I dag meddelade Lars Ohly sin kommande avgång som partiledare för Vänsterpartiet. Ohly står inte till förfogande för omval vid Vänsterpartiets kongress i Uppsala 5-8 januari 2012.
Lars Ohlys beslut kommer inte på något sätt överraskande. Jag har själv vid flera tillfällen (t ex här och här) uttryckt förvåning över att Ohly så entydigt och starkt deklarerat sin vilja att leda Vänsterpartiet även i valet 2014.
Ohlys politiska skicklighet tog sig bl a uttryck i att han efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Vänsterpartiet blev för första gången i sin historia regeringsfähigt, åtminstone i Socialdemokraternas och Miljöpartiets ögon.
Men bland väljarna misslyckades Lars Ohly med att utveckla ett stöd för Vänsterpartiet. Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet i stället tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren. Det finns i dag inga tecken på att denna negativa trend skulle brytas. Allt talar därför för att Ohlys avgång är bra, både för honom själv och för Vänsterpartiet.
Vem kommer då att ta över ordförandeskapet för Vänsterpartiet efter Lars Ohly? Jag har i de ovan länkade texterna väckt tanken på ett delat partiledarskap med Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Jonas Sjöstedt är klok, förtroendeingivande och resonabel. Däremot är han kanske inte så karismatisk och en del i partiet har möjligen ett horn i sidan till honom efter de interna partistriderna i början av 2000-talet. Josefin Brink har hittills inte förklarat sig villig att ta på sig ett partiledarskap.
Ulla Andersson och Hans Linde har också anmält sitt intresse för partiledarposten. Ulla Andersson är partiets ekonomisk-politiska talesperson och en gedigen politiker. Men jag är osäker på hur vass hon är i debatten. Hans Linde har utstrålningen, och har trots sin (relativa) ungdom en diger meritlista. Bland annat är han partiets gruppledare i riksdagen samt partiets utrikespolitiske talesperson. Inför väljarna är han dock ganska anonym och det är oklart i vilken riktning han vill driva partiets förnyelsearbete
Mindre än ett år efter valet 2010 står det således helt klart att samtliga rödgröna partier får ett nytt ledarskap. Även Centerpartiet byter partiledare. Hypotetiskt är det möjligt att vi i januari 2012 har tre partiledare/språkrör som är runt 30 år: Gustav Fridolin och Annie Lööf är båda 28 år och Hans Linde 32 år.
För Socialdemokraternas del blir partiledarskiftet i Vänsterpartiet ett orosmoment. Å ena sidan kan den borgerliga Alliansen inte längre skrämma rödgröna mittenväljare med Lars Ohly. Å andra sidan kan Vänsterpartiet under ett nytt ledarskap som inte är belastat med ett kommunistiskt förflutet locka vänsterväljare från Socialdemokraterna. Skall Socialdemokraterna i så fall möte den utmaningen genom att gå ytterligare mot mitten för att ta kompensera eventuella väljarförluster vänsterut med att ta nya väljare från t ex Centerpartiet och Moderaterna? Eller skall Socialdemokraterna i stället hålla sin vänsterflank och försöka få Vänsterpartiet att fastna i rollen som ett stödparti på 4-5 procent? Ohlys avgång innebär således inte bara ett vägval för Vänsterpartiet, utan blir också indirekt ett vägval för Socialdemokraterna.
Visar inlägg med etikett Josefin Brink. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Josefin Brink. Visa alla inlägg
2011-07-05
Att avgå eller inte avgå - det är frågan. (L. Ohly?)
Uppdatering kl 13.30: Som av en händelse meddelar Jonas Sjöstedt i dag att han kandiderar till upppraget som ny partiledare för Vänsterpartiet. Tidigare var Sjöstedts linje att han endast kandiderade om Lars Ohly inte längre stod till förfogande. Genom Jonas Sjöstedts utspel stärks jag i min uppfattning nedan att Lars Ohly inte leder Vänsterpartiet i valet 2014.
I dag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen. I denna demokratins fest - som Almedalen ibland och inte utan fog kallas - är det säkert en åtminstone på ytan glad och stolt Lars Ohly som äntrar talarstolen i kväll. Men egentligen borde Lars Ohly borde känna stor oro för både sin egen och Vänsterpartiets politiska framtid.
Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren.
Det syns inga tecken i skyn på att Vänsterpartiet under Ohly skulle vara på väg att vända den negativa opinionstrenden. Med tanke på att Socialdemokraterna uppfattas ha glidit mot mitten och Sverige sedan snart fem år styrs av en borgerlig Alliansregering är det märkligt att Vänsterpartiet inte lyckats utnyttja det fria fältet på den politiska skalans vänsterkant. Det är ju faktiskt inte så att svenska folket i sina åsikter i klassiska vänster-högerfrågor blivit mer borgerligt över tid.
I det rödgröna samarbetet inför valet 2010 blev Lars Ohly ett sänke som skrämde bort tveksamma mittenväljare. Traditionellt har vi väldigt små partiledareffekter i svensk politik. Svenska väljare tenderar att rösta på parti, och inte på person. Men det finns undantag. Och i en tid präglad av individualisering och personalisering av politiken är det inte omöjligt att partiledareffekterna kommer att öka. Partiledareffekter är oftast större inom respektive block - det är i så fall hugade Miljöpartister och Socialdemokrater som ett nytt ledarskap för Vänsterpartiet skulle kunna locka till sig.
Internt diskuteras nu partiledarfrågan. I en undersökning som Dagens Nyheter genomfört vill mer än varannan distriktsordförande för Vänsterpartiet byta ut Ohly före valet 2014. Jag tror - givet det ovan sagda - att det vore en bra idé. Jag har tidigare antytt att Jonas Sjöstedt och Josefin Brink vore en spännande duo att ta över ledarskapet. Jag står fast vid den uppfattningen.
Men Lars Ohly har konsekvent markerat att han vill leda partiet även i valet 2014. Jag kan inte riktigt förstå vad som driver honom i denna fråga. Vänsterpartiet har heller ingen tradition av att avsätta partiledare som själva inte vill avgå. Så helt uteslutet är det inte att Ohly sitter kvar. Men mitt grundtips är ändå: Ohly leder inte Vänsterpartiet i valet 2014.
Jag diskuterar Vänsterpartiet och Lars Ohly i P4 Extra strax efter kl 14.15 i dag.
*
I dag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen. I denna demokratins fest - som Almedalen ibland och inte utan fog kallas - är det säkert en åtminstone på ytan glad och stolt Lars Ohly som äntrar talarstolen i kväll. Men egentligen borde Lars Ohly borde känna stor oro för både sin egen och Vänsterpartiets politiska framtid.
Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren.
Det syns inga tecken i skyn på att Vänsterpartiet under Ohly skulle vara på väg att vända den negativa opinionstrenden. Med tanke på att Socialdemokraterna uppfattas ha glidit mot mitten och Sverige sedan snart fem år styrs av en borgerlig Alliansregering är det märkligt att Vänsterpartiet inte lyckats utnyttja det fria fältet på den politiska skalans vänsterkant. Det är ju faktiskt inte så att svenska folket i sina åsikter i klassiska vänster-högerfrågor blivit mer borgerligt över tid.
I det rödgröna samarbetet inför valet 2010 blev Lars Ohly ett sänke som skrämde bort tveksamma mittenväljare. Traditionellt har vi väldigt små partiledareffekter i svensk politik. Svenska väljare tenderar att rösta på parti, och inte på person. Men det finns undantag. Och i en tid präglad av individualisering och personalisering av politiken är det inte omöjligt att partiledareffekterna kommer att öka. Partiledareffekter är oftast större inom respektive block - det är i så fall hugade Miljöpartister och Socialdemokrater som ett nytt ledarskap för Vänsterpartiet skulle kunna locka till sig.
Internt diskuteras nu partiledarfrågan. I en undersökning som Dagens Nyheter genomfört vill mer än varannan distriktsordförande för Vänsterpartiet byta ut Ohly före valet 2014. Jag tror - givet det ovan sagda - att det vore en bra idé. Jag har tidigare antytt att Jonas Sjöstedt och Josefin Brink vore en spännande duo att ta över ledarskapet. Jag står fast vid den uppfattningen.
Men Lars Ohly har konsekvent markerat att han vill leda partiet även i valet 2014. Jag kan inte riktigt förstå vad som driver honom i denna fråga. Vänsterpartiet har heller ingen tradition av att avsätta partiledare som själva inte vill avgå. Så helt uteslutet är det inte att Ohly sitter kvar. Men mitt grundtips är ändå: Ohly leder inte Vänsterpartiet i valet 2014.
Jag diskuterar Vänsterpartiet och Lars Ohly i P4 Extra strax efter kl 14.15 i dag.
2011-03-27
Så påverkar S-kongressen det politiska läget i Sverige
Hur kan det politiska läget i Sverige bäst karaktäriseras efter Socialdemokraternas extrakongress och valet av Håkan Juholt till ny partiledare? Jag vill lyfta fram tre utvecklingsdrag jag tror vi har att se fram emot:
1. Ökad polarisering. Håkan Juholt brukar visserligen beskrivas som en samförståndspolitiker. Men de bästa blocköverskridande överenskommelserna sluts inte nödvändigtvis genom att partierna ligger väldigt nära varandra, utan kan också åstadkommas i en strävan att genom kompromiss eller kohandel lösa frågor där man tycker väldigt olika. Juholts starkt ideologiska tal gav en fingervisning om att Socialdemokraterna framöver inte kommer att försöka vinna marginalväljare genom att lägga sig så nära Moderaterna som möjligt, utan i stället genom att skapa trygghet i sin egen politik och framstå som ett reellt alternativ till Moderaterna och Alliansregeringen. Det är bra - både för Socialdemokraterna och för svensk politik. Samtidigt tror jag det kan bli svårt för Fredrik Reinfeldt att hålla ihop sin Alliansregering inför de konkreta förslag om samarbete och uppgörelser som Håkan Juholt kommer att lansera i enskilda sakfrågor.
2. Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras. Juholts radikala och ideologiskt laddade retorik innebär att de vänsterväljare som varit missnöjda över vad de uppfattar som en högervridning av Socialdemokraterna under Mona Sahlins tid som partiledare nu får en möjlighet att återvända. I rådande parlamentariska läge finns heller inget utrymme för Vänsterpartiet att påverka politiken. Jag skulle bli väldigt förvånad om Vänsterpartiet inte möter den nya utmaningen genom att ersätta Lars Ohly som partiledare med t ex Jonas Sjöstedt och Josefin Brink.
3. Sprakande dueller mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt. Debatterna mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blev mot slutet så krampartade och nästan plågsamma att se. Reinfeldt och Sahlin var båda oerhört skickliga debattörer. Men de kunde varandras konster så bra att de tog ut varandra. I retorisk mening slutade nästan varje debatt dem emellan oavgjort, som en 0-0-match i fotboll där båda lagen försöker och försöker men samtidigt är tillräckligt skickliga på att läsa varandras spel och att matchen därför blir oförlöst. Gången i debatterna mellan Juholt och Reinfeldt är svåra att förutse. De flesta bedömare tror att Reinfeldt kommer att ha betydligt svårare att värja sig mot Juholt än mot Sahlin, genom Juholts humor och folklighet. Men vi får väl se. Jag har en grundregel: Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt.
Noterar för övrigt att Labour i Storbritannien får 43 procent i de senaste opinionsmätningarna. Ett tecken i tiden?
1. Ökad polarisering. Håkan Juholt brukar visserligen beskrivas som en samförståndspolitiker. Men de bästa blocköverskridande överenskommelserna sluts inte nödvändigtvis genom att partierna ligger väldigt nära varandra, utan kan också åstadkommas i en strävan att genom kompromiss eller kohandel lösa frågor där man tycker väldigt olika. Juholts starkt ideologiska tal gav en fingervisning om att Socialdemokraterna framöver inte kommer att försöka vinna marginalväljare genom att lägga sig så nära Moderaterna som möjligt, utan i stället genom att skapa trygghet i sin egen politik och framstå som ett reellt alternativ till Moderaterna och Alliansregeringen. Det är bra - både för Socialdemokraterna och för svensk politik. Samtidigt tror jag det kan bli svårt för Fredrik Reinfeldt att hålla ihop sin Alliansregering inför de konkreta förslag om samarbete och uppgörelser som Håkan Juholt kommer att lansera i enskilda sakfrågor.
2. Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras. Juholts radikala och ideologiskt laddade retorik innebär att de vänsterväljare som varit missnöjda över vad de uppfattar som en högervridning av Socialdemokraterna under Mona Sahlins tid som partiledare nu får en möjlighet att återvända. I rådande parlamentariska läge finns heller inget utrymme för Vänsterpartiet att påverka politiken. Jag skulle bli väldigt förvånad om Vänsterpartiet inte möter den nya utmaningen genom att ersätta Lars Ohly som partiledare med t ex Jonas Sjöstedt och Josefin Brink.
3. Sprakande dueller mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt. Debatterna mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blev mot slutet så krampartade och nästan plågsamma att se. Reinfeldt och Sahlin var båda oerhört skickliga debattörer. Men de kunde varandras konster så bra att de tog ut varandra. I retorisk mening slutade nästan varje debatt dem emellan oavgjort, som en 0-0-match i fotboll där båda lagen försöker och försöker men samtidigt är tillräckligt skickliga på att läsa varandras spel och att matchen därför blir oförlöst. Gången i debatterna mellan Juholt och Reinfeldt är svåra att förutse. De flesta bedömare tror att Reinfeldt kommer att ha betydligt svårare att värja sig mot Juholt än mot Sahlin, genom Juholts humor och folklighet. Men vi får väl se. Jag har en grundregel: Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt.
Noterar för övrigt att Labour i Storbritannien får 43 procent i de senaste opinionsmätningarna. Ett tecken i tiden?
2011-01-12
Varför avgår inte Lars Ohly?
Uppdaterat 13/1 kl 21.30: I kväll medverkade Jonas Sjöstedt i SVT Aktuellt och bekräftade att han gärna tar över som partiledare om Lars Ohly väljer att inte kandidera. Lars Ohly meddelade emellertid i samma inslag att han står fast vid att han kandiderar och att Jonas Sjöstedt därför inte är en kandidat.
Jonas Sjöstedt är således en kandidat som väljer att inte kandidera. Det skall bli spännande att se om de som vill ha ett ledarskifte i Vänsterpartiet nu väljer att försöka övertala Jonas Sjöstedt att kandidera trots att Lars Ohly står fast vid sin kandidatur. Eller om de väljer att försöka övertala Lars Ohly att dra tillbaka sin kandidatur.
I vilket fall har jag mycket svårt att se hur Lars Ohly skall kunna komma tillbaka med full styrka och leda Vänsterpartiet till ett trendvändande segerval 2014.
Ett spännande partiledarpar som nämns från allt fler håll kring Vänsterpartiet är Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Den duon skulle onekligen ge Socialdemokraterna något att bita i.
Den senaste tiden har det mediala ljuset i huvudsak riktats mot ledarkrisen inom socialdemokratin. Men när en ny socialdemokratisk partiledare väl finns på plats och hunnit installera sig så skulle jag bli förvånad om inte snålblåsten börjar vina kring Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly.
Visserligen har Lars Ohly efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Men samtidigt har partiet under Ohlys ledarskap tappat väljare två val i följd och i dag finns inga tecken i skyn på att han skall lyckas vända den negativa trenden. Socialdemokraternas vandring mot mitten och flirt med mittenväljarna borde ha skapat utrymme för Lars Ohly att vinna över besvikna vänstersinnade socialdemokrater, men så har inte blivit fallet.
Jag har stor respekt för Lars Ohly, både som person och som politiker. Jag har modererat debatter där han med gott humör och frejdigt sinne fått publiken på sin sida och som tågälskare uppskattar jag hans bakgrund som tågmästare. (Jag antogs själv till SJ:s tågmästarutbildning i slutet av 1970-talet, men valde av olika skäl att inte påbörja utbildningen. Ibland ångrar jag mig...) Men jag har svårt att se hur han skulle kunna vända partiets negativa trend. Under valrörelsen och det rödgröna samarbetet 2010 visade det sig också att den borgerliga alliansregeringen med framgång kunde använda Ohly som ett spöke att skrämma tveksamma mittenväljare med. Ohly har charm, men har inte lyckat charma svenska folket.
Vänsterpartiets 39:e kongress genomförs 2012 om jag förstått det rätt. Lars Ohly har markerat att han gärna står till förfogande som partiledare ytterligare fyra år, över valet 2014. Han måste verkligen älska sitt jobb, eftersom han håller sig fast trots motgångarna. Eller är hans inställning ett uttryck för en pliktkänsla, där han oroar sig för att partiet kommer att ha svårt att hantera ett ledarskifte och att en splittring lurar runt hörnet? Eller tror han verkligen att han är den som har bäst förutsättningar att vända partiets negativa trend? Eller vill Ohly med sina uttalanden få arbetsro för att under lugna och ordnade former skapa förutsättningar för någon egen favoritkandidat att ta över 2012?
Jag vet inte. Ingen av de förklaringar jag ovan formulerat känns särskilt övertygande. Därför undrar jag: Varför avgår inte Lars Ohly? Förslag på svar mottages tacksamt.
SVT Rapport uppmärksammar Lars Ohlys politiska framtid i kväll (onsdag). Tipstack till Mats Knutson genom Twitter.
Jonas Sjöstedt är således en kandidat som väljer att inte kandidera. Det skall bli spännande att se om de som vill ha ett ledarskifte i Vänsterpartiet nu väljer att försöka övertala Jonas Sjöstedt att kandidera trots att Lars Ohly står fast vid sin kandidatur. Eller om de väljer att försöka övertala Lars Ohly att dra tillbaka sin kandidatur.
I vilket fall har jag mycket svårt att se hur Lars Ohly skall kunna komma tillbaka med full styrka och leda Vänsterpartiet till ett trendvändande segerval 2014.
Ett spännande partiledarpar som nämns från allt fler håll kring Vänsterpartiet är Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Den duon skulle onekligen ge Socialdemokraterna något att bita i.
*
Den senaste tiden har det mediala ljuset i huvudsak riktats mot ledarkrisen inom socialdemokratin. Men när en ny socialdemokratisk partiledare väl finns på plats och hunnit installera sig så skulle jag bli förvånad om inte snålblåsten börjar vina kring Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly.
Visserligen har Lars Ohly efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Men samtidigt har partiet under Ohlys ledarskap tappat väljare två val i följd och i dag finns inga tecken i skyn på att han skall lyckas vända den negativa trenden. Socialdemokraternas vandring mot mitten och flirt med mittenväljarna borde ha skapat utrymme för Lars Ohly att vinna över besvikna vänstersinnade socialdemokrater, men så har inte blivit fallet.
Jag har stor respekt för Lars Ohly, både som person och som politiker. Jag har modererat debatter där han med gott humör och frejdigt sinne fått publiken på sin sida och som tågälskare uppskattar jag hans bakgrund som tågmästare. (Jag antogs själv till SJ:s tågmästarutbildning i slutet av 1970-talet, men valde av olika skäl att inte påbörja utbildningen. Ibland ångrar jag mig...) Men jag har svårt att se hur han skulle kunna vända partiets negativa trend. Under valrörelsen och det rödgröna samarbetet 2010 visade det sig också att den borgerliga alliansregeringen med framgång kunde använda Ohly som ett spöke att skrämma tveksamma mittenväljare med. Ohly har charm, men har inte lyckat charma svenska folket.
Vänsterpartiets 39:e kongress genomförs 2012 om jag förstått det rätt. Lars Ohly har markerat att han gärna står till förfogande som partiledare ytterligare fyra år, över valet 2014. Han måste verkligen älska sitt jobb, eftersom han håller sig fast trots motgångarna. Eller är hans inställning ett uttryck för en pliktkänsla, där han oroar sig för att partiet kommer att ha svårt att hantera ett ledarskifte och att en splittring lurar runt hörnet? Eller tror han verkligen att han är den som har bäst förutsättningar att vända partiets negativa trend? Eller vill Ohly med sina uttalanden få arbetsro för att under lugna och ordnade former skapa förutsättningar för någon egen favoritkandidat att ta över 2012?
Jag vet inte. Ingen av de förklaringar jag ovan formulerat känns särskilt övertygande. Därför undrar jag: Varför avgår inte Lars Ohly? Förslag på svar mottages tacksamt.
SVT Rapport uppmärksammar Lars Ohlys politiska framtid i kväll (onsdag). Tipstack till Mats Knutson genom Twitter.
2008-10-09
Är s + mp verkligen = sant?
Jag är ambivalent till Mona Sahlins val att äkta miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. I grunden ser jag bara en enda rimlig anledning till utfästelsen om en rödgrön koalitionsregering: Oron för att miljöpartiet skall hoppa över till det borgerliga blocket. Men att låta den oron bära så långt att socialdemokraterna två år före ett val och i ett lysande opinonsläge stänger möjligheten att regera ensamma - det är för mig att låta svansen vifta med hunden.
På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.
Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?
Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.
För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.
På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.
Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?
Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.
För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)