Visitationszoner och anonyma vittnen bör inte införas

Idag presenterade regeringen och SD ett så kallat trygghetspaket baserat på Tidöavtalet. I paketet ingår att nu utreda införandet av anonyma vittnen och visitationszoner i syfte att bekämpa gängkriminaliteten.

Möjligheten att använda sig av anonyma vittnen finns redan i våra nordiska grannländer, men utnyttjas sällan eller aldrig. Anonyma vittnen påverkar bevisvärdet påverkas negativt, rättssäkerheten hotas och det är erfarenhetsmässigt svårt att garantera anonymitet. 

Frågan om anonyma vittnen utreddes så sent som 2021. Justitierådet i Högsta domstolen Stefan Johansson menade då att anonyma vittnen inte borde tillåtas. Nackdelarna var för stora ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Eller som en av Sveriges tyngsta jurister, nuvarande riksmarskalken Fredrik Werzäll i DN för bara några veckor sedan: De länder som har anonyma vittnen använder det mycket sällan. Det är inte uteslutet att det kan ha effekter på marginalen. Men bevisvärdet påverkas. Bevisvärdet blir högre om såväl parter som rätten känner till identiteten. Nu blir det Fredrik Werzäll som tilldelas utredningsuppdraget om att införa ett system med anonyma vittnen.

Bara för ett år sedan var Liberalerna emot idén med visitationszoner. Sådana zoner förstärker stigmatiseringen av de bostadsområden där de kan komma att användas och innebär ett allvarligt ingrepp på individens integritet - att bli kroppsvisiterad utan att det finns någon misstanke om brott. Det finns heller vad jag känner till inget stöd för att visitationszoner skulle påverka brottsligheten på ett signifikant sätt. Men Jimmie Åkesson anförde ändå i P1 Morgon i morse på fullt allvar att visitationszoner kan ha "en avgörande effekt" för att komma åt gängkriminaliteten. Avgörande effekt? Tror han på det själv? Det får vi inte veta, för den naturliga följdfrågan ställde aldrig journalisten.

Det gäller att stå emot den repressiva omläggningen av svensk kriminalpolitik som nu pågår. Jag noterar med glädje att Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Ardalan Shekarabi är kritisk till anonyma vittnen och visitationszoner. Bra - Socialdemokraterna har alltför länge traskat patrull efter Moderaterna och SD i en fåfäng tävlan om att framstå som mest beslutsam i kampen mot gängkriminaliteten.

Farorna med en kulturkanon

Tidöavtalet stadgar att en "fristående expertkommittéer" ska tillsättas i syfte att ta fram förslag på en svensk kulturkanon. Men ingenstans i avtalstexten står det vad vi ska ha en sådan kulturkanon till.

I en intervju med SVT Kulturnyheterna säger nytillträdda kulturministern Parisa Liljestrand att en svensk kulturkanon skulle kunna vara "en enande kraft" i samhället. Där tror jag kulturministern har fel. Ytterst handlar upprättandet av en kanon om kampen om historieskrivningen - att definiera vilka vi är och vilka vi inte är. Om vi inte inser det riskerar vi att upprätta en slags konstlad konsensus om "Sverige". 

En levande kultur ska dessutom utmana gränser - inte vara "enande". August Strindberg skulle vrida sig i sin grav om han fick veta att han skulle användas i ett projekt som syftade till att utgöra "en enande kraft" i samhället. Och hur "enande" är Lars Vilks eller Lars Norén, som Eric Rosén klokt skriver i Aftonbladet.

I en intervju i SVT:s Morgonstudio kallar kulturminister Parisa Liljestrand den världskände och dubbelt Guldpalmen-prisade svenske filmskaparen Ruben Östlund för en "fantastisk författare" som hon tror skrivit boken "Triangle of Sadness". Det är lätt att skratta åt en sådan bristande bildning hos en kulturminister. Men jag skrattar inte. Jag har själv mina kunskapslakuner som jag hoppa slippa visa upp inför offentligheten. 

Bekymret är inte Parisa Liljestrands bristande kunskaper. Bekymret är att Parisa Liljestrand inte utesluter att kunskap om kulturkanon ska användas i medborgarskapstest - dvs skilja "oss" från "dom". Det gör mig orolig på allvar. Parisa Liljestrand kan gå vidare i livet med sina bristande kunskaper om världskända svenska filmregissörer. Men en annan person skulle kunna förvägras medborgarskap på grund av samma bristande kunskaper.

Visst kan vi diskutera en svensk kulturkanon - det bidrar till debatten om vilka vi är och vilka vi vill vara. Men att på fullt allvar upprätta - skapa, konstruera - en sådan kanon bidrar bara till att dölja de skiljelinjer och konflikter som en nödvändig beståndsdel i alla samhällen och samhällsbyggen. En kulturkanon skapar en falsk bild av nationell homogenitet och ett monolitiskt folk - fjärran från det verkliga Sverige som jag och så många med mig verkligen älskar.

Hur långlivad blir Ulf Kristerssons regering?

Hur länge håller Jimmie Åkessons, förlåt Ulf Kristerssons, regering? Kanske längre än vad många tror. De som hoppas på att regeringen spricker riskerar att bli besvikna.

Visserligen finns det en del som talar emot att regeringen blir särskilt långlivad. Det finns idag inget annat land i norra Europa där liberaler samarbetar med ett parti med rötter i nynazismen, impregnerat av rasism. Den ideologiska spännvidden i regeringsunderlaget är stor, för att uttrycka det milt. Självklart kommer det att leda till starka spänningar i regeringssamarbetet. Liberalerna är splittrade i frågan om samarbetet med Sverigedemokraterna. Dessutom är det en helt ny regering, med många ministrar som saknar regeringserfarenhet.

Regeringen styr på Jimmie Åkessons nåder. Med Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Han tänker långsiktigt. Hans tankebanor sträcker sig längre än till valet 2026 (om det inte blir extra val dessförinnan) eller valet 2030. Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas målsättning är att i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Han har inte bråttom, så länge utvecklingen går i en för honom önskvärd riktning.

Tidöavtalet blev en stor sakpolitisk framgång för Sverigedemokraterna, särskilt i för dem centrala frågor som invandring och kriminalpolitik. Nu kan Åkesson i lugn och ro konsolidera partiets positioner och bereda marken för nästa steg - till exempel attacker mot public service och lärosätenas frihet. Dessa två områden gick i huvudsak fria i Tidöavtalet. Men tro inte att Jimmie Åkesson lagt dem åt sidan för gott. Det är inte en fråga om om utan om när angreppen kommer. Kanske blir det redan under denna mandatperiod, annars blir det sannolikt under nästa. 

Man kan inte få allt genast, det vet Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna sitter på leken genom den märkliga organisatoriska ordning som Tidöavtalet ger uttryck för. Sverigedemokraterna sitter med vid bordet och har informell vetorätt vid samtliga viktiga beslut i kanslihuset - men utan att behöva ta regeringsansvar för dem. Hur de övriga partierna kunde bjuda Sverigedemokraterna på denna guldsits är för mig en gåta.

*

I övrigt bjöd Ulf Kristerssons regeringsförklaring och ministerlista på en del överraskningar. Som jag säger till DN överraskades jag av den svartsyn som präglade första halvan av Kristerssons presentation - här fanns inget hopp, utom möjligen på mycket lång sikt. Först mot slutet - när Kristersson tuggat sig igenom vad som verkade vara Jimmie Åkessons talepunkter om invandring och kriminalpolitik (straff, straff, straff! Och kom inte hit!!) lät han som en normal, engagerad hygglig högerliberal politiker. Det var faktiskt som om det var två olika personer som pratade. Kristersson I och Kristersson II.

Vad hände med idrotten? I förhandsdiskussionerna hade Ulf Kristersson gjort stor sak av kommande satsningar på elitidrotten. Nu nämndes idrotten bara i någon eller några meningar, under några sekunder. Det ska i vilket fall bli intressant att se hur Jakob Forssmed förmår hantera dessa frågor.

Genom Mats Persson (L) får Sverige nu också en disputerad utbildningsminister (ekonomisk historia). Senast det hände tror jag var Tobias Krantz (FP) 2009-2010 (statsvetenskap). Det var också en utnämning som ska bli intressant att följa.

SD jublar - den liberala demokratin förlorar.

Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson är de stora vinnarna i den Överenskommelse för Sverige som partiledarna för M, SD, L och KD presenterade idag. Halva dokumentet - 30 sidor - ägnas åt Sverigedemokraternas två högprioriterade frågor: kriminalitet och migration. Liberalernas och Kristdemokraternas högprioriterade frågor - skolan och vården - får sex sidor var. Det råder ingen tvekan om vem som suttit på leken i förhandlingarna. 

Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson har goda skäl att fira i kväll. Överenskommelsen innebär ett kraftigt genomslag för Sverigedemokraternas politik. De får genom överenskommelsen stor makt över den politiska utvecklingen i Sverige. Men genom att stå utanför regeringen behöver de inte ta något politiskt ansvar. Makt utan ansvar är sällan en lyckad kombination.

Störst förlorare är Liberalerna och Johan Pehrson. Jag har svårt att överhuvudtaget hitta någon stor liberal reform där partiet satt avtryck i slutdokumentet. Däremot har Liberalerna accepterat att driva stora mängder icke-liberal SD-politik - särskilt inom områdena kriminalpolitik och migration (anonyma vittnen, visitationszoner, kraftigt minskat mottagande av kvotflyktingar och även kraftigt minskat bistånd). Det är en liberal plattläggning på en nivå jag faktiskt inte trodde var möjlig, och jag skulle bli förvånad som hela den liberala riksdagsgruppen verkligen ställer sig bakom samtliga inslag i överenskommelsen.

Och ja, jag är orolig för vad denna snart styrande maktkonstellation kommer att innebära för demokratin och individens rättigheter i Sverige. Överenskommelsens delar om kriminalpolitiken och migrationspolitiken blir en katalogaria över repressiva åtgärder som leder tankarna till en auktoritär polisstat: Preventiv användning av tvångsmedel, vistelseförbud, anonyma vittnen, visitationszoner, kriminalisering av rymningar, utvisning utan att ha dömts för brott, sänkning av gränsen för obligatorisk häktning, införande av "utvidgad ungdomsövervakning", sänkt straffmyndighetsålder, borttagen straffreduktion för 18-åringar, skärpta straff för återfall, skärpta straff för vålds- och sexualbrott, skärpta straff för gängrelaterad brottslighet, utökad kamerabevakning, inskränkt rätt till permission, utredning av nationellt tiggeriförbud, möjlighet till utvisning på grund av "bristande vandel", utökade möjligheter att återkalla uppehållstillstånd, fler utvisningar på grund av brott, sänkt etableringsstöd för nyanlända, begränsande av rätten till tolk för personer med uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap.

Och detta är bara en mindre del (!) av alla de förslag som Liberalerna nu har ställt sig bakom och ska driva som regeringspolitik å SD:s vägnar.

Vem vet - i nästa val kanske Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson får 30 procent av rösterna och blir regeringsbildande parti. Den lagstiftning som nu föreslås kommer då att kunna användes i ett helt annat politiskt läge än det som rådde när lagstiftningen antogs.

Så det gäller att göra motstånd - här och nu - med alla de medel som den politiska demokratin erbjuder. Håll ögonen öppna för varje politiskt steg som Sverigedemokraterna och den nya regeringen kommer att ta i auktoritär riktning. Värna de demokratiska institutionerna.