Blocköverskridande överenskommelse om Afghanistan kommer närmare

Den svenske soldat som igår dödades i Afghanistan innebär en mänsklig tragedi, en del i den större afghanska tragedi som under de senaste decennierna kostat tiotusentals människor livet. Dödsbudet ökar också osäkerheten och spänningen inför omröstningen i den svenska riksdagen i början av november om den svenska Afghanistaninsatsens framtid.

I sak är det faktiskt inte längre så mycket som skiljer den borgerliga Alliansregeringen och de rödgröna partierna i synen på Sveriges militära deltagande i ISAF (International Security Assistance Force) i Afghanistan. FN:s givarkonferens i Kabul tidigare i år förändrade hela spelplanen för den internationella närvaron, då det synliggjordes att USA och EU planerar för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum.

Skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen består främst i att de rödgröna vill ha en mer bestämd tidtabell med ett avslutningsdatum redan innan 2014. Alliansen vill inte formulera något slutdatum alls, men har heller inte uttryckt några invändningar mot den färdriktning som Kabulkonferensen indikerade med ett slutdatum 2014. Frågan är inte längre om de svenska soldaterna skall tas hem, utan hur snabbt och när tidtabellen för tillbakadragandet skall formuleras. Ledande liberala tidningar som Dagens Nyheter ligger betydligt närmare den rödgröna linjen än Allianslinjen i frågan.

Frågan inrymmer mycket prestige. Såväl de rödgröna som Alliansregeringen har gjort sitt bästa för att utmåla skillnaden mellan blocken som betydligt större än vad den i praktiken är.

Givet frågans laddning och de relativt små skillnaderna mellan de båda blocken i sakfrågan har jag svårt att tro på ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid. I stället tror jag att Alliansregeringen kommer att eftersträva en så stor nationell enighet som möjligt i frågan och försöker utmejsla formuleringar som möjliggör för Miljöpartiet och kanske även Socialdemokraterna att ansluta sig.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att i dag vara optimist inför den kommande utvecklingen i Afghanistan. En fortsatt militär krigföring kommer inte att leda till seger utan bidrar i stället till att förlänga konflikten och lidandet. Ett militärt tillbakadragande riskerar att föra talibangrupper till makten och ett styre där mänskliga rättigheter sätts på undantag.

Den minst dåliga lösningen vore att låta FN med dess legitimitet ta det fullständiga ansvaret för de internationella säkerhetsstyrkor som kan finnas kvar på den afghanska regeringens begäran, parallellt med att det internationella samfundet ger ett massivt politiskt stöd åt de förhandlingar mellan den afghanska regeringen och olika talibangrupper som måste komma. Samma belopp som tidigare satsades på kriget måste satsas på utvecklingsprojekt och på att stötta den politiska processen.

Kommer det internationella samfundet att ha modet och kraften att ta detta ansvar och genomföra dessa insatser? Jag tvivlar på det. Men låt oss med all kraft arbeta för en sådan insats och en sådan process.