Dagens utrikesdebatt i riksdagen blev en oväntat lugn tillställning. Faktum är att jag inte kan minnas någon tidigare utrikesdebatt i riksdagen där tonläget varit så nedskruvat och polemiken så frånvarande. Utrikesminister Margot Wallström lät till och med bli att ta replik på oppositionsledaren Karin Enströms (M) huvudanförande. Nu tycktes det som att Margot Wallström kanske inte var helt införstådd med de gällande debattreglerna. Men kontrasten mellan tidigare års buller och bång-tillställningar med utrikesminister Carl Bildt (M) och Urban Ahlin (S) i huvudrollerna var ändå slående.
Det lugna tonläget har både fördelar och nackdelar. I grunden är det ett uttryck för att det saknas avgörande skiljelinjer i synen på den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns också ett värde i att debattörerna lyssnar på varandras argument och för ett samtal, i stället för att kasta slagord i huvudet på varandra. Men det är inte bra om debatten blir så stillsam att medborgarna tappar intresset eller får svårt att uppfatta de skiljelinjer som faktiskt finns.
Mest uppmärksamhet fick frågan om Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien. Debatten kretsar inte längre kring huruvida avtalet skall vara kvar vs omförhandlas/sägas upp. I stället kretsar den nu kring huruvida avtalet skall omförhandlas vs sägas upp. Företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (vars representant i debatten ju inte sitter i regeringen) förordade samtliga att avtalet skall sägas upp. Vänsterpartisten Hans Linde formulerade debattens gifitigaste inlägg när han frågade Margot Wallström om på vilket sätt Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrog till regeringens feministiska utrikespolitik. Wallström blev svaret skyldig.
Överhuvudtaget vill Socialdemokraterna nu utveckla en svensk utrikespolitik som är betydligt mer självständig än den som gällt sedan Sverige blev medlem av EU. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att samordna sin utrikespolitik med de övriga medlemsstaterna. Nackdelen med en sådan samordning är att när alla EU-stater enats om en kompromiss blir resultatet alltför ofta en urvattnad utrikespolitik. Jag tycker därför det är bra om EU:s enskilda medlemsstater, utöver de kompromisser som samarbetet möjliggör, också synliggör sina egna intressen och värderingar i olika internationella frågor.
Ett område där den nya, självständiga svenska utrikespolitiken tar form är i synen på FN. Den rödgröna regeringen vill prioritera svenskt deltagande i internationella FN-insatser mer än vad alliansregeringen ville. Den rödgröna regeringen vill också prioritera arbetet med att Sverige skall få en plats i FN:s säkerhetsråd hårdare än vad alliansregeringen ville. Vi ser även ett starkare fokus på nedrustningsfrågorna och i synen på folkrätten.
I regeringens utrikesdeklaration kommenteras Sveriges militära alliansfrihet endast med meningen Sverige är inte med i någon militär allians. Det är en svagare formulering än den som återfanns i regeringsförklaringen i höstas: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte säka medlemskap i Nato. Redan i Ekot i morse ställdes frågan om huruvida den nya, svagare formuleringen är ett tecken på en positionsförskjutning från regeringens sida. Jag tror inte så är fallet. I stället tror jag deklarationsmakarna glömt en av grundreglerna när det gäller hur man formulerar sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor: Om du inte menar något annat än vad du tidigare sagt, använd då inte heller någon annan formulering än den du tidigare använt.
Jag kommenterade utrikesdebatten för Sveriges Television, inslaget kan ses 13.08 in i inslaget.
Visar inlägg med etikett Hans Linde. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hans Linde. Visa alla inlägg
2014-10-29
Turbulens i Nato-frågan
I dag presenterades en opinionsmätning från Novus där stödet för ett svenskt Nato-medlemskap för första gången var större än motståndet. Av de tillfrågade ansåg 37 procent att Sverige borde söka medlemskap i Nato, medan 36 procent var emot. Även om skillnaden var mycket liten fanns det ett starkt symbolvärde i att Nato-anhängarna bröt en trend och i denna mätning var fler än Nato-motståndarna.
Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Andelen personer som svarat att det är ett dåligt förslag har oftast varit två till tre gånger fler än andelen personer som svarat att det är ett bra förslag. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av turbulens. Flera olika mätningar har publicerats som visat väldigt olika resultat. I en del mätningar har Nato-motståndet minskat och opinionsläget varit nästan jämnt. I andra mätningar, som t ex en från Ipsos som redovisades i Dagens Nyheter i maj i år, var motståndet fortfarande stort - av de tillfrågade ansåg 56 procent att Sverige inte skulle gå med i Nato medan endast 28 procent förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap.
Sverige är unikt i Europa genom att ha förskonats från krigets fasor i 200 år. Denna långa period av fred förknippas av många medborgare med Sveriges militära alliansfrihet och neutralitetspolitik. Även om den tolkningen är grovt förenklad har den under många år varit en del av den svenska självbilden. Först nu, snart 25 år efter kalla krigets slut, syns tecken på att självbilden kan börja på att förändras. EU-medlemskapet, Sveriges nära samarbete med Nato och neutralitetsbegreppets utmönstring ur den säkerhetspolitiska doktrinen sätter måhända sina spår.
Nato-anhängarnas stora problem under många har har varit att de varit oförmögna att berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. Under det senaste året har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium. Så blev till exempel Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde relativt svarslös (vilket inte händer ofta) då han i Studio Ett i P1 i dag konfronterades med frågan hur Sverige givet sitt svaga försvar skulle hantera ett ryskt angrepp. Lindes enda svar var att frågan var så hypotetisk att den var irrelevant att försöka besvara.
Nato-vännerna har vinden i ryggen. Förtroendekrisen för försvaret, de påstådda intrången i Stockholms skärgård, en mer offensiv rysk politik än tidigare, dagens opinionsmätning från Novus samt den rapport som presenterades i dag och som förordade en utredning om svenskt Nato-medlemskap skapar förutsättningar att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap med större energi och större trovärdighet än tidigare. Under sina åtta år vid makten undvek Alliansen att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap. I opposition kommer åtminstone Folkpartiet och sannolikt även Moderaterna och Kristdemokraterna att vara mindre finkänsliga.
Inom Moderaterna var Fredrik Reinfeldt en återhållande kraft i Nato-frågan. När Moderaternas partistämma tog ställning för svenskt Nato-medlemskap var det mot partiledningen vilja. Fredrik Reinfeldt använde därför nästan alltid formuleringen "mitt parti vill att Sverige söker medlemskap i Nato", i stället för att "jag" eller "vi" vill att Sverige söker medlemskap. Mycket talar för att Moderaternas nya ledarskap kommer att känna mindre restriktioner i frågan.
Kommer då Nato-anhängarna att vinna framgång i sina strävanden? I dag finns det inte mycket som tyder på det. Hittills har motståndet inom Socialdemokraterna (samt naturligtvis inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet) varit kompakt. Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström var i dag mycket tydliga i sina nej både till Nato-medlemskap och en utredning om Nato-medlemskap.
Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Andelen personer som svarat att det är ett dåligt förslag har oftast varit två till tre gånger fler än andelen personer som svarat att det är ett bra förslag. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av turbulens. Flera olika mätningar har publicerats som visat väldigt olika resultat. I en del mätningar har Nato-motståndet minskat och opinionsläget varit nästan jämnt. I andra mätningar, som t ex en från Ipsos som redovisades i Dagens Nyheter i maj i år, var motståndet fortfarande stort - av de tillfrågade ansåg 56 procent att Sverige inte skulle gå med i Nato medan endast 28 procent förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap.
Sverige är unikt i Europa genom att ha förskonats från krigets fasor i 200 år. Denna långa period av fred förknippas av många medborgare med Sveriges militära alliansfrihet och neutralitetspolitik. Även om den tolkningen är grovt förenklad har den under många år varit en del av den svenska självbilden. Först nu, snart 25 år efter kalla krigets slut, syns tecken på att självbilden kan börja på att förändras. EU-medlemskapet, Sveriges nära samarbete med Nato och neutralitetsbegreppets utmönstring ur den säkerhetspolitiska doktrinen sätter måhända sina spår.
Nato-anhängarnas stora problem under många har har varit att de varit oförmögna att berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. Under det senaste året har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium. Så blev till exempel Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde relativt svarslös (vilket inte händer ofta) då han i Studio Ett i P1 i dag konfronterades med frågan hur Sverige givet sitt svaga försvar skulle hantera ett ryskt angrepp. Lindes enda svar var att frågan var så hypotetisk att den var irrelevant att försöka besvara.
Nato-vännerna har vinden i ryggen. Förtroendekrisen för försvaret, de påstådda intrången i Stockholms skärgård, en mer offensiv rysk politik än tidigare, dagens opinionsmätning från Novus samt den rapport som presenterades i dag och som förordade en utredning om svenskt Nato-medlemskap skapar förutsättningar att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap med större energi och större trovärdighet än tidigare. Under sina åtta år vid makten undvek Alliansen att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap. I opposition kommer åtminstone Folkpartiet och sannolikt även Moderaterna och Kristdemokraterna att vara mindre finkänsliga.
Inom Moderaterna var Fredrik Reinfeldt en återhållande kraft i Nato-frågan. När Moderaternas partistämma tog ställning för svenskt Nato-medlemskap var det mot partiledningen vilja. Fredrik Reinfeldt använde därför nästan alltid formuleringen "mitt parti vill att Sverige söker medlemskap i Nato", i stället för att "jag" eller "vi" vill att Sverige söker medlemskap. Mycket talar för att Moderaternas nya ledarskap kommer att känna mindre restriktioner i frågan.
Kommer då Nato-anhängarna att vinna framgång i sina strävanden? I dag finns det inte mycket som tyder på det. Hittills har motståndet inom Socialdemokraterna (samt naturligtvis inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet) varit kompakt. Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström var i dag mycket tydliga i sina nej både till Nato-medlemskap och en utredning om Nato-medlemskap.
*
Nato-motståndarnas motberättelse är inte särskilt svår att formulera. Sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige måste under överskådlig tid betraktas som ytterst liten, för att inte säga obefintlig. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle i stället bidra till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Sveriges närområde, och avsevärt minimera Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet i såväl fredstid som krigstid. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle snarare öka än minska risken att Sverige mot sin vilja drogs in i militära krigshandlingar. Som Nato-medlem skulle Sverige dessutom bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin, med allt vad det innebär.2011-12-11
Vem tar vem i Vänsterpartiet?
Vänsterpartiets valberedning har föreslagit Jonas Sjöstedt till ny partiledare för Vänsterpartiet. Beslutet var väntat, även om valberedningen inte var enig. Två ledamöter reserverade sig till förmån för Rossana Dinamarca.
Av de fyra ursprungliga kandidaterna har Hans Linde efter valberedningens beslut dragit tillbaka sin kandidatur. Linde inser att han inte kommer att kunna vinna över Sjöstedt och att om kongressen i januari beslutar om delat ledarskap så är kombinationen två män omöjlig. Linde kan ändå vara nöjd. Han har gjort en bra kampanj och synliggjort sig ytterligare på den nationella arenan. Han har i högsta grad framtiden för sig.
Rossana Dinamarca och Ulla Andersson kvarstår som kandidater. De inom Vänsterpartiet som är oroliga för att Jonas Sjöstedt står lite för långt till höger och att partiets profil i traditionella vänster-högerfrågor riskerar att bli otydlig förordar Dinamarca. De kommer säkert att mobilisera inför kongressen och driva Dinamarcas namn hela vägen fram till en eventuell omröstning. Ställs kongressen inför att välja mellan Sjöstedt och Dinamarca kommer den emellertid att med god marginal välja Sjöstedt.
Ulla Andersson är i sin politiska framtoning mer lik Jonas Sjöstedt. Hon kommer heller inte att kunna vinna över Sjöstedt på kongressen. Men hon utmanar Dinamarca om stöd från de ombud som vill att Vänsterpartiet inte återigen får en manlig partiordförande.
Nu kan det mycket väl bli så att kongressen beslutar att Vänsterpartiet får ett delat ledarskap. Rosanna Dinamarca har varit tydlig med att hon inte tror på idén med ett delat ledarskap, medan både Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson varit positiva. Jag har tidigare skrivit: Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skulle i så fall bli resultatet av Vänsterpartiets kongress i januari. Det vore en slagkraftig uppställning. Men vad säger den s k partivänstern inom Vänsterpartiet? Gillar de läget och ger duon en chans? En av Lars Ohlys stora framgångar var att han lyckades hålla samman sitt parti genom alla de svåra kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Kommer Vänsterpartiet även fortsättningsvis att hålla samman, eller går partiet mot nya fraktionsstrider? Svaret på den frågan får stor betydelse för Vänsterpartiets möjligheter att klättra upp mot tioprocentsnivån inför valet 2014.
Av de fyra ursprungliga kandidaterna har Hans Linde efter valberedningens beslut dragit tillbaka sin kandidatur. Linde inser att han inte kommer att kunna vinna över Sjöstedt och att om kongressen i januari beslutar om delat ledarskap så är kombinationen två män omöjlig. Linde kan ändå vara nöjd. Han har gjort en bra kampanj och synliggjort sig ytterligare på den nationella arenan. Han har i högsta grad framtiden för sig.
Rossana Dinamarca och Ulla Andersson kvarstår som kandidater. De inom Vänsterpartiet som är oroliga för att Jonas Sjöstedt står lite för långt till höger och att partiets profil i traditionella vänster-högerfrågor riskerar att bli otydlig förordar Dinamarca. De kommer säkert att mobilisera inför kongressen och driva Dinamarcas namn hela vägen fram till en eventuell omröstning. Ställs kongressen inför att välja mellan Sjöstedt och Dinamarca kommer den emellertid att med god marginal välja Sjöstedt.
Ulla Andersson är i sin politiska framtoning mer lik Jonas Sjöstedt. Hon kommer heller inte att kunna vinna över Sjöstedt på kongressen. Men hon utmanar Dinamarca om stöd från de ombud som vill att Vänsterpartiet inte återigen får en manlig partiordförande.
Nu kan det mycket väl bli så att kongressen beslutar att Vänsterpartiet får ett delat ledarskap. Rosanna Dinamarca har varit tydlig med att hon inte tror på idén med ett delat ledarskap, medan både Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson varit positiva. Jag har tidigare skrivit: Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skulle i så fall bli resultatet av Vänsterpartiets kongress i januari. Det vore en slagkraftig uppställning. Men vad säger den s k partivänstern inom Vänsterpartiet? Gillar de läget och ger duon en chans? En av Lars Ohlys stora framgångar var att han lyckades hålla samman sitt parti genom alla de svåra kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Kommer Vänsterpartiet även fortsättningsvis att hålla samman, eller går partiet mot nya fraktionsstrider? Svaret på den frågan får stor betydelse för Vänsterpartiets möjligheter att klättra upp mot tioprocentsnivån inför valet 2014.
2011-11-14
Kvällens utfrågning med partiledarkandidaterna för V. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Uppdatering måndag kl 22.10 nederst i texten!
I kväll följde jag utfrågningen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - på plats i en välfylld kongressal i Folkets Hus i Göteborg. Stämningen var upprymd och det var en riktig partifest. Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang.
Innehållsligt kännetecknades tillställningen av att de fyra kandidaterna gjorde sitt bästa för att inte skrämma bort någon presumtiv kongressombudsröst. Likheten mellan kandidaterna var stor, och de instämde allt som oftast med varandra. Det var lite synd. En viktig del av politiken är att identifiera skiljelinjer och förhålla sig till dessa. Nu fick publiken närmast kremlologiskt utforska om det fanns några sakpolitiska skillnader mellan kandidaterna eller ej.
Utfrågningen leddes av Kajsa Ekis Ekman på ett mycket professionellt sätt, men hon lyckades bara sporadiskt få kandidaterna att avvika från varandra. På frågan om Sverige skulle lämna EU svarade alla fyra ja, med tillägget att beslutet skulle föregås av en folkomröstning. På frågan om det var rätt att Sverige deltog i Libyen-aktionen svarade alla ja, med tillägget att det var olyckligt att insatsen överskridit FN-mandatets ramar. På frågan om vilken stat som var mest demokratisk, USA eller Kuba, duckade alla fyra eller vägrade svara (med motiveringen att både USA och Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna och så snart man börjar rangordna brott mot mänskliga rättigheter så rör man sig på ett sluttande plan). På frågan om hur många klasser det finns i det svenska klassamhället var det ingen som vågade sig på en kvantifiering.
Jag tycker att Ulla Andersson var kvällens vinnare. Hon var tung i sin argumentation och kombinerade pragmatism med en ideologisk riktning i sina ställningstaganden. Hon fick också flest applåder (åtta stycken, mot sex för Hans Linde och Jonas Sjöstedt och endast två för Rossana Dinamarca).
Jag har tidigare sagt att jag ser Jonas Sjöstedt som den store favoriten att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Min bedömning kvarstår. Men om kvällens tillställning var typisk för de utfrågningar som genomförs så har Ulla Andersson en starkare ställning än vad jag hade trott. Vi vet ju ännu inte heller om det blir en partiledare eller ett delat ledarskap. Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Uppdaterat kl 22.10 Vänstra Stranden påpekar stillsamt att Jonas Sjöstedt visst kvantifierade antalet klasser i Sverige: De superrika, A-laget (människor med fast anställning och som kanske t o m fått ett litet jobbskatteavdrag), B-laget (människor med tillfälliga anställningar, timanställningar, i arbetsmarknadens utkant) samt C-laget (långtidsarbetslösa, bulgariska lastbilschaufförer som jobbar för 5 000 kr i månaden, "illegala" invandrare etc). Fyra stycken, således. Hm, undrar vad Karl Marx hade sagt om det.
Det har också blivit viss turbulens kring att ingen av de fyra kandidaterna ville svara på frågan om USA eller Kuba var mest demokratiskt. Debatten påminner om den då Lars Ohly och Göran Hägglund grälade om huruvida Ohly skulle ha sagt att han föredrog Iran framför Israel. Problemet för Vänsterpartiets kandidater är att om de inte svarar på frågan så framställs de som diktaturkramare. Om de svarar på frågan riskerar de att uppfattas som att de urskuldar USA:s många folkrättsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag skulle ha svarat att USA var mer demokratiskt än Kuba, och därefter uppehållit mig vid de företeelser där jag var djupt kritisk mot USA. Men nu är jag ju heller inte partiledarkandidat för Vänsterpartiet.
I kväll följde jag utfrågningen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - på plats i en välfylld kongressal i Folkets Hus i Göteborg. Stämningen var upprymd och det var en riktig partifest. Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang.
Innehållsligt kännetecknades tillställningen av att de fyra kandidaterna gjorde sitt bästa för att inte skrämma bort någon presumtiv kongressombudsröst. Likheten mellan kandidaterna var stor, och de instämde allt som oftast med varandra. Det var lite synd. En viktig del av politiken är att identifiera skiljelinjer och förhålla sig till dessa. Nu fick publiken närmast kremlologiskt utforska om det fanns några sakpolitiska skillnader mellan kandidaterna eller ej.
Utfrågningen leddes av Kajsa Ekis Ekman på ett mycket professionellt sätt, men hon lyckades bara sporadiskt få kandidaterna att avvika från varandra. På frågan om Sverige skulle lämna EU svarade alla fyra ja, med tillägget att beslutet skulle föregås av en folkomröstning. På frågan om det var rätt att Sverige deltog i Libyen-aktionen svarade alla ja, med tillägget att det var olyckligt att insatsen överskridit FN-mandatets ramar. På frågan om vilken stat som var mest demokratisk, USA eller Kuba, duckade alla fyra eller vägrade svara (med motiveringen att både USA och Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna och så snart man börjar rangordna brott mot mänskliga rättigheter så rör man sig på ett sluttande plan). På frågan om hur många klasser det finns i det svenska klassamhället var det ingen som vågade sig på en kvantifiering.
Jag tycker att Ulla Andersson var kvällens vinnare. Hon var tung i sin argumentation och kombinerade pragmatism med en ideologisk riktning i sina ställningstaganden. Hon fick också flest applåder (åtta stycken, mot sex för Hans Linde och Jonas Sjöstedt och endast två för Rossana Dinamarca).
Jag har tidigare sagt att jag ser Jonas Sjöstedt som den store favoriten att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Min bedömning kvarstår. Men om kvällens tillställning var typisk för de utfrågningar som genomförs så har Ulla Andersson en starkare ställning än vad jag hade trott. Vi vet ju ännu inte heller om det blir en partiledare eller ett delat ledarskap. Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
*
Uppdaterat kl 22.10 Vänstra Stranden påpekar stillsamt att Jonas Sjöstedt visst kvantifierade antalet klasser i Sverige: De superrika, A-laget (människor med fast anställning och som kanske t o m fått ett litet jobbskatteavdrag), B-laget (människor med tillfälliga anställningar, timanställningar, i arbetsmarknadens utkant) samt C-laget (långtidsarbetslösa, bulgariska lastbilschaufförer som jobbar för 5 000 kr i månaden, "illegala" invandrare etc). Fyra stycken, således. Hm, undrar vad Karl Marx hade sagt om det.
Det har också blivit viss turbulens kring att ingen av de fyra kandidaterna ville svara på frågan om USA eller Kuba var mest demokratiskt. Debatten påminner om den då Lars Ohly och Göran Hägglund grälade om huruvida Ohly skulle ha sagt att han föredrog Iran framför Israel. Problemet för Vänsterpartiets kandidater är att om de inte svarar på frågan så framställs de som diktaturkramare. Om de svarar på frågan riskerar de att uppfattas som att de urskuldar USA:s många folkrättsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag skulle ha svarat att USA var mer demokratiskt än Kuba, och därefter uppehållit mig vid de företeelser där jag var djupt kritisk mot USA. Men nu är jag ju heller inte partiledarkandidat för Vänsterpartiet.
2011-08-09
Vänsterpartiet och det politiska livet efter Lars Ohly
I dag meddelade Lars Ohly sin kommande avgång som partiledare för Vänsterpartiet. Ohly står inte till förfogande för omval vid Vänsterpartiets kongress i Uppsala 5-8 januari 2012.
Lars Ohlys beslut kommer inte på något sätt överraskande. Jag har själv vid flera tillfällen (t ex här och här) uttryckt förvåning över att Ohly så entydigt och starkt deklarerat sin vilja att leda Vänsterpartiet även i valet 2014.
Ohlys politiska skicklighet tog sig bl a uttryck i att han efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Vänsterpartiet blev för första gången i sin historia regeringsfähigt, åtminstone i Socialdemokraternas och Miljöpartiets ögon.
Men bland väljarna misslyckades Lars Ohly med att utveckla ett stöd för Vänsterpartiet. Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet i stället tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren. Det finns i dag inga tecken på att denna negativa trend skulle brytas. Allt talar därför för att Ohlys avgång är bra, både för honom själv och för Vänsterpartiet.
Vem kommer då att ta över ordförandeskapet för Vänsterpartiet efter Lars Ohly? Jag har i de ovan länkade texterna väckt tanken på ett delat partiledarskap med Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Jonas Sjöstedt är klok, förtroendeingivande och resonabel. Däremot är han kanske inte så karismatisk och en del i partiet har möjligen ett horn i sidan till honom efter de interna partistriderna i början av 2000-talet. Josefin Brink har hittills inte förklarat sig villig att ta på sig ett partiledarskap.
Ulla Andersson och Hans Linde har också anmält sitt intresse för partiledarposten. Ulla Andersson är partiets ekonomisk-politiska talesperson och en gedigen politiker. Men jag är osäker på hur vass hon är i debatten. Hans Linde har utstrålningen, och har trots sin (relativa) ungdom en diger meritlista. Bland annat är han partiets gruppledare i riksdagen samt partiets utrikespolitiske talesperson. Inför väljarna är han dock ganska anonym och det är oklart i vilken riktning han vill driva partiets förnyelsearbete
Mindre än ett år efter valet 2010 står det således helt klart att samtliga rödgröna partier får ett nytt ledarskap. Även Centerpartiet byter partiledare. Hypotetiskt är det möjligt att vi i januari 2012 har tre partiledare/språkrör som är runt 30 år: Gustav Fridolin och Annie Lööf är båda 28 år och Hans Linde 32 år.
För Socialdemokraternas del blir partiledarskiftet i Vänsterpartiet ett orosmoment. Å ena sidan kan den borgerliga Alliansen inte längre skrämma rödgröna mittenväljare med Lars Ohly. Å andra sidan kan Vänsterpartiet under ett nytt ledarskap som inte är belastat med ett kommunistiskt förflutet locka vänsterväljare från Socialdemokraterna. Skall Socialdemokraterna i så fall möte den utmaningen genom att gå ytterligare mot mitten för att ta kompensera eventuella väljarförluster vänsterut med att ta nya väljare från t ex Centerpartiet och Moderaterna? Eller skall Socialdemokraterna i stället hålla sin vänsterflank och försöka få Vänsterpartiet att fastna i rollen som ett stödparti på 4-5 procent? Ohlys avgång innebär således inte bara ett vägval för Vänsterpartiet, utan blir också indirekt ett vägval för Socialdemokraterna.
Lars Ohlys beslut kommer inte på något sätt överraskande. Jag har själv vid flera tillfällen (t ex här och här) uttryckt förvåning över att Ohly så entydigt och starkt deklarerat sin vilja att leda Vänsterpartiet även i valet 2014.
Ohlys politiska skicklighet tog sig bl a uttryck i att han efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Vänsterpartiet blev för första gången i sin historia regeringsfähigt, åtminstone i Socialdemokraternas och Miljöpartiets ögon.
Men bland väljarna misslyckades Lars Ohly med att utveckla ett stöd för Vänsterpartiet. Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet i stället tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren. Det finns i dag inga tecken på att denna negativa trend skulle brytas. Allt talar därför för att Ohlys avgång är bra, både för honom själv och för Vänsterpartiet.
Vem kommer då att ta över ordförandeskapet för Vänsterpartiet efter Lars Ohly? Jag har i de ovan länkade texterna väckt tanken på ett delat partiledarskap med Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Jonas Sjöstedt är klok, förtroendeingivande och resonabel. Däremot är han kanske inte så karismatisk och en del i partiet har möjligen ett horn i sidan till honom efter de interna partistriderna i början av 2000-talet. Josefin Brink har hittills inte förklarat sig villig att ta på sig ett partiledarskap.
Ulla Andersson och Hans Linde har också anmält sitt intresse för partiledarposten. Ulla Andersson är partiets ekonomisk-politiska talesperson och en gedigen politiker. Men jag är osäker på hur vass hon är i debatten. Hans Linde har utstrålningen, och har trots sin (relativa) ungdom en diger meritlista. Bland annat är han partiets gruppledare i riksdagen samt partiets utrikespolitiske talesperson. Inför väljarna är han dock ganska anonym och det är oklart i vilken riktning han vill driva partiets förnyelsearbete
Mindre än ett år efter valet 2010 står det således helt klart att samtliga rödgröna partier får ett nytt ledarskap. Även Centerpartiet byter partiledare. Hypotetiskt är det möjligt att vi i januari 2012 har tre partiledare/språkrör som är runt 30 år: Gustav Fridolin och Annie Lööf är båda 28 år och Hans Linde 32 år.
För Socialdemokraternas del blir partiledarskiftet i Vänsterpartiet ett orosmoment. Å ena sidan kan den borgerliga Alliansen inte längre skrämma rödgröna mittenväljare med Lars Ohly. Å andra sidan kan Vänsterpartiet under ett nytt ledarskap som inte är belastat med ett kommunistiskt förflutet locka vänsterväljare från Socialdemokraterna. Skall Socialdemokraterna i så fall möte den utmaningen genom att gå ytterligare mot mitten för att ta kompensera eventuella väljarförluster vänsterut med att ta nya väljare från t ex Centerpartiet och Moderaterna? Eller skall Socialdemokraterna i stället hålla sin vänsterflank och försöka få Vänsterpartiet att fastna i rollen som ett stödparti på 4-5 procent? Ohlys avgång innebär således inte bara ett vägval för Vänsterpartiet, utan blir också indirekt ett vägval för Socialdemokraterna.
2011-01-16
Nej, Hans Linde (V), det är inte landsbygdsproblem som skapar SD:s valframgångar
I dag hävdar vänsterpartisten Hans Linde på Aftonbladet Debatt att personer bosatta på landsbygden röstar på Sverigedemokraterna eftersom "etablissemanget" struntar i landsbygdens problem. Lindes artikel är personligt hållen och utgår från det faktum att Sverigedemokraterna i 2010 års val erhöll drygt 15 procent av rösterna i Klågerup, Hyby och Holmeja - det valdistrikt där Linde föddes.
Artikeln är läsvärd i det att den sätter fokus på den ofta bortglömda land-staddimensionen i svensk politik: Sakta men säkert nedmonteras grundläggande samhällsservice för människor i Klågerup och runt om på svensk landsbygd. Ilskan blir inte mindre av att dessa frågor ignoreras av media och politiker. Men Linde vill dra analysen ett varv till och knyta Sverigedemokraternas valframgångar till problem på svensk landsbygd: Därför är min övertygelse att 15 procent av väljarna hemma i Skåne inte valde att rösta på Sverigedemokraterna för att de är rasister. De valde att rösta mot en elit som man upplever föraktar dem som lever på landsbygden.
Jag tror Hans Linde har fel när han vill förklara Sverigedemokraternas höga röstetal med landsbygdsproblemen. Om Linde hade rätt skulle ju Sverigedemokraterna skörda stora valframgångar i Norrland, och så är ju som bekant inte fallet (vilket Lena Sundström redan påtalat på Twitter). Dessutom ökade (enligt VALU) de svenska väljarnas förtroende för politiker till rekordhöga nivåer i senaste valet. Bland Sverigedemokraternas väljare fördubblades förtroendet för politiker från 12 procent år 2006 till 27 procent år 2010. Visserligen är Sverigedemokraternas väljare fortfarande den väljargrupp som har överlägset minst förtroende för politiker. Men det är svårt att förklara Sverigedemokraternas valframgång med politikermissnöje samtidigt som väljarnas förtroende för politiker når rekordnivåer.
Visst, det finns säkert ett inslag av missnöje med "etablissemanget" i Sverigedemokraternas valframgång. Men det Hans Lindes analys döljer genom att fokusera så starkt på detta missnöje med etablissemanget är att Sverigedemokraternas väljargrupp distinkt skiljer ut sig från andra väljargrupper genom sin syn på svensk invandrings- och flyktingpolitiken. Som Marie Demker visat i artikeln "Svenskarna långsiktigt alltmer positiva till invandrare" i boken "Nordiskt ljus" (2101, red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) instämmer 88 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer i påståendet "Det finns för många utlänningar i Sverige". Motsvarande andelar bland t ex Moderaternas sympatisörer uppgår endast till 38 procent och bland Socialdemokrater till 34 procent. Motsvarande mönster återfinns i svaren på frågan "Jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen".
Problemet är alltså inte att Sverigedemokraternas väljare genom sin misstro till etablissemanget "luras" att rösta på ett parti vars värderingar de egentligen inte delar. Problemet är i stället att dessa väljare faktiskt delar Sverigedemokraternas värderingar i synen på invandrare och flyktingpolitik. (Att dessa väljare delar Sverigedemokraternas syn på invandrare och flyktingar gör dem inte nödvändigtvis till rasister. Som jag tidigare anfört så är Svergiedemokraterna mer att definiera som ett nationellt, konservativt, flyktingfientligt parti än ett rasistiskt parti.)
Det är utmärkt att Hans Linde uppmärksammar den politiskt relevanta skiljelinjen mellan stad och land i Sverige. Men han gör sin sak en otjänst när han försöker få ökat ljus på landsbygdens problem genom att hävda att det är dessa problem som ligger bakom Sverigedemokraternas valframgångar.
Artikeln är läsvärd i det att den sätter fokus på den ofta bortglömda land-staddimensionen i svensk politik: Sakta men säkert nedmonteras grundläggande samhällsservice för människor i Klågerup och runt om på svensk landsbygd. Ilskan blir inte mindre av att dessa frågor ignoreras av media och politiker. Men Linde vill dra analysen ett varv till och knyta Sverigedemokraternas valframgångar till problem på svensk landsbygd: Därför är min övertygelse att 15 procent av väljarna hemma i Skåne inte valde att rösta på Sverigedemokraterna för att de är rasister. De valde att rösta mot en elit som man upplever föraktar dem som lever på landsbygden.
Jag tror Hans Linde har fel när han vill förklara Sverigedemokraternas höga röstetal med landsbygdsproblemen. Om Linde hade rätt skulle ju Sverigedemokraterna skörda stora valframgångar i Norrland, och så är ju som bekant inte fallet (vilket Lena Sundström redan påtalat på Twitter). Dessutom ökade (enligt VALU) de svenska väljarnas förtroende för politiker till rekordhöga nivåer i senaste valet. Bland Sverigedemokraternas väljare fördubblades förtroendet för politiker från 12 procent år 2006 till 27 procent år 2010. Visserligen är Sverigedemokraternas väljare fortfarande den väljargrupp som har överlägset minst förtroende för politiker. Men det är svårt att förklara Sverigedemokraternas valframgång med politikermissnöje samtidigt som väljarnas förtroende för politiker når rekordnivåer.
Visst, det finns säkert ett inslag av missnöje med "etablissemanget" i Sverigedemokraternas valframgång. Men det Hans Lindes analys döljer genom att fokusera så starkt på detta missnöje med etablissemanget är att Sverigedemokraternas väljargrupp distinkt skiljer ut sig från andra väljargrupper genom sin syn på svensk invandrings- och flyktingpolitiken. Som Marie Demker visat i artikeln "Svenskarna långsiktigt alltmer positiva till invandrare" i boken "Nordiskt ljus" (2101, red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) instämmer 88 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer i påståendet "Det finns för många utlänningar i Sverige". Motsvarande andelar bland t ex Moderaternas sympatisörer uppgår endast till 38 procent och bland Socialdemokrater till 34 procent. Motsvarande mönster återfinns i svaren på frågan "Jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen".
Problemet är alltså inte att Sverigedemokraternas väljare genom sin misstro till etablissemanget "luras" att rösta på ett parti vars värderingar de egentligen inte delar. Problemet är i stället att dessa väljare faktiskt delar Sverigedemokraternas värderingar i synen på invandrare och flyktingpolitik. (Att dessa väljare delar Sverigedemokraternas syn på invandrare och flyktingar gör dem inte nödvändigtvis till rasister. Som jag tidigare anfört så är Svergiedemokraterna mer att definiera som ett nationellt, konservativt, flyktingfientligt parti än ett rasistiskt parti.)
Det är utmärkt att Hans Linde uppmärksammar den politiskt relevanta skiljelinjen mellan stad och land i Sverige. Men han gör sin sak en otjänst när han försöker få ökat ljus på landsbygdens problem genom att hävda att det är dessa problem som ligger bakom Sverigedemokraternas valframgångar.
2008-12-21
Hoppets stjärna bleknar i Mellanöstern
Den brutna vapenvilan mellan Hamas och Israel är olycksbådande. Jag tror visserligen inte på en storskalig israelisk militär intervention i Gaza. Men perioden fram till det israelska valet den 10 februari 2009 kommer sannolikt att präglas av fortsatt blockad av Gaza med allt vad det innebär för den sociala nöden hos den palestinska befolkningen, palestinsk raketbeskjutning mot Israel samt israeliska attacker mot palestinska mål i Gaza.
Parallellt med denna händelseutveckling erbjuds Israel som första Medelhavsland ett fördjupat samarbete med EU inom ramen för unionens Grannskapspolitik. Jag har själv inte tagit del av grundtexterna, men enligt Per Gahrton så innebär överenskommelsen bl a att Israel ska få tillträde till EUs säkerhetskommitte (PSC), att Israel ska konsulteras inför EU:s agerande i Mellanöstern samt att Israel skall inbjudas att medverka i vissa av EU:s utlandsoperationer.
Biståndsorganisationer som Diakonia har genom Joakim Wohlfeil varit kritiska, men från politiskt håll i Sverige - inklusive socialdemokratin - har det varit tyst. Hans Linde (v) utgör ett undantag genom att uttala sig kritiskt i EU-nämnden till arrangemanget.
Själv är jag som läsaren av denna blogg vet ingen vän av bojkott eller av isolering - oavsett om vi talar om Israel eller om Hamas. Men jag tycket att tidpunkten för uppgraderingen av Israels förbindelser med EU är utomordentligt illa vald. Den fortsatta ockupationspolitiken, byggandet av muren och isoleringen av Gaza kränker folkrätt och många av de värden som jag - och svensk socialdemokrati - håller högt. Uppgraderingen av förbindelserna sänder fel politisk signal och borde ha fått anstå till framsteg i fredsprocessen fanns inom synhåll.
Det blir en dyster jul i Mellanöstern. Må hoppets stjärna blekna och flämta - och låt oss icke glömma att vi genom solidaritetsarbete och politisk kamp kan få den att lysa klart igen.
Parallellt med denna händelseutveckling erbjuds Israel som första Medelhavsland ett fördjupat samarbete med EU inom ramen för unionens Grannskapspolitik. Jag har själv inte tagit del av grundtexterna, men enligt Per Gahrton så innebär överenskommelsen bl a att Israel ska få tillträde till EUs säkerhetskommitte (PSC), att Israel ska konsulteras inför EU:s agerande i Mellanöstern samt att Israel skall inbjudas att medverka i vissa av EU:s utlandsoperationer.
Biståndsorganisationer som Diakonia har genom Joakim Wohlfeil varit kritiska, men från politiskt håll i Sverige - inklusive socialdemokratin - har det varit tyst. Hans Linde (v) utgör ett undantag genom att uttala sig kritiskt i EU-nämnden till arrangemanget.
Själv är jag som läsaren av denna blogg vet ingen vän av bojkott eller av isolering - oavsett om vi talar om Israel eller om Hamas. Men jag tycket att tidpunkten för uppgraderingen av Israels förbindelser med EU är utomordentligt illa vald. Den fortsatta ockupationspolitiken, byggandet av muren och isoleringen av Gaza kränker folkrätt och många av de värden som jag - och svensk socialdemokrati - håller högt. Uppgraderingen av förbindelserna sänder fel politisk signal och borde ha fått anstå till framsteg i fredsprocessen fanns inom synhåll.
Det blir en dyster jul i Mellanöstern. Må hoppets stjärna blekna och flämta - och låt oss icke glömma att vi genom solidaritetsarbete och politisk kamp kan få den att lysa klart igen.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)