Lars Leijonborgs avgång

Mediekommentarerna kring Lars Leijonborgs avgång gav närmast intrycket av att han avlidit i stället för att avgå. Texterna hade formen av lågmälda, välvilliga nekrologer. Framför allt var det ingen som diskuterade den politiska betydelsen av Leijonborgs avgång. De stillsamma kommentarerna blev ett uttryck för att Lars Leijonborg under sina år som utbildningsminister blev mannen som gav benämningen lame duck ett ansikte.

För mig blev Lars Leijonborg utbildningsministern som under stora ord om fri forskning i stället i den senaste forskningspropositionen genomförde en av de största detaljstyrningarna av svensk forskning i modern tid - allt under fältropet att forskningen skall vara till nytta för samhället. Eftersom samhällsvetenskap och humaniora sattes i strykklass var det inte heller någon tvekan om vilken sorts nytta som Leijonborg prioriterar.

Jag hade egentligen kunnat avstå från att skriva denna bloggpost. Det mesta sägs i dag så mycket bättre av MarieLouise Samuelsson i Expressen och Åsa Linderborg i Aftonbladet. (Av outgrundlig anledning är Linderborgs artikel inte utlagd på nätet.)

Vem kommer då att efterträda Lars Leijonborg? Min favorit hade otvivelaktigt varit Cecilia Malmström, som känner universitets- och högskolevärlden väl och som i grunden brinner för socialliberala värderingar. Men jag inser att det inte är helt enkelt att låta Europaministern byta jobb bara några veckor före det svenska EU-ordförandeskapet. Så jag hoppas i stället på Tobias Krantz. Men tror att det blir Erik Ullenhag.