten med frågan: Vart är vi på väg? Vad kommer att känneteckna Melodifestivalens femte fas? Särskilt många svar fick jag inte. Men i dag skriver Hanna Fahl - som en kommentar till Tusses blygsamma placering - intressant i DN: Men samtidigt som Melodifestivalkugghjulen malt på som vanligt, har Eurovision song contest långsamt förändrats. Sång-och-danskillarna som Sverige är så bra på att skapa har inte vunnit på ett tag. I stället har det varit mer udda uttryck, inte sällan med mycket nerv. 

Fyra av de fem främsta bidragen framfördes dessutom på artistens modersmål, bara Island av de främsta fem sjöng på engelska. När hände det senast? Får vi fokus på en mångfald där nationella identiteter tar plats och sticker ut på den allmänna EU-forins bekostnad? 

Melodifestivalens fyra faser. Men vart är vi på väg?

Igår fredag begick jag Melodifestivaldebut, när jag tillsammans med hustrun följde delfinalen live i Scandinavium. Under hela mitt unga liv har jag fram till igår inte tidigare varit personligen på plats, däremot en trogen gäst framför tv-apparaten.

Det var verkligen roligt att vara med i Scandinavium. Som ett barn av tv-generationen har jag alltid varit svag för stora live-sända tv-produktioner, och Melodifestivalen är ju Sveriges Televisions flaggskepp i dessa avseenden.

Melodifestivalen säger mycket om samtiden, Jag brukar dela in mitt Melodifestivalliv i fyra faser, och dessa fyra hänger samman med centrala drag i samhällsutvecklingen.

Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Som liten pojke följde jag med stor spänning den svenska uttagningen framför tv:n, förde egna protokoll när möjligheterna fanns. Låtarna var trevliga och oförargliga. Kanske framför allt oförargliga. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms Det börjar verka kärlek, banne mig från just 1968.

Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Den progressiva musikrörelsen växte fram, och Melodifestivalen kritiserades för kommersialisering, utslätad musik och verklighetsfrånvända texter. Proggrörelsens alternativa musikvestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt. (Jag hittar för övrigt inte längre Sillstryparns framträdande på nätet, möts i stället av detta meddelande.)

Trots de himlastormande protesterna mot Melodifestivalen satt jag ändå kvar framför tv:n, nu för att förfasa mig. Mest tidstypisk var kanske Abbas Ring, ring från 1973, även om den inte vann den svenska uttagningen (det gjorde i stället Malta med Sommar’n Som Aldrig Säger Nej).

Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Jag befann mig själv i en apolitisk period, och tittade mest sporadiskt. Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs Fyra bugg och en coca cola från 1987.

Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Vem är du, vem är jag - levande charader, sjöng Arja Saijonmaa i "Högt över havet" redan 1987, men textraderna avspeglade vad som komma skulle. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - har utvecklats till en kollektiv manifestation för mångfald. Melodifestivalen var på framkant med avseende på till exempel identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Och ja, jag tittar. Varje år. Och i år således på plats. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det förstås svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.

Men - vart är vi på väg? Om Melodifestivalen - som de flesta av oss - är ett barn av sin tid vore det intressant att få ta del av mina läsares spaningar. Är Melodifestivalen nu på väg in i fas 5, och vad kommer den fasen i så fall att präglas av? Och vad säger det om vår tid?

Och ja - naturligtvis borde Ida Redig ha gått vidare till finalen.

Vi har vår egen sång. Melodifestivalen 2012

Vi har vår egen sång. Vi ger väl fan i dom. Så sjöng Sillstryparn - gestaltad av Ulf Dageby- i låten Doin' the omoralisk schlagerfestival på Alternativfestivalen på Gärdet i Stockholm 1975. Året innan hade ABBA Eurovision Song Contest med Waterloo, och Sverige skulle därför nu arrangera finalen. Musikrörelsen organiserade motståndet mot detta kommersiella, borgerliga jippo. Tusentals personer demonstrerade på Sergels Torg.

Sedan dess har en del vatten runnit under broarna. Melodifestivalen har blivit vår tids Hylands Hörna - en minsta gemensamma nämnare, en skärva från en allt mer eroderad gemensam offentlighet, något vi alla känner till och kan förhålla oss till. Twitterflödet rör sig så snabbt att de enskilda inläggen knappt går att uppfatta. Hashtaggen #mel2012 toppade om jag förstod det rätt förra lördagen twitterflödet i hela världen. Ungefär tre miljoner människor - var tredje svensk - ser programmet. En och annan mäler sig ur gemenskapen. Men något organiserat motstånd som på 1970-talet existerar inte.

Sändningarna från Melodifestivalen är storslagna, en uppvisning av vilka muskler som Sveriges Television och public service är bärare av. För fyra år sedan, 2008, skrev jag att
Melodifestivalen är tidsanda, hype och framkant. Att Sveriges Television framgångsrikt utvecklat konceptet genom att integrera dokusåpa-inslag, som t ex motsättningar mellan kristna Carola och häxbrännande Nordman, Charlotte Perrellis känslor när media fokuserar på att hon "bara"väger 50 kilo eller om huruvida lagen verkligen tillåter att blott 15-åriga Amy Diamond får uppträda så sent på kvällen.

Sedan dess har Melodifestivalen inte utvecklats. Det som var framkant 2008 är daterat i dag. Thorsten Flincks rumpchock kändes mer trött och tragisk än provocerande. Gay-kostymen känns lite ansträngt påklistrad. Intervjuerna med Christer Björkman är lika spännande som att se Kalle Anka på julafton.

Men visst. Klockan 20.00 kommer jag med tre miljoner andra att bänka mig framför TV:n. Innan dess värmer jag upp med Röda Bönors klassiska och alltid lyssningsvärda version av Oh Carol.

Läs gärna också Fredrik Virtanens artikel i dagens Aftonbladet på temat Doin' the omoralisk schlagerfestival.