Igår meddelade Jonas Sjöstedt att han i samband med Vänsterpartiets kongress i maj avgår som partiledare. Spekulationerna om vem som ska efterträda honom är redan i full gång.
Jonas Sjöstedt lämnar efter sig ett parti som är i ganska gott skick. Visst finns det spänningar i partiet, kanske särskilt om huruvida det var rätt att släppa fram Stefan Löfven som statsminister trots att Januariavtalet på ett närmast förödmjukande sätt marginaliserade Vänsterpartiet från politiskt inflytande. Men Vänsterpartiet har vuxit i opinionen och på ett skickligt sätt hanterat det parlamentariska läget till att sätta press på den rödgröna regeringen och dess samarbetspartier. Dessutom har Jonas Sjöstedt själv starka förtroendesiffror i de mätningar som genomförs.
Nu får vi se hur Vänsterpartiets valberedning väljer att hantera den fortsatta processen. Förra gången - hösten 2011 - hade partiet en öppen tillsättningsprocess. Fyra kandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - reste tillsammans land och rike runt för att låta sig utfrågas av partimedlemmar, journalister och allmänhet. Jag var själv med vid deras framträdande i Göteborg och det var en lyckad tillställning.
Vem blir det då? Ofta glöms det i spekulationerna bort att partiledaren inte främst ska vara en röstmagnet (partiledareffekter är sällsynta i svensk politik - väljarna tenderar att rösta på parti, inte på person). Partiledaren ska också hålla samman partiet och - särskilt i ett så känsligt parlamentariskt läge som nu - se till att partiet får igenom så mycket som möjligt av sin politik. Därför tror jag att den partiledare som kommer att väljas förväntas ha god förmåga att samla sitt parti och dessutom sitta i riksdagen. Ur det perspektivet är det tre namn som jag tycker sticker ut.
Ulla Andersson har hög kompetens, stor rutin och kandiderade redan förra gången. Om det hade blivit ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - vilket faktiskt inte var särskilt långt borta - hade Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt varit en tänkbar kombination. Men vill hon? Ulla Andersson var för inte så länge sedan sjukskriven för utmattningssymptom, och sådana erfarenheter kan påverka motivationen (skriver jag, som själv var i den situationen i början av 2000-talet).
Nooshi Dadgostar (eller Nooshiit som hon heter på Twitter) är partiets vice ordförande och har en stark ställning internt. Hon har en aktivistisk bakgrund (vilket tillfredsställer partiets vänsterfalang) men har ställt upp bakom partiets beslut att släppa fram Stefan Löfven som statsminister (vilket tillfredsställer partiets mer återhållsamma falanger). Ingen ifrågasätter hennes kompetens och hon spelade en aktiv roll vid partiets budgetförhandlingar med regeringen under förra mandatperioden. Men hon är okänd utåt och relativt oprövad i ledarrollen. (Jag är bekant med Nooshi Dadgostars föräldrar, vill jag säga för transparensens skull...)
Ali Esbati har också en stark ställning internt, och även han deltog i budgetförhandlingarna med regeringen under förra mandatperioden. En gång i tiden var han en kanske något yvig ordförande för Ung Vänster, men yvigheten har nu slipats av. Ali Esbati var som inbjuden föreläsaren en av dem som befann sig på Utøya i samband med det ohyggliga terrordådet 2011, men som undkom mördarens kulor. Ali Esbati är en uppskattad politiker. Men det är svårt för Vänsterpartiet som gör anspråk på att vara ett feministiskt parti att välja ännu en manlig partiledare efter Lars (Ohly) och Jonas.
Kanske står Ali Esbatis hopp därför till ett delat partiledarskap. Ulla Andersson och Ali Esbati? Eller Nooshi Dadgostar och Ali Esbati? Det vore onekligen spännande. Men vore det bra för Vänsterpartiet? Miljöpartiets system med två språkrör kan inge oro. Det tycks inte spela någon roll vilka personer Miljöpartiet väljer till språkrör - dessa får ändå oftast svårt att hävda sig i förtroendemätningarna.
Uppdaterat kl 18.10. Ali Esbati har till Expressen sagt att han inte kandiderar till partiledaruppdraget, och hans nej förefaller vara seriöst.
Naturligtvis finns det flera dugliga och tänkbara kandidater. Det blir spännande att följa fortsättningen.
Jag kommenterar frågan bland annat i Svenska Dagbladet och för SVT Nyheter.
Visar inlägg med etikett Ulla Andersson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ulla Andersson. Visa alla inlägg
2020-01-16
2012-01-05
Vänsterpartiet sade nej till delat ledarskap
I dag beslöt Vänsterpartiets kongress med sju rösters marginal -115 mot 108 - att partiet även fortsättningsvis bara skall ha en partiledare. Jag följde debatten via SVT Forum och gjorde tidigt bedömningen att det skulle bli en jämn omröstning. Visserligen var förespråkarna för ett tudelat ledarskap betydligt fler i talarstolen. Men erfarenheterna från partikongresser visar att de som vill gå emot partistyrelsens förslag oftast är mer aktiva i debatten. Det var många som lät sig luras och trodde att kongressen skulle köra över partistyrelsen och besluta om delat ledarskap. Men så blev det inte. Den tysta majoriteten sade ja till en partiledare.
Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet nu seriöst har prövat tanken på ett delat ledarskap. Lite synd att kongressen sade nej - annars hade vi fått ett intressant politiskt experiment att iaktta. Jag kanske är okunnig, men jag känner inte till något parti till vänster om Socialdemokraterna som i dag har ett delat ledarskap.
Det var många agendor som var ute och gick i debatten. Många oroade sig för att två partiledare skulle innebära att partistyrelsen marginaliserades. Jag är inte så säker på det. Två partiledare kunde lika gärna betyda att partistyrelsens makt stärkts på partiledarnas bekostnad. Bland argumenten i övrigt luftades bl a frågan om ett delat ledarskap skulle främja eller motverka reell jämställdhet inom partiet samt om det var rimligt att lägga en så tung arbetsbörda som ett partiledarskap på en enskild person. Men kongressens beslut innebär att partiets förslag om sex timmars arbetsdag uppenbart inte gäller den som råkar anställas som partiledare.
Efter kongressens beslut att säga nej till delat ledarskap meddelade Ulla Andersson att hon drar tillbaka sin kandidatur. Därmed ställs valberedningens förslag Jonas Sjöstedt i morgon fredag mot den enda kvarvarande motkandidaten Rossana Dinamarca.
Jag har tidigare uttryckt stor uppskattning över Vänsterpartiets offentliga utfrågningar av partiledarkandidaterna. Men jag har också konstaterat att det i dessa utfrågningar varit oerhört svårt att identifiera några distinkta åsiktsskillnader mellan kandidaterna. I stället ansluter jag mig till statsvetaren Katarina Barrling som ser en historiskt förankrad konflikt inom partiet mellan de som prioriterar pragmatism och valframgångar och de som prioriterar samhällskritik och ideologisk rättrogenhet. Jonas Sjöstedt uppfattas av många som liggande närmare polen pragmatism och valframgång, medan Dinamarca av många uppfattas som liggande närmare polen samhällskritik och ideologisk rättrogenhet.
I morgon fredag kl 11.00 väljer Vänsterpartiet sin nya partiledare. Jag är övertygad om att Jonas Sjöstedt väljs med mycket god marginal.
Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet nu seriöst har prövat tanken på ett delat ledarskap. Lite synd att kongressen sade nej - annars hade vi fått ett intressant politiskt experiment att iaktta. Jag kanske är okunnig, men jag känner inte till något parti till vänster om Socialdemokraterna som i dag har ett delat ledarskap.
Det var många agendor som var ute och gick i debatten. Många oroade sig för att två partiledare skulle innebära att partistyrelsen marginaliserades. Jag är inte så säker på det. Två partiledare kunde lika gärna betyda att partistyrelsens makt stärkts på partiledarnas bekostnad. Bland argumenten i övrigt luftades bl a frågan om ett delat ledarskap skulle främja eller motverka reell jämställdhet inom partiet samt om det var rimligt att lägga en så tung arbetsbörda som ett partiledarskap på en enskild person. Men kongressens beslut innebär att partiets förslag om sex timmars arbetsdag uppenbart inte gäller den som råkar anställas som partiledare.
Efter kongressens beslut att säga nej till delat ledarskap meddelade Ulla Andersson att hon drar tillbaka sin kandidatur. Därmed ställs valberedningens förslag Jonas Sjöstedt i morgon fredag mot den enda kvarvarande motkandidaten Rossana Dinamarca.
Jag har tidigare uttryckt stor uppskattning över Vänsterpartiets offentliga utfrågningar av partiledarkandidaterna. Men jag har också konstaterat att det i dessa utfrågningar varit oerhört svårt att identifiera några distinkta åsiktsskillnader mellan kandidaterna. I stället ansluter jag mig till statsvetaren Katarina Barrling som ser en historiskt förankrad konflikt inom partiet mellan de som prioriterar pragmatism och valframgångar och de som prioriterar samhällskritik och ideologisk rättrogenhet. Jonas Sjöstedt uppfattas av många som liggande närmare polen pragmatism och valframgång, medan Dinamarca av många uppfattas som liggande närmare polen samhällskritik och ideologisk rättrogenhet.
I morgon fredag kl 11.00 väljer Vänsterpartiet sin nya partiledare. Jag är övertygad om att Jonas Sjöstedt väljs med mycket god marginal.
2011-11-14
Kvällens utfrågning med partiledarkandidaterna för V. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Uppdatering måndag kl 22.10 nederst i texten!
I kväll följde jag utfrågningen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - på plats i en välfylld kongressal i Folkets Hus i Göteborg. Stämningen var upprymd och det var en riktig partifest. Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang.
Innehållsligt kännetecknades tillställningen av att de fyra kandidaterna gjorde sitt bästa för att inte skrämma bort någon presumtiv kongressombudsröst. Likheten mellan kandidaterna var stor, och de instämde allt som oftast med varandra. Det var lite synd. En viktig del av politiken är att identifiera skiljelinjer och förhålla sig till dessa. Nu fick publiken närmast kremlologiskt utforska om det fanns några sakpolitiska skillnader mellan kandidaterna eller ej.
Utfrågningen leddes av Kajsa Ekis Ekman på ett mycket professionellt sätt, men hon lyckades bara sporadiskt få kandidaterna att avvika från varandra. På frågan om Sverige skulle lämna EU svarade alla fyra ja, med tillägget att beslutet skulle föregås av en folkomröstning. På frågan om det var rätt att Sverige deltog i Libyen-aktionen svarade alla ja, med tillägget att det var olyckligt att insatsen överskridit FN-mandatets ramar. På frågan om vilken stat som var mest demokratisk, USA eller Kuba, duckade alla fyra eller vägrade svara (med motiveringen att både USA och Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna och så snart man börjar rangordna brott mot mänskliga rättigheter så rör man sig på ett sluttande plan). På frågan om hur många klasser det finns i det svenska klassamhället var det ingen som vågade sig på en kvantifiering.
Jag tycker att Ulla Andersson var kvällens vinnare. Hon var tung i sin argumentation och kombinerade pragmatism med en ideologisk riktning i sina ställningstaganden. Hon fick också flest applåder (åtta stycken, mot sex för Hans Linde och Jonas Sjöstedt och endast två för Rossana Dinamarca).
Jag har tidigare sagt att jag ser Jonas Sjöstedt som den store favoriten att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Min bedömning kvarstår. Men om kvällens tillställning var typisk för de utfrågningar som genomförs så har Ulla Andersson en starkare ställning än vad jag hade trott. Vi vet ju ännu inte heller om det blir en partiledare eller ett delat ledarskap. Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Uppdaterat kl 22.10 Vänstra Stranden påpekar stillsamt att Jonas Sjöstedt visst kvantifierade antalet klasser i Sverige: De superrika, A-laget (människor med fast anställning och som kanske t o m fått ett litet jobbskatteavdrag), B-laget (människor med tillfälliga anställningar, timanställningar, i arbetsmarknadens utkant) samt C-laget (långtidsarbetslösa, bulgariska lastbilschaufförer som jobbar för 5 000 kr i månaden, "illegala" invandrare etc). Fyra stycken, således. Hm, undrar vad Karl Marx hade sagt om det.
Det har också blivit viss turbulens kring att ingen av de fyra kandidaterna ville svara på frågan om USA eller Kuba var mest demokratiskt. Debatten påminner om den då Lars Ohly och Göran Hägglund grälade om huruvida Ohly skulle ha sagt att han föredrog Iran framför Israel. Problemet för Vänsterpartiets kandidater är att om de inte svarar på frågan så framställs de som diktaturkramare. Om de svarar på frågan riskerar de att uppfattas som att de urskuldar USA:s många folkrättsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag skulle ha svarat att USA var mer demokratiskt än Kuba, och därefter uppehållit mig vid de företeelser där jag var djupt kritisk mot USA. Men nu är jag ju heller inte partiledarkandidat för Vänsterpartiet.
I kväll följde jag utfrågningen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - på plats i en välfylld kongressal i Folkets Hus i Göteborg. Stämningen var upprymd och det var en riktig partifest. Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang.
Innehållsligt kännetecknades tillställningen av att de fyra kandidaterna gjorde sitt bästa för att inte skrämma bort någon presumtiv kongressombudsröst. Likheten mellan kandidaterna var stor, och de instämde allt som oftast med varandra. Det var lite synd. En viktig del av politiken är att identifiera skiljelinjer och förhålla sig till dessa. Nu fick publiken närmast kremlologiskt utforska om det fanns några sakpolitiska skillnader mellan kandidaterna eller ej.
Utfrågningen leddes av Kajsa Ekis Ekman på ett mycket professionellt sätt, men hon lyckades bara sporadiskt få kandidaterna att avvika från varandra. På frågan om Sverige skulle lämna EU svarade alla fyra ja, med tillägget att beslutet skulle föregås av en folkomröstning. På frågan om det var rätt att Sverige deltog i Libyen-aktionen svarade alla ja, med tillägget att det var olyckligt att insatsen överskridit FN-mandatets ramar. På frågan om vilken stat som var mest demokratisk, USA eller Kuba, duckade alla fyra eller vägrade svara (med motiveringen att både USA och Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna och så snart man börjar rangordna brott mot mänskliga rättigheter så rör man sig på ett sluttande plan). På frågan om hur många klasser det finns i det svenska klassamhället var det ingen som vågade sig på en kvantifiering.
Jag tycker att Ulla Andersson var kvällens vinnare. Hon var tung i sin argumentation och kombinerade pragmatism med en ideologisk riktning i sina ställningstaganden. Hon fick också flest applåder (åtta stycken, mot sex för Hans Linde och Jonas Sjöstedt och endast två för Rossana Dinamarca).
Jag har tidigare sagt att jag ser Jonas Sjöstedt som den store favoriten att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Min bedömning kvarstår. Men om kvällens tillställning var typisk för de utfrågningar som genomförs så har Ulla Andersson en starkare ställning än vad jag hade trott. Vi vet ju ännu inte heller om det blir en partiledare eller ett delat ledarskap. Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
*
Uppdaterat kl 22.10 Vänstra Stranden påpekar stillsamt att Jonas Sjöstedt visst kvantifierade antalet klasser i Sverige: De superrika, A-laget (människor med fast anställning och som kanske t o m fått ett litet jobbskatteavdrag), B-laget (människor med tillfälliga anställningar, timanställningar, i arbetsmarknadens utkant) samt C-laget (långtidsarbetslösa, bulgariska lastbilschaufförer som jobbar för 5 000 kr i månaden, "illegala" invandrare etc). Fyra stycken, således. Hm, undrar vad Karl Marx hade sagt om det.
Det har också blivit viss turbulens kring att ingen av de fyra kandidaterna ville svara på frågan om USA eller Kuba var mest demokratiskt. Debatten påminner om den då Lars Ohly och Göran Hägglund grälade om huruvida Ohly skulle ha sagt att han föredrog Iran framför Israel. Problemet för Vänsterpartiets kandidater är att om de inte svarar på frågan så framställs de som diktaturkramare. Om de svarar på frågan riskerar de att uppfattas som att de urskuldar USA:s många folkrättsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag skulle ha svarat att USA var mer demokratiskt än Kuba, och därefter uppehållit mig vid de företeelser där jag var djupt kritisk mot USA. Men nu är jag ju heller inte partiledarkandidat för Vänsterpartiet.
2011-08-09
Vänsterpartiet och det politiska livet efter Lars Ohly
I dag meddelade Lars Ohly sin kommande avgång som partiledare för Vänsterpartiet. Ohly står inte till förfogande för omval vid Vänsterpartiets kongress i Uppsala 5-8 januari 2012.
Lars Ohlys beslut kommer inte på något sätt överraskande. Jag har själv vid flera tillfällen (t ex här och här) uttryckt förvåning över att Ohly så entydigt och starkt deklarerat sin vilja att leda Vänsterpartiet även i valet 2014.
Ohlys politiska skicklighet tog sig bl a uttryck i att han efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Vänsterpartiet blev för första gången i sin historia regeringsfähigt, åtminstone i Socialdemokraternas och Miljöpartiets ögon.
Men bland väljarna misslyckades Lars Ohly med att utveckla ett stöd för Vänsterpartiet. Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet i stället tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren. Det finns i dag inga tecken på att denna negativa trend skulle brytas. Allt talar därför för att Ohlys avgång är bra, både för honom själv och för Vänsterpartiet.
Vem kommer då att ta över ordförandeskapet för Vänsterpartiet efter Lars Ohly? Jag har i de ovan länkade texterna väckt tanken på ett delat partiledarskap med Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Jonas Sjöstedt är klok, förtroendeingivande och resonabel. Däremot är han kanske inte så karismatisk och en del i partiet har möjligen ett horn i sidan till honom efter de interna partistriderna i början av 2000-talet. Josefin Brink har hittills inte förklarat sig villig att ta på sig ett partiledarskap.
Ulla Andersson och Hans Linde har också anmält sitt intresse för partiledarposten. Ulla Andersson är partiets ekonomisk-politiska talesperson och en gedigen politiker. Men jag är osäker på hur vass hon är i debatten. Hans Linde har utstrålningen, och har trots sin (relativa) ungdom en diger meritlista. Bland annat är han partiets gruppledare i riksdagen samt partiets utrikespolitiske talesperson. Inför väljarna är han dock ganska anonym och det är oklart i vilken riktning han vill driva partiets förnyelsearbete
Mindre än ett år efter valet 2010 står det således helt klart att samtliga rödgröna partier får ett nytt ledarskap. Även Centerpartiet byter partiledare. Hypotetiskt är det möjligt att vi i januari 2012 har tre partiledare/språkrör som är runt 30 år: Gustav Fridolin och Annie Lööf är båda 28 år och Hans Linde 32 år.
För Socialdemokraternas del blir partiledarskiftet i Vänsterpartiet ett orosmoment. Å ena sidan kan den borgerliga Alliansen inte längre skrämma rödgröna mittenväljare med Lars Ohly. Å andra sidan kan Vänsterpartiet under ett nytt ledarskap som inte är belastat med ett kommunistiskt förflutet locka vänsterväljare från Socialdemokraterna. Skall Socialdemokraterna i så fall möte den utmaningen genom att gå ytterligare mot mitten för att ta kompensera eventuella väljarförluster vänsterut med att ta nya väljare från t ex Centerpartiet och Moderaterna? Eller skall Socialdemokraterna i stället hålla sin vänsterflank och försöka få Vänsterpartiet att fastna i rollen som ett stödparti på 4-5 procent? Ohlys avgång innebär således inte bara ett vägval för Vänsterpartiet, utan blir också indirekt ett vägval för Socialdemokraterna.
Lars Ohlys beslut kommer inte på något sätt överraskande. Jag har själv vid flera tillfällen (t ex här och här) uttryckt förvåning över att Ohly så entydigt och starkt deklarerat sin vilja att leda Vänsterpartiet även i valet 2014.
Ohlys politiska skicklighet tog sig bl a uttryck i att han efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Vänsterpartiet blev för första gången i sin historia regeringsfähigt, åtminstone i Socialdemokraternas och Miljöpartiets ögon.
Men bland väljarna misslyckades Lars Ohly med att utveckla ett stöd för Vänsterpartiet. Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet i stället tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren. Det finns i dag inga tecken på att denna negativa trend skulle brytas. Allt talar därför för att Ohlys avgång är bra, både för honom själv och för Vänsterpartiet.
Vem kommer då att ta över ordförandeskapet för Vänsterpartiet efter Lars Ohly? Jag har i de ovan länkade texterna väckt tanken på ett delat partiledarskap med Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Jonas Sjöstedt är klok, förtroendeingivande och resonabel. Däremot är han kanske inte så karismatisk och en del i partiet har möjligen ett horn i sidan till honom efter de interna partistriderna i början av 2000-talet. Josefin Brink har hittills inte förklarat sig villig att ta på sig ett partiledarskap.
Ulla Andersson och Hans Linde har också anmält sitt intresse för partiledarposten. Ulla Andersson är partiets ekonomisk-politiska talesperson och en gedigen politiker. Men jag är osäker på hur vass hon är i debatten. Hans Linde har utstrålningen, och har trots sin (relativa) ungdom en diger meritlista. Bland annat är han partiets gruppledare i riksdagen samt partiets utrikespolitiske talesperson. Inför väljarna är han dock ganska anonym och det är oklart i vilken riktning han vill driva partiets förnyelsearbete
Mindre än ett år efter valet 2010 står det således helt klart att samtliga rödgröna partier får ett nytt ledarskap. Även Centerpartiet byter partiledare. Hypotetiskt är det möjligt att vi i januari 2012 har tre partiledare/språkrör som är runt 30 år: Gustav Fridolin och Annie Lööf är båda 28 år och Hans Linde 32 år.
För Socialdemokraternas del blir partiledarskiftet i Vänsterpartiet ett orosmoment. Å ena sidan kan den borgerliga Alliansen inte längre skrämma rödgröna mittenväljare med Lars Ohly. Å andra sidan kan Vänsterpartiet under ett nytt ledarskap som inte är belastat med ett kommunistiskt förflutet locka vänsterväljare från Socialdemokraterna. Skall Socialdemokraterna i så fall möte den utmaningen genom att gå ytterligare mot mitten för att ta kompensera eventuella väljarförluster vänsterut med att ta nya väljare från t ex Centerpartiet och Moderaterna? Eller skall Socialdemokraterna i stället hålla sin vänsterflank och försöka få Vänsterpartiet att fastna i rollen som ett stödparti på 4-5 procent? Ohlys avgång innebär således inte bara ett vägval för Vänsterpartiet, utan blir också indirekt ett vägval för Socialdemokraterna.
2011-07-06
Almedalen - politikens svar på fotbollens Silly season?
Inom idrotten används uttrycket Silly season som en benämning på den period som ligger mellan säsongerna och då det är öppet för spelare att byta klubbar. "Silly" anspelar på de många udda rykten som under denna tid sprids i media om vilka spelare som är aktuella för vilken klubb.
Almedalsveckan har i detta mellanvalsår utvecklats till en politikens Silly season. Svenska Dagbladet skriver i dag att ledande centerpartister vill att partiet går till val utan Alliansen 2014. Lars Ohly meddelar att han inte har några som helst tankar på att avgå som partiledare för Vänsterpartiet, samtidigt som Jonas Sjöstedt och i dag även Ulla Andersson meddelar att de kandiderar för att ta över uppdraget. Finansminister Anders Borg öppnar upp för budgetsamarbete med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt antyder att Miljöpartiet skulle kunna få ministerposter. Vem skall efterträda Maud Olofsson - Annie Johansson, Anna-Karin Hatt eller Eskil Erlandsson? Eller varför inte Lena Ek? Och hur säkert sitter egentligen Göran Hägglund om opinionssiffrorna för Kristdemokraterna fortsätter att sjunka? Mats Odell är nog ute ur leken. Men hur sugen är t ex Stefan Attefall om några distrikt för fram hans namn inför partiets extra riksting i januari 2012?
Många är bjudna, men få är utvalda, som Matteus säger (22:14). Själv skulle jag gärna se Jesse Jackson som ny partiledare för Folkpartiet efter Jan Björklund. Och Lionel Messi på topp bredvid Tobias Hysén i IFK Göteborg.
Almedalsveckan har i detta mellanvalsår utvecklats till en politikens Silly season. Svenska Dagbladet skriver i dag att ledande centerpartister vill att partiet går till val utan Alliansen 2014. Lars Ohly meddelar att han inte har några som helst tankar på att avgå som partiledare för Vänsterpartiet, samtidigt som Jonas Sjöstedt och i dag även Ulla Andersson meddelar att de kandiderar för att ta över uppdraget. Finansminister Anders Borg öppnar upp för budgetsamarbete med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt antyder att Miljöpartiet skulle kunna få ministerposter. Vem skall efterträda Maud Olofsson - Annie Johansson, Anna-Karin Hatt eller Eskil Erlandsson? Eller varför inte Lena Ek? Och hur säkert sitter egentligen Göran Hägglund om opinionssiffrorna för Kristdemokraterna fortsätter att sjunka? Mats Odell är nog ute ur leken. Men hur sugen är t ex Stefan Attefall om några distrikt för fram hans namn inför partiets extra riksting i januari 2012?
Många är bjudna, men få är utvalda, som Matteus säger (22:14). Själv skulle jag gärna se Jesse Jackson som ny partiledare för Folkpartiet efter Jan Björklund. Och Lionel Messi på topp bredvid Tobias Hysén i IFK Göteborg.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)