För tre år sedan skrev jag på bloggen om Melodifestivalens fyra faser.
Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms "Det börjar verka kärlek, banne mig" från just 1968.
Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Proggrörelsens alternativa musikfestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt.
Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs "Fyra bugg och en coca cola" från 1987.
Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - utvecklades till en manifestation för mångfald, identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.
Jag avslutade bloggposten med frågan: Vart är vi på väg? Vad kommer att känneteckna Melodifestivalens femte fas? Särskilt många svar fick jag inte. Men i dag skriver Hanna Fahl - som en kommentar till Tusses blygsamma placering - intressant i DN: Men samtidigt som Melodifestivalkugghjulen malt på som vanligt, har Eurovision song contest långsamt förändrats. Sång-och-danskillarna som Sverige är så bra på att skapa har inte vunnit på ett tag. I stället har det varit mer udda uttryck, inte sällan med mycket nerv.
Fyra av de fem främsta bidragen framfördes dessutom på artistens modersmål, bara Island av de främsta fem sjöng på engelska. När hände det senast? Får vi fokus på en mångfald där nationella identiteter tar plats och sticker ut på den allmänna EU-forins bekostnad?
2 kommentarer:
70-talet, man knappt minns längre.
Sverige arrangerade ESC 1975 som sändes från S:t Eriksmässan den 22 mars 1975 med programledare Karin Falck och kapellmästare Mats Olsson, varje land hade med en gästdirigent. Detta år ändrades reglerna (igen), varje lands jury fick nu dela ut:
12, 10, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2 och 1 poäng, mot tidigare 5, 4, 3, 2, 1, o.
Grekland avstod 1975 som protest mot den turkiska invasionen av Cypern.
Nederländska Teach-In vann med klassiska Ding dinge-dong.
Lasse Berghagen kom åtta med Jennie Jennie. Sist kom Turkiet med låten "Seninle bir dakika" av Semiha Yankı som fick blott en tre-poängare av Monaco, vilket var politik, dvs sympati med Grekland från övriga Europa.
1975 hade Stockholmspolisen vidtagit omfattande säkerhetsåtgärder, pga underrättelser att RAF (Röda armé-fraktionen) eller snarare Kommando Hoger Meins,, planerade ett attentat, mot själva festivalen, denna plan kom istället kom att riktas mot den västtyska ambassaden, en månad senare. Det finns inga direkta belägg för att några Svenskar var inblandade.
Abba hade fallit i onåd på hemmaplan, där "Sillstryparen" alias Ulf Dagerby och Co skapade samtidshistoria, som vann momentant, men nog ändå inte överskuggade ABBA in the long run. Sveriges arrangemang 1975 föregicks av en livlig kulturdebatt, företrädare för den svenska prog-rörelsen ansåg att tävlingen borde stoppas (eftersom den var kommersiell), som protest arrangerades Alternativfestivalen, som får anses vara en klassiker. Festivalen anordnades i ett tält på Storängsbotten (Stockholm) 17–22 mars 1975 under parollen: "kamp mot kulturens kommersialisering"
Bland de medverkande märktes: Adolf Fredriks flickkör, Hoola Bandoola Band, Nationalteatern, Nynningen, Arja Saijonmaa, Södra Bergens Balalaikor, Ville, Valle och Viktor och Ulf Dageby som under pseudonymen Sillstryparn "Doin' the omoralisk schlagerfestival", Amtmandens døtre, (feministiskt Osloband), Styrbjörn Bergelt, (riksspelman) och många fler. Projektet fick en uppföljning genom Tältprojektet, "Vi äro tusenden", en musikalisk vänsterpolitisk teaterföreställning som turnerade i Sverige och Danmark sommaren 1977 med 82 föreställningar med Nationalteatern och Nynningen, som främsta dragplåster. Däremellan var det valår 1976 och Borgarna vann valet, efter gediget fotarbete av Gösta Bohman. Den som egentligen påverkade valutgången (enligt Palme), var Astrid Lindgren och hennes Pomperipossa. S.W
Tiden är som bekant en begränsad resurs för varje människa. Personligen har jag svårt att förstå det stora intresset för melodifestivalen. Jag lägger hellre min (musikaliska) tid till att lyssna på t ex Allan Pettersson eller John Coltrane och läser hellre t ex Garcia Marques än ann kasta bort tiden på Camilla Läckberg. Men smaken är ju delad...
Klas Bengtsson
Skicka en kommentar