Som väntat valdes Per Westerberg (M) i dag till riksdagens talman. Sverigedemokraterna (SD) valde att aktivt stödja valet av Westerberg, i stället för att lägga ned sina röster eller att stödja den rödgröne kandidaten Kent Härstedt. Genom sitt agerande vill SD ge bilden av sig själva som ett seriöst och ansvarstagande parti, något som hade försvårats om partiet i stället valt att som en maktdemonstration ge sitt stöd åt Härstedt.
I debatten tävlar nu de båda blocken i konsten att framställa varandra som beroende av och försonligt inställda till samarbete med SD. Varje gång som SD stödjer Alliansregeringen i en omröstning kommer de rödgröna att säga att Alliansregeringen "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Varje gång som SD i stället stödjer de rödgröna i en omröstning kommer Alliansen att säga att de rödgröna "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Retoriken är enahanda och kommer att bli tröttsam i längden.
Uttrycken att respektive block "ger SD inflytande", "är beroende av SD" samt "samarbetar med SD" har upprepats som mantran i debatten. Men uttrycken är så vaga att de mer bidrar till att fördunkla än att skapa klarhet i debatten. Om SD röstar med de rödgröna innebär det inte att de rödgröna "ger SD inflytande". Om SD röstar med Alliansen innebär det inte att Alliansen "ger SD inflytande". I stället är det så att SD genom valresultatet vunnit ett inflytande i varje enskild fråga där de båda blocken är oense. Det hjälper inte heller om de båda blocken kommer överens i en sakfråga för att den vägen beröva SD vågmästarställningen - en sådan överenskommelse innebär ju också att SD utövat ett inflytande över hur frågan hanteras.
Däremot är det en helt annan sak om Alliansen eller de rödgröna innan de formulerar sina förslag sneglar på SD:s intställning i frågan. Eller om Alliansen och de rödgröna rentav skulle föra formella eller informella samtal med SD om politiken - men det är än så länge ett osannolikt scenario.
Nu tyder det mesta på att vi går in i en period där Alliansregeringen och de rödgröna kommer att lägga fram sina förslag i riksdagen utan att på förhand veta om förslagen kommer att gå igenom. Som jag tidigare anfört kommer SD i de allra flesta fall att stödja Alliansregeringens förslag. SD är ju inget mittenparti utan utövar sin s k vågmästarställning från högerkanten. Då och då kommer SD att hota med eller också i handling stödja de rödgröna. Om den situationen uppstår tillräckligt många gånger eller i de mest centrala frågorna får vi en regeringskris och kanske t o m nyval. Men inget tyder på att det kommer att bli så inom den överblickbara framtiden. Tvärtom tror jag att hösten i riskdagen kommer att bli betydligt mer stabil än vad många kanske har trott.
Jag kommenterar talmansvalet i bl a Expressen och Dagens Industri, samt chattar med Expressens läsare i ämnet. Chatten kan läsas här.
1 kommentar:
Det som man glömt i våra grannländer bör vi också påminnas om här. Nämligen att de gånger en samstämmighet uppstår i en sakfråga så måste den grundläggande skillnaden göras tydlig.
I EU-frågan kunde SD´s systerpartier husera fritt, i enighetens namn klargjorde ingen skillnaden mellan Frp´s nationalism och de ståndpunkter som låg till grund för de enskilda Ap-are som stod på Nei sidan i kampanjerna. Detta skänkte FrP legitimitet i en bred folklig rörelse, en legitimitet som de kunde skörda frukterna av i senare val. "Dög dom då så duger dom väl nu. Så farliga kan dom ju inte vara i alla fall."
Skicka en kommentar