Hur långlivad blir Ulf Kristerssons regering?

Hur länge håller Jimmie Åkessons, förlåt Ulf Kristerssons, regering? Kanske längre än vad många tror. De som hoppas på att regeringen spricker riskerar att bli besvikna.

Visserligen finns det en del som talar emot att regeringen blir särskilt långlivad. Det finns idag inget annat land i norra Europa där liberaler samarbetar med ett parti med rötter i nynazismen, impregnerat av rasism. Den ideologiska spännvidden i regeringsunderlaget är stor, för att uttrycka det milt. Självklart kommer det att leda till starka spänningar i regeringssamarbetet. Liberalerna är splittrade i frågan om samarbetet med Sverigedemokraterna. Dessutom är det en helt ny regering, med många ministrar som saknar regeringserfarenhet.

Regeringen styr på Jimmie Åkessons nåder. Med Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Han tänker långsiktigt. Hans tankebanor sträcker sig längre än till valet 2026 (om det inte blir extra val dessförinnan) eller valet 2030. Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas målsättning är att i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Han har inte bråttom, så länge utvecklingen går i en för honom önskvärd riktning.

Tidöavtalet blev en stor sakpolitisk framgång för Sverigedemokraterna, särskilt i för dem centrala frågor som invandring och kriminalpolitik. Nu kan Åkesson i lugn och ro konsolidera partiets positioner och bereda marken för nästa steg - till exempel attacker mot public service och lärosätenas frihet. Dessa två områden gick i huvudsak fria i Tidöavtalet. Men tro inte att Jimmie Åkesson lagt dem åt sidan för gott. Det är inte en fråga om om utan om när angreppen kommer. Kanske blir det redan under denna mandatperiod, annars blir det sannolikt under nästa. 

Man kan inte få allt genast, det vet Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna sitter på leken genom den märkliga organisatoriska ordning som Tidöavtalet ger uttryck för. Sverigedemokraterna sitter med vid bordet och har informell vetorätt vid samtliga viktiga beslut i kanslihuset - men utan att behöva ta regeringsansvar för dem. Hur de övriga partierna kunde bjuda Sverigedemokraterna på denna guldsits är för mig en gåta.

*

I övrigt bjöd Ulf Kristerssons regeringsförklaring och ministerlista på en del överraskningar. Som jag säger till DN överraskades jag av den svartsyn som präglade första halvan av Kristerssons presentation - här fanns inget hopp, utom möjligen på mycket lång sikt. Först mot slutet - när Kristersson tuggat sig igenom vad som verkade vara Jimmie Åkessons talepunkter om invandring och kriminalpolitik (straff, straff, straff! Och kom inte hit!!) lät han som en normal, engagerad hygglig högerliberal politiker. Det var faktiskt som om det var två olika personer som pratade. Kristersson I och Kristersson II.

Vad hände med idrotten? I förhandsdiskussionerna hade Ulf Kristersson gjort stor sak av kommande satsningar på elitidrotten. Nu nämndes idrotten bara i någon eller några meningar, under några sekunder. Det ska i vilket fall bli intressant att se hur Jakob Forssmed förmår hantera dessa frågor.

Genom Mats Persson (L) får Sverige nu också en disputerad utbildningsminister (ekonomisk historia). Senast det hände tror jag var Tobias Krantz (FP) 2009-2010 (statsvetenskap). Det var också en utnämning som ska bli intressant att följa.

Nedgraderar Alliansregeringen universitets- och högskolepolitiken?

Fredrik Reinfeldts nya regering bjöd på få överraskningar. De flesta av de nya ministrarna är beprövade politiker. Känslan är att Reinfeldt lärt läxan från sin första regeringsbildning 2006 då ministrarna fick hoppa strömhopp från sina taburetter efter avslöjade brister i personlig vandel.

Tobias Krantz avgång blev åtminstone för mig en överraskning. Visst har hans fögderi som högskole- och forskningsminister känntecknats av en del klavertramp (konflikt med Högskoleverket om kvalitetsutvärderingar, felaktigheter i reformpaket om nya antagningsregler). Men jämfört med flera av hans företrädare så har han ändå uppvisat en grundkompetens om universitets- och högskoleområdet. Han kan sitt område, han har inte suttit särskilt länge och han är disputerad.

Krantz företrädare Lars Leijonborg uppfattades av verksamhetsföreträdarna som en "lame duck" under sin tid på posten, medan statssekreteraren Peter Honneth var den som höll i tömmarna. När nu universitets- och högskolefrågorna inte längre får en egen minister utan plockas in i Jan Björklund stora portfölj är det svårt att uppfatta det som något annat än en nedgradering av universitets- och högskolepolitiken. Peter Honneth tycks nu i praktiken bli högskole- och forskningsminister.

Tobias Krantz själv verkar mest dyster och meddelar på sin Facebook-sida att han nu hoppar av sitt riksdagsuppdrag.

Lars Leijonborgs avgång

Mediekommentarerna kring Lars Leijonborgs avgång gav närmast intrycket av att han avlidit i stället för att avgå. Texterna hade formen av lågmälda, välvilliga nekrologer. Framför allt var det ingen som diskuterade den politiska betydelsen av Leijonborgs avgång. De stillsamma kommentarerna blev ett uttryck för att Lars Leijonborg under sina år som utbildningsminister blev mannen som gav benämningen lame duck ett ansikte.

För mig blev Lars Leijonborg utbildningsministern som under stora ord om fri forskning i stället i den senaste forskningspropositionen genomförde en av de största detaljstyrningarna av svensk forskning i modern tid - allt under fältropet att forskningen skall vara till nytta för samhället. Eftersom samhällsvetenskap och humaniora sattes i strykklass var det inte heller någon tvekan om vilken sorts nytta som Leijonborg prioriterar.

Jag hade egentligen kunnat avstå från att skriva denna bloggpost. Det mesta sägs i dag så mycket bättre av MarieLouise Samuelsson i Expressen och Åsa Linderborg i Aftonbladet. (Av outgrundlig anledning är Linderborgs artikel inte utlagd på nätet.)

Vem kommer då att efterträda Lars Leijonborg? Min favorit hade otvivelaktigt varit Cecilia Malmström, som känner universitets- och högskolevärlden väl och som i grunden brinner för socialliberala värderingar. Men jag inser att det inte är helt enkelt att låta Europaministern byta jobb bara några veckor före det svenska EU-ordförandeskapet. Så jag hoppas i stället på Tobias Krantz. Men tror att det blir Erik Ullenhag.