På natten till den 12 maj 1971 - på onsdag för exakt 50 år sedan - kulminerade Almstriden i Stockholm. Demonstranter som samlats för att stoppa fällandet av Kungsträdgårdens almar drabbade samman med polis. Almarna skulle fällas för att ge plats ut en tunnelbaneuppgång. Beslutat att fälla almarna var impopulärt i breda grupper - ett café under almarna var en uppskattad oas i en innerstad där uteserveringar var sällsynta. Aktionsgruppen Alternativ Stad mobiliserade motståndet och området kring almarna ockuperades. Den 17 maj beslöt staden att almarna skulle få vara kvar eftersom fällningen inte gick att genomföra.
En solskenshistoria tycker nog många i dag. Men motsättningarna var skarpa och sammandrabbningen mellan demonstranter och polis blev våldsamma. Protesten var förstås en del av 1968-upproret och den auktoritetsnedrivning som följde i dess spår.
Finansborgarrådet Hjalmar Mehr kom i debatten att personifiera den dåvarande rivningshysterin i Stockholm i allmänhet och fällandet av almarna i synnerhet. Orättvist tycker en del. Läs gärna Björn Elmbrants biografi över honom: Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr (Atlas, 2010).
SVT visar en ny och i högsta grad sevärd dokumentär som heter just "Almstriden". Den kan ses på SVT Play.
I boken 1968, När allt började. (Hjalmarson & Högberg, 2018) relaterar Marie Demker och jag Almstriden till ett vidare sammanhang. Vi skriver så här:
Under hösten och vintern 1970-1971 blev alltfler stockholmare intresserade av frågan om almarna.[2] Natten mellan den 11 och 12 maj försökte polisen sig på en aktion mot den ockupation av träden – människor hade helt sonika klättrat upp i dem – som skett. Men genom telefonlistor och snabb aktion kom alltfler personer till platsen och polisen fick ge upp. I sin egen historieskrivning menar Alternativ Stad att:
”(S)tatsmaktens våldsmonopol var utmanat och politikerna lovade komma
igen med motorsågarna och fler poliser. Men efter vår veckolånga ockupation av
platsen insåg makthavarna under ökat tryck av allmänheten att de hade förlorat.”[3]
Och precis som Alternativ Stad
menar så handlade nog medborgarnas försvar av almarna om mycket mer än bara
träden. För genom sina aktioner hade Alternativ Stad dels samlat många
medborgare som bara var flyktigt intresserade av att bo i kollektiv eller
endast äta grönsaker i en bred och gemensam protest mot vad som uppfattades som
maktmissbruk och översitteri. Socialdemokraterna stod särskilt i skottgluggen
för denna kritik.[4]
Det fanns motstånd mot rivningarna
och de nya moderna stadsplanetankarna redan på 1950-talet.[5]
Men då fanns inte det sammanhang av ”alternativa” rörelser som sedan bildades,
t ex den s k Provie-rörelsen, byalagsrörelsen och miljörörelsen. Provierörelsen
var en anarkistiskt sinnad rörelse som bildades i Stockholm hösten 1966. På
deras agenda stod kamp mot resursslöseri, konsumtionssamhälle och solidaritet
med tredje världen. Kraven och protesterna var konkreta; tiotusen engångsglas
skickades till Riksdagen och krav om lag på upptagning av liftare.[6]
Svenska Provies hade inspirerats av den holländska rörelsen Provos som startat
på våren 1965. I början var det fråga om en serie konstnärliga happenings som
protesterade mot konsumtionssamhället, men det övergick i våldsamma
gatukravaller. Den holländska rörelsen upplöste sig själv 1967, liksom den
svenska samma år.
Den framstegsvänliga och
modernistiska socialdemokratin leddes under slutet av 1960-talet till stor del
av personer födda alldeles i början av 1900-talet. De hade varit med om resan
från Fattig-Sverige till Välfärds-Sverige. För dem var det obegripligt att
någon kunde kritisera de planer som Strindberg som effektfullt beskrev i sin
dikt Esplanadsystemet ”Här rivs för
att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt”. Tage Erlander säger i
sina memoarer (1982) att det ”finns ingen anledning att instämma i dagens föraktfulla
fnysningar åt ’pryljakten’, ett begrepp som är uppfunnet av grupper som aldrig
själva upplevt någon direkt brist i materiellt hänseende.”[7]
Att socialdemokratin skulle kunna förstå det uppror mot politiken som protesterna
mot rivningen av gamla hus och fällandet av några träd symboliserade är mycket
begärt. Men vad socialdemokratin inte såg var att ur de protesterna växte såväl
miljörörelser, decentraliseringsidéer som rörelsen mot kärnkraft. Fortfarande
stod de politiska partierna starka och det politiska systemet var ännu intakt.
Men 30 år senare kan vi att det bristande stöd för partier och politiska
institutioner som blommat ut under 90-talet har sina rötter i denna konflikt.
En ny typ av folkrörelse, politiskt
kanaliserad genom ökat stöd till centern och till bildandet av Miljöpartiet,
såg dagens ljus på 1970-talet. Att det blev miljöfrågorna - i vid mening - som
blev murbräckan mot det rådande systemet handlar troligen om att dessa frågor
dittills förbisetts av folkhemspolitikerna som lagt all sin energi på att
undanröja det gamla samhällets problem genom att öka bostadsstandarden, öka den
ekonomiska tillväxten och öka den sociala välfärden. Men den höjda
utbildningsnivån och ekonomiska handlingsfriheten, effektiviteten och
hastigheten i förändringen av de gamla miljöerna samt upplevelsen av bristande
lyhördhet skapade grogrund för en bred kritik mot socialdemokratins
samhällsbygge.
Gamla auktoriteter revs ned - både
partier och kommunala tjänstemän fick finna sig i att blir både kritiserade,
motsagda och motarbetade. I många fall vägrade vanliga människor helt enkelt
acceptera de beslut som fattats och ockuperade rivningshotade kvarter eller
skyddade träd som skulle fällas.[8]
Individualiseringen tar sig därmed uttryck i dramatiska politiska aktioner,
betoningen av människornas självbestämmanderätt om sin egen närmiljö och
misstron mot monopol och byråkrati. Normlösheten visar sig i ett bristande stöd
till elitens beslut, ifrågasättandet av hierarkier och av beslut fattade inom
ramen för den representativa demokratin. I de rörelser som dominerades av
sådana stämningar fanns mycket litet till övers för socialdemokratins folkhem.
[2] En opinionsundersökning visade att 70 procent av stockholmarna ville ha almarna kvar, och att 46 procent tyckte att det var fel att försöka stoppa fällningen med demonstrationer. Årsboken Aktuellt 12/5 1971.
[4] Östberg (2002) s 69.
[5] Svensson (2003) s 22.
[6] Östberg (2002) s 90-91 samt http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 4.
[7] Erlander (1982) s 14.
[8] En protest som faktiskt ledde till en långsam nyorientering inom svensk stadsplanering med större öppenhet för andra värden än ekonomi och teknik, ett ’integrerat bevarande’ (integrated conservation). Engelbrektsson & Rosvall (2004).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar