Farorna med en kulturkanon

Tidöavtalet stadgar att en "fristående expertkommittéer" ska tillsättas i syfte att ta fram förslag på en svensk kulturkanon. Men ingenstans i avtalstexten står det vad vi ska ha en sådan kulturkanon till.

I en intervju med SVT Kulturnyheterna säger nytillträdda kulturministern Parisa Liljestrand att en svensk kulturkanon skulle kunna vara "en enande kraft" i samhället. Där tror jag kulturministern har fel. Ytterst handlar upprättandet av en kanon om kampen om historieskrivningen - att definiera vilka vi är och vilka vi inte är. Om vi inte inser det riskerar vi att upprätta en slags konstlad konsensus om "Sverige". 

En levande kultur ska dessutom utmana gränser - inte vara "enande". August Strindberg skulle vrida sig i sin grav om han fick veta att han skulle användas i ett projekt som syftade till att utgöra "en enande kraft" i samhället. Och hur "enande" är Lars Vilks eller Lars Norén, som Eric Rosén klokt skriver i Aftonbladet.

I en intervju i SVT:s Morgonstudio kallar kulturminister Parisa Liljestrand den världskände och dubbelt Guldpalmen-prisade svenske filmskaparen Ruben Östlund för en "fantastisk författare" som hon tror skrivit boken "Triangle of Sadness". Det är lätt att skratta åt en sådan bristande bildning hos en kulturminister. Men jag skrattar inte. Jag har själv mina kunskapslakuner som jag hoppa slippa visa upp inför offentligheten. 

Bekymret är inte Parisa Liljestrands bristande kunskaper. Bekymret är att Parisa Liljestrand inte utesluter att kunskap om kulturkanon ska användas i medborgarskapstest - dvs skilja "oss" från "dom". Det gör mig orolig på allvar. Parisa Liljestrand kan gå vidare i livet med sina bristande kunskaper om världskända svenska filmregissörer. Men en annan person skulle kunna förvägras medborgarskap på grund av samma bristande kunskaper.

Visst kan vi diskutera en svensk kulturkanon - det bidrar till debatten om vilka vi är och vilka vi vill vara. Men att på fullt allvar upprätta - skapa, konstruera - en sådan kanon bidrar bara till att dölja de skiljelinjer och konflikter som en nödvändig beståndsdel i alla samhällen och samhällsbyggen. En kulturkanon skapar en falsk bild av nationell homogenitet och ett monolitiskt folk - fjärran från det verkliga Sverige som jag och så många med mig verkligen älskar.

Sören Holmberg, Magnus Gabriel De la Gardie och psalm 621

På senare år har statsvetarprofessorn Sören Holmberg inte bara publicerat knivskarpa analyser om svenska väljare, utan också mer personligt hållna betraktelser om historiska personer. Det senaste exemplet är en text om fältherren och rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686), i boken ""Mål i mun" (red Karl-Erik Tysk, Skaraborgs Akademi, 2017).

De la Gardie spelade tidigt en roll i Sören Holmbergs vuxna liv. När Sören försynt frågade sin blivande hustru Britt-Marie Mattsson om hon i samband med äktenskapets ingående kunde tänka sig att ta namnet Holmberg som efternamn skrattade hon och sa: "Om du hetat De la Gardie hade jag bytt efternamn". Sören fick skylla sig själv. Under studieåren hade han inte så sällan försökt påskynda taxibeställningar genom att presentera sig med namnet De la Gardie. Sören Holmberg konstaterar lakoniskt: Då som nu slår ett patriciernamn ett vanligt plebejnamn. Och inte bara när man beställer taxi. Klassamhället lever.

Magnus Gabriel De la Gardie innehade flera tunga maktpositioner i svenskt samhällsliv under drottning Kristinas och Karl X Gustavs tid. Han var också en stor mecenat och tillskyndare av konst och vetenskap. Under 32 år (1654-1686) var han kansler för Uppsala universitet och hans boksamling med 6 000 volymer var störst i landet. Han grundade Antikvitetskollegium och renoverade Varnhems klosterkyrka (i vilken han sedermera begravdes tillsammans med sin hustru Maria Eufrosyne).

Magnus Gabriel De la Gardie var också psalmförfattare, och en psalm som han skrev under sitt sista levnadsår finns fortfarande med i den svenska psalmboken: O Jesus, när mitt livs släcks ut (nr 621). Vers tre inleds med "Jag kommer af ett brusand' haaf, och den meningen lånade Evert Taube som titel på sina memoarer "Jag kommer av ett brusand' hav" (1952). Sören Holmberg synes särskilt tagen av psalmens barockpräglade femte vers, som inte finns med i vår nuvarande psalmbok, och beskriver den som "den mest märgfulla i sin poetiska och samtidigt realistiska dödslängtan".

"Thy thetta liif är idel dödh

Man må thet liif eij nämna

Behäfftat med stoor ångest och nödh

Och taar i grafwen ända

Ju längre jagh här lefwa får

Ju närmare jagh grafwen går

Min dödzstund ändtligt nalkas."

Psalm 621 är inte vilken psalm som helst. När August Strindberg begravdes i maj 1912 kantade tiotusentals människor stadens gator och röda fanor var flitigt förekommande i tåget. Blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom ledde begravningsakten, och han inledde med en psalm som August Strindberg själv hade markerat i sin psalmbok. Där hade Strindberg, vilket förre Stockholmsbiskopen Caroline Krook återberättat i en artikel Under strecket i SvD (2012), strukit under ord som "dödlig", "lif i döden" och "förgänglighet". Sören Holmberg avslutar:

En cirkel slutes över århundradena. En konstig men rätt underbar cirkel. Magnus Gabriel De la Gardie är med vid August Strindbergs begravning, tillsammans med Hjalmar Branting och Nathan Söderblom. Och några år senare slår Evert Taube följe med Magnus Gabriel ute vid Vinga fyr. Sverige är litet, men ändå rörande stort.