Uppdatering 14/10 kl 14.35. Nu finns hela Mats Lindbergs artikel tillgänglig på nätet, bl a här. Se även Stardust.
Jag har tidigare argumenterat för det rimliga i att karaktärisera Sverigedemokraterna (SD) som ett främlingsfientligt, men väl inte ett rasistiskt, parti. I en mycket intressant artikel i Nerikes Allehanda (ännu ej på nätet) tar statsvetarprofessorn Mats Lindberg avstånd från beteckningar som "populistiskt", "främlingsfientligt", "rasistiskt" eller "extremistiskt" när det gäller att beskriva SD, eftersom han menar att dessa beteckningar fördunklar och förenklar SD:s ideologi och program. I stället väljer Mats Lindberg att beskriva SD som ett uttryck för en modern nationalsocialism: Kärnan i partiets ideologi är nationalismen och svenskheten. Man skulle kunna kalla ideologin nynationalism men även det är för svagt. Partiet står enligt min mening för en nytänkt nationalsocialistisk ideologi med parlamentariskt arbete som väg och demokratins institutioner som sin främsta arena.
Mats Lindberg härleder de bärande principerna i SD:s ideologi till den legendariske Per Engdahl, som från 1930-talets början och framåt var en ledande gestalt i den svenska nationella rörelsen. Mats Lindberg lyfter fram en artikel från 1979 ur den nysvenska rörelsens tidskrift Vägen framåt, där Per Engdahl tänker nytt och politiskt kreativt. Mats Lindberg skriver: Vi måste överge rasbiologin, menar Engdahl, den är föråldrad och ofruktbar. Sverige och svenskheten kan göras till ett grundvärde ändå. Nationen kan tänkas kulturellt, som en kultur byggd på svensk identitet och svenska traditioner.
Mats Lindberg identifierar två grundprinciper i SD:s ideologi i dag. Den första principen är den organiska samhällssynen: Samhället och staten bör vara rotat i organiska kollektiv som familjen och nationen. "Inga konstruerade kollektiv kan ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper". (...) Nationens intressen står över individers och gruppers särintressen. I detta sammanhang kommer begreppet demokrati långt ner på listan, logiskt placerat efter begrepp som familjen, hembygden och fäderneslandet. Demokratin står i SD:s principprogram längst bak under rubriken "Folkhemmet", som en aspekt av det nationellt tänkta "folkhemmet".
Den andra principen är nationalismen: Inom en stats gränser bör det helst bara finnas bara en nation. Ett samhälle bör vara "befolkningsmässigt homogent". Det ska råda enhetlighet i "språk, religion, lojalitet och ursprung". I Sverige ska det alltså helst bo enbart svenskar. (...)
Som jag ser det är den nationalistiska principen inget annat än en idé om etnisk rensning light, en idé on nationell renhet och rening. För en invandrare finns det i princip bara två alternativ, och jag citerar: "a) återvandring, b) assimilering". Europa ska bestå av ett samarbete mellan sådana renade nationer. (...) Varje nation ska vara herre i sitt eget hus och folk från andra nationer ska inte vara delaktiga i eller blanda sig i andra nationers styrelse.
Men innebär kombinationen av dessa två bärande principer då också med nädvändighet natinalsocialism? Lindberg skriver: SD betonar att man är ett mittenparti eller att man inte kan inplaceras på höger-vänsterskalan. Här återupprepar SD tanken från 1930-talets nationalsocialism som sade sig stå mitt emellan kapitalism och kommunism. I SD:s principprogram uttrycks detta med orden: "Sverigedemokraternas ideologi är en förening av två tankeelement, sekelskiftets nationalkonservatism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi". Tydligare än så kan man inte uttrycka det speciella med att vara nationalsocialist.
Hur kommer det då att gå för SD och den nationella rörelsen? Mats Lindberg betonar att SD:s ideologi pekar på nuets samhällsförhållanden och nuets samhällsproblem, betraktade från nationalistiskt perspektiv. Partiets nationalistiska ideologi är dock inte längre storsvensk utan småskuret inhemsk. Den är riktad inåt, mot invandringen och det mångkulturella samhället. Men just därför blir ideologin politiskt verksam. Det är en nationalsocialism i vår tid och för vår tid. SD utgör den logiska fortsättningen på den nationella rörelsen i svensk politisk historia. Kanske första gången de nationella lyckas? Kanske kronan på verket?
Jag beklagar om denna bloggpost mest blev ett referat av Mats Lindbergs artikel, men eftersom grundtexten ännu inte finns på nätet ville jag vara extra utförlig. Jag inbjuder i stället till diskussion i kommentarsfältet (läs gärna kommentarsreglerna innan du skriver om du vill bli publicerad). Har Mats Lindberg rätt eller fel i sin tes om SD som en modern nationalsocialism?
42 kommentarer:
Jag tycker att Henrik Arnstad var rätt ute i sin artikel på Aftonbladets kultursidor då han menade att fascism var en lämplig beskrivning av partiets ideologi:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article7942787.ab
Delvis stämmer detta överens med vad Lindberg skriver, men jag tycker samtidigt att den statsvetenskapliga fäblessen för att låta politiska rörelser placera sig själva på höger-vänster-skalan är djupt problematisk. Sd för en ekonomisk politik - liksom en gång nationalsocialisterna - som på alla avgörande vis är höger. Det passar Sd:s agenda att påstå något annat.
Samtidigt är Sverigedemokraterna en del av en europeisk international som rider på en anti-islamsk agenda. Det blågula kanske bara döljer att Sd egentligen är antigrönt, om nu islam ges en grön färg. Tack för din text.
Håller helt och håller med Hjalmar. Det faktum att SD's ekonomiska politik är mer eller mindre identisk med Alliansens säger mer om hur nära Alliansen glidit åt den fascistiska, extremhögern.
Jag borde kanske tillägga att fascism ju är den bredare term som analytiskt kan innefatta nationalsocialism, men även det anonym vill kalla "antigröna rörelser". Islamofober kallar vi dem till vardags, eller kanske "vår tids antisemiter" (nu när det inte längre är kutym att hetsa mot judar i de här grupperna).
Låter som en mycket exakt beskrivning av det SD jag studerat. Ser mycket fram emot att läsa Mats Lindberg!
@Åsa: Och jag antar att det faktum att V:s och SD:s utrikespolitik stämmer så bra överens (EU-utträde, Afghanistan-uttåg) betyder att vänstern inte stått närmare fascismen sen Molotov-Ribbentrop-pakten? ELLER SÅ KAN VI BARA SLUTA ATT KASTA GUILT-BY-ASSOCIATION-ANKLAGELSER OMKRING OSS HELA TIDEN?
Hjalmar;
ja, iden om att nationalstatens intresse är överordnat demokratiska och mänskliga rättigheter, det är ju fascistiskt allmängods, och det framgår ju helt klart och tydligt av Ulfs text att SD tycker så. Det ger ju i princip obegränsat med makt år den som kan diktera nationalstatens intresse. Och det är här jag menar att vi måste se att denna i grunden fascistiska prioritering går igen i resten av svensk höger också - det enda som skiljer är definitionen av vad som är "nationalstatens intresse". Den svenska högern har (med olika argument) fastslagit att nationalstatens intressen sammanfaller med företagsägares intressen. Utifrån deras behov har man anpassat arbetsmarknaden och socialförsäkringarna. Det är ingen hemlighet att jobbskatteavdragets främsta uppgift är att hålla tillbaka löneökningarna, och vinsten av det tillfaller i förlängningen de som äger företagen. Detta är i sig inga nyheter, men glidningen jag vill peka på är hur man har ansett att det varit berättigat att offra de (fattiga och sjuka) individer som drabbas av utförsäkringarna, eftersom det är i nationalstatens intresse. Det som skiljer Alliansen från SD är alltså att SD definierar nationalstatens intresse som ett sorts knätofsarnas bevarande, medan resten av Alliansen är mer intresserad av överklassens bevarande. Men problemet båda anser att nationens intresse står över individers grundläggande rättigheter.
Jag tycker att det är viktigt att påpeka detta, för i och med att Allianspolitiken öppnat för att behandla väldigt många människor väldigt illa, så har det i skapats en tolerans för den sortens hårdhänthet som finns implicit i SD's politik.
Att gå från en blodsdefinition till en kulturell/ politisk definition av en nation är ett stort steg.
SDs typ av nationalism är definitionsmässigt (på pappret) närmare kubansk nationalism än nazitysk eller svenskarnas partis nationalism.
Vad ska man kalla Svenskarnas partis ideologi om SD beskrivs som nationalsocialister?
Att kollektiv går före individ, staten går före människor, politiskt styrd kultur före fantasi, osv. är något som förenat länge förenat nationella socialister (t.ex. Sovjets politik från Lenin och framåt) och nationalsocialism (t.ex. Hitlers politik). De genensamma rötterna är anti-individualism.
Natíonalsocialismen är helt enkelt en speciell form av socialism. Det syns inom kommunism (se ovan) men även anarko-syndikalismen som har idérötter gemensamma med det som med tiden utvecklades till fascism av italiensk typ (som i hög grad skiljer sig från Hitlers nationalsocialism).
Thomas,
jag håller verkligen med om att guilt by association är helt poänglöst. Det var faktiskt inte det jag ville göra. Jag skrev min förra kommentar innan jag sett din, så jag vill förtydliga; fascismeringen som synts i Alliansens (och till viss del socialdemokraternas) politik riskerar att fungera avtrubbande. Kan vi göra det mot sjuka och arbetslösa så varför inte mot invandrare? Skiljelinjen går mellan att se till samhällets bästa vs till individens bästa, och den skiljelinjen går inte klart höger/vänster. Men vi kan väl vara överens om att högre prioritering av tex samhällsekonomin på vissa individers bekostnad kan ses om en fascismering?
Mats Lindbergs artikel är tyvärr ett väldigt typiskt exempel på argumentationen mot SD, på det sättet att den är fundamentalt ohederlig. Lindberg skriver:
»I detta sammanhang kommer begreppet demokrati långt ner på listan, logiskt placerat efter begrepp som familjen, hembygden och fäderneslandet. Demokratin står i SD:s principprogram längst bak under rubriken "Folkhemmet", som en aspekt av det nationellt tänkta "folkhemmet".«
Men vem som helst som ids ta sig en titt i SD:s principprogram hittar demokratin redan i kapitel 1. Lindberg ljuger alltså, och räknar väl med att ingen skall orka kontrollera hans uppgifter. Ur SD:s principprogram, kapitel 1 Inledning:
»Sverigedemokraterna är ett demokratiskt, nationalistiskt parti.«
och
»Nationalismen och önskan om ett demokratiskt styrelseskick utgör de mest grundläggande principerna i Sverigedemokraternas ideologi.«
Dessutom står i samma kapitel:
»Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund.«
Det sistnämnda citatet motsäger rimligen Lindbergs påstående att SD anser att "nationens intressen står över individers och gruppers särintressen". De mänskliga rättigheterna är ju till just för att skydda individen.
Man kan förstås resonera kring om SD verkligen menar vad de säger i principprogrammet. (Det är ju kutym i debatten att i alla lägen utgå från att de är en ulv i fårakläder.) Men därifrån till att skriva avsiktligt missledande om vad SD faktiskt säger att de står för borde steget ha varit långt.
Det finns självklart massor av fullt rimlig kritik att anföra mot Sverigedemokraternas politik. Men om den dränks i oseriösa och smått hysteriska utfall som Lindbergs så kommer de verkliga problemen aldrig fram i ljuset och kan diskuteras. Vilket parti som gynnas mest i valet 2014 om sådan här lättgenomskådad propagandajournalistik fortsätter att slå an tonen i debatten torde vara uppenbart.
Aterfinns "den organiska samhällssynen" och nationalism baserad pa ursprung i SD partiprogram sa har Mats Lindberg en hel del i sitt resonomang.
Men om det ar Mats hogst egna tolkningar av SD politik som inte gar att hitta i partiprogram eller i den politiken SD i har fort i komuner dar de forut varit representerade, sa ar det endast fragan av demoniserande av SD som jag tror huvudelen av valjarna ser igenom.
Hjalmar m fl: Jag vet inte varför Mats Lindberg väljer att använda begreppet nationalsocialism i st f fascism. Möjligen är det för att han vill knyta an till partiets rötter i den svenska nationalsocialistiska rörelsen. Jag skall sända honom en mejl och fråga.
Annika: Ser fram mot att läsa din nya bok!
Börjesson: Varianter på ordet "demokrati" återkommer tolv gånger i principprogrammet. Motsvarande varianter på ordet "nation" eller "nationell" återkommer 56 gånger. Även efter min läsning av principprogrammet är det uppenbart att demokratitanken är nedetonad till förmån för tanken om nationen och det nationella.
Räcker det inte med en bekännelse till demokrati 1 gång.
Historiskt är det väl kommuniststaterna i det tidigare Östblocket som mest använt begreppet demokrati.
Småskoleräkning av ord verkar lite löjligt.
Faktumet att SD är välfärdsstatskramande innebär inte att partiet är socialistiskt. Inte ens socialdemokratin anklagas ju idag för att vara socialister.
Inte heller förespråkar SD den typ av korporativism som fascisterna och socialdemokratin en gång i tiden var varma anhängare av.
Termen "nationalsocialism" träffar däför fel.
Det faktum att SD inte är rasistiskt i en biologisk mening, vilket nationalsocialismen (till skillnad från fascismen) var, gör Lindbergs jämförelse än mer bisarr.
För att citera vad han själv skriver: "För en invandrare finns det i princip bara två alternativ, och jag citerar: "a) återvandring, b) assimilering"."
Det borde inte vara en nyhet för någon att alternativ b) inte är aktuellt för nationalsocialister.
Det är just detta som skiljer ut SD:s (i sammanhanget) inkluderande nationalism från nationalsocialismens exkluderande nationalism.
Summa sumarum är Lindbergs argument således mycket konstigt.
ATEIST
Jag förstår verkligen inte vad forna östblocket har med SD att göra. Är det någon som hävdar att det skulle finnas likheter med östatatskommunismen och SD, så kan ni väl lägga fram vad ni bygger det på. Eller sluta dra upp helt ovidkommande ämnen om ni är intresserade av en seriös debatt.
Jag har nu fått svar från Mats Lindberg på frågan om varför han använder termen "nationalsocialism" i ställe för "fascism" när han beskriver Sverigedemokraternas ideologi.
Mats Lindberg skriver: Det enkla svaret är att fascism säkert är bättre men så politiskt belastat (likt ”nazism” som jag inte heller använder) och icke-svenskt i språkbruket att jag undvek det. Kanske är dock fascism bättre rent idéhistoriskt också genom spåret till Per Engdahl, och eftersom det italienska partiet inte hade rasbiologi i sin ideologi som det tyska NSDAP. Å andra sidan är ju vårt nutida SD helt och hållet fast i nationell renhet och rensning, en sorts kulturell-etnisk fixering, en modern variant av idén om ett enhetligt folkslag. Detta är ju deras enda utgångspunkt. Svårigheten är att hitta nya ord i en ny tid. Jag är inte dogmatisk här utan vill gärna ha bättre förslag som innehåller dels den socio-kulturella-etniska svenskhetstanken som fundamental, men också analysen att det råder ett stort hot mot nationen och att nationen är kränkt. ”Kränkning” är det ofta återkommande ordet med socialdemokraterna som de främsta förrädarna mot den Sverige och svenskheten.
Vad sägs om alternativen:
"Nationalsocialdemokrati"
och
"Välfärdsnationalism"
Jag skulle föredra att använda den bredare benämningen fascism på SD snarare än den snävare nationalsocialism som rimligen måste ses som en gren på det fascistiska trädet.
Nationalsocialismen som den (hittills) har sett ut har haft (åtminstone) tre särdrag som inte måste ingå i fascismen:
antisemitism, imperialism och Hitlerkult. Inget av dessa är framträdande drag hos SD.
Såvitt man kan förstå så är SD inte emot parlamentarisk demokrati och därmed definitionsmässigt inte fascistiskt.
Därmed borde diskussionen ta slut.
Åsa, poängen är att nationalsocialism inte kan förstås som höger-politik, särskilt inte ekonomisk högerpolitik. Det är en ytlig och felaktig diagnos (som delar av vänstern älskar av lätt förståeliga skäl).
Nationalsocialism har en kombination av socialistiska och konservativa rötter, och fick skilda uttryck på 30-40-talet i Italien (fascism), Tyskland (nazism), Sverige (nationalsocialistisk socialdemokrati av Myrdalsk typ), Sovjet (Stalinism).
Från den tiden kan man sedan spåra influenser till nutid. I Ryssland finns det t.ex. gott om öppet antisemitiska kommunister Ett arv från Stalins antisemistiska nationalism? Och i Italien har de politiker i riksdagen än idag med fascistiska sympatier.
Anonym, "Välfärdsnationalism" är ett träffande ord. SD i ett nötskal. lite som LO, fast ärligt (de tar ju våra jobb, inför restriktiv arbetspolitik för att värna svenskarnas jobb ...).
Lindbergs och flera av kommentatorernas resonemang är absurt.
Om SD är fascistiskt för att man torgför svensk nationalism och vill begränsa invandring så är majoriteten av Folketingspartierna som talar om den danska nationen och vill begränsa invandring också fascistiska.
Andreas,
Jag förstår inte riktigt varför du adresserat det inlägget åt mig, jag har ju redan konstaterat "Skiljelinjen går mellan att se till samhällets bästa vs till individens bästa, och den skiljelinjen går inte klart höger/vänster." Att SD och Alliansregeringen har en närmast identiskt ekonomisk politik har man konstaterat (illusteras bla här http://www.vansterekonomerna.se/artiklar/ar-sd-vanster-2 )
Poängen är att Alliansregeringen visat sig både kapabel och villig att offra individers fri och rättigheter för (national)statens "bästa".
Retoriken att folk ska "göra rätt för sig" och inte tära på samhället genom att vara "bidragsberoende" visar hur konsekvent nationalstatens ekonomiska perspektiv sätts framför ambitionen att hitta den bästa lösningen för individen. (alternativt till det "tärande" argumentet mot bidrag skulle man kunna framhålla att det är viktigt för individens välbefinnande att denne ges tillfälle att till ett produktivt arbete).
Det är det ju onekligen så att det är Alliansen som haft regeringsmakten under den här processen och då är det ju mindre intressant vad oppositionen eventuellt skulle eller inte skulle gjort. Den förda politiken är Alliansens ansvar. Jag menar att SD är den logiska förlängningen av en politik som är villig att offra olika gruppers privilegier, friheter eller rättigheter i nationalstatens intresse. Det är dags att sätta SD i sitt realpolitiska sammanhang och sluta haka upp sig på höger eller vänster.
@Åsa: Jag hakade upp mig på din första, korta kommentar, som såg väldigt mycket ut som guilt by association. I senare inlägg argumenterar du väl för din ståndpunkt, vilket jag respekterar (även om jag inte håller med dig).
Men jag tycker ändå att du förenklar alldeles oerhört när du menar att det är pga alliansens regeringspolitik som SD kom in i riksdagen. SD fick nämligen sitt stora genombrott i svensk politik 2006 när man fick mandat i hälften av Sveriges kommuner. Då hade de rödgröna styrt i 12 år.
För att återvända till den ursprunliga frågeställningen i bloggen tycker jag det är kontraproduktivt att använda termer som nationalsocialistisk eller fascistisk om SD. Visserligen kan man se SD som "fascism som följt sin tid", men på samma sätt kan man socialdemokratin som "kommunism som följt sin tid", dvs från Det kommunistiska manifestet 1848, men blir man behjälpt av att kalla Socialdemokraterna ett kommunistiskt parti?
Nationalsocialism utan antisemitism är inte längre nationalsocialism. Fascism utan ledarprincipen är inte längre fascism. SD må ha en fascistisk förhistoria, men jag tycker nog att en mer adekvat beteckning, som tidigare nämnts, vore välfärdsnationalism eller möjligtvis social nationalism.
Åsa skriver:
Kan vi göra det mot sjuka och arbetslösa så varför inte mot invandrare?
Rent tidsmässigt var det tvärtom. Det började med att man nedvärderade invandrare och flyktingar 1989-90, talade om dem som lata, slöa, arbetsovilliga etc. Något senare kom man att beteckna sjuka och arbetslösa hedenhössvenskar på samma sätt. Kanske kan vara intressant att känna till det idag.
Börjesson skriver:
Men vem som helst som ids ta sig en titt i SD:s principprogram hittar demokratin redan i kapitel 1. Lindberg ljuger alltså, och räknar väl med att ingen skall orka kontrollera hans uppgifter. Ur SD:s principprogram, kapitel 1 Inledning: "Sverigedemokraterna är ett demokratiskt, nationalistiskt parti."
Nu kan jag inte hitta den där paragrafen i partiprogrammet som Börjesson hänvisar till när jag läser om partiprogrammet på SD:s hemsida, så jag skulle gärna vilja ha länken till det program där man börjar med att tala om demokrati (måhända har inte heller Lindberg hittat denna paragraf). Säger man där dessutom att man med demokrati avser ett system med allmän och lika rösträtt och flerpartisystem?
Annars kan man med begreppet "demokrati" mena vad som helst, ex: "sann demokrati", och därmed avse något helt annat än det vi normalt menar med begreppet, nämligen den sanna "folkviljan" som personifieras av "ein Führer" och som alltså inte kräver allmän och lika rösträtt.
Så Börjesson, ge oss länk till avsnittet där partiprogrammet börjar med ett erkännande av det demokratiska system vi normalt syftar på.
För övrigt kan man läsa hela Lindbergs artikel i Nerikes Allehanda här:
http://jinge.se/a7/Lindberg.pdf
Slutligen håller jag med Lindberg.
Visst kan man härleda SD:s partiprogram tillbaka till de gamla tyska nationalsocialisterna. Jag har också reflekterat över beröringspunkterna som nämns t ex att man anser sig stå ovanför partipolitisk käbbel med mera och därmed utpeka sig som någon form av nationell folkrörelse. Problemet med denna typ av argumentering är att alla partier kan ifall man vill härledas till nazismen, då nazismen i grund och botten är en ideologi påverkad av andra ideologier så som konservatism och socialism parad med idéer från den tiden. Även Miljöpartiet blir ju ett nationalsocialistiskt parti ifall vi ska vara analoga i vår argumentering då nazismen var den tidens "gröna våg"-rörelse. Trots denna uppenbara likhet skulle ingen komma på tanken att kalla Miljöpartiet för ett nationalsocialistiskt parti.
Författaren gör en höna av en fjäder så som jag ser det.
Men Lindberg med flera bortser ju från några absolut bärande delar av fascism och nazism.
1) Våldet som legitim maktbas, ja den mest legitima politiska metoden. Kopplat till detta en het kult av styrka.
2) Man var inte bara demokratiskt ointresserade, utan hängivet antiparlamentariska. Själva grunden för fascismens existens var övertygelsen om parlamentarismens elände.
3) Revolutionen. Det som skilde fascisterna från andra konservativa var det revolutionära anslaget.
4) Åsikten att folkviljan kunde förkroppsligas i en person, som därmed bör få fritt mandat att styra utan konstitutionella eller andra hinder.
Tar man bort dessa beståndsdelar så kan det omöjligt kallas för fascism. Jag förstår egentligen inte alls svårigheten med att bestämma vilken ideologi SD företräder. Det är väl en ganska gedigen konservatism post Arvid Lindman? Att vara för en viss form av välfärd har aldrig varit en antites till att vara konservativ.
Nu poppar det upp en massa ideer om definitionen av fascism här som verkar tämligen grundlösa.
Det behövs varken ledarkult eller revolution för att identifiera fascistisering. Rasmus Fleischer beskriver det bra på sin blogg (under paragraf 10) http://copyriot.se/2010/08/24/tolv-teser-om-liberalismen/
Jag tycker också att man ska lösa in sig på hur fascism beskrivs på Wikipedia innan man gör sina egna definitioner http://en.wikipedia.org/wiki/Fascism
Thomas,
tack. jag har faktiskt inte skrivit att högerpolitiken är den direkta orsaken till att SD kom in i Riksdagen. Det är fullt möjligt att politiken bidrog, men den diskussionen hör nog inte riktigt hemma här. Det jag hävdar är att den förda (Allians)politiken gjort det acceptabelt att i nationens intresse sparka på grupper och individer man definierar som "tärande". En generell fascismering av politiken de senaste åren har fått SD's politik att framstå som mindre extrem.
Kerstin
tack för påpekandet.
Åsa utelämnar, säkert medvetet, att fascismen underkänner den parlamentariska demokratin i sin osakliga iver att pådyvla SD fascismstämpeln vilket SD definitivt inte gör.
Vad gäller de etablerade organisationernas ansvar för SD´s tillväxt så gissar jag att de LO-anslutnas stridsrop "Go Home" mot lettiska byggnadsarbetare i Waxholm tillsammans med likheterna mellan SD´s och de rödgrönas socialpolitiska program har betytt åtskilligt mer för acceptansen av främlingsfientlighet i den del av arbetarklassen som utgör SD´s största andel av väljarna än någon punkt i alliansens politik.
Om man förlitar sig på Lindbergs kriterier är flera av de större partierna i länder som Japan, Sydkorea, Israel, Finland, Danmark och Island utan tvekan nazistiska.
Det är, enligt min uppfattning, märkligt hur många debattörer bortser från historiska fakta när de försöker placera in nazismen på den ideologiska kartan. Var och en som läst något om den tidiga nazismen eller som tagit del av NSDAP:s partiprogram (pkt. 7, 12, 13, 14, 16, 17 och 18) kan enkelt se att ordet "socialism" i nationalsocialism inte tillkommit av en slump. Nazismen står, i alla fall ur ekonomiskt perspektiv, närmare socialismen än kapitalismen.
Vidare tror många debattörer på vänsterkanten att deras partier är automatisk befriade från rasism och att därför rasistiska partier måste höra hemma till höger. Detta är inte bara en logisk utan även en historiks vurpa. Det är känt (se t.ex. http://www.gogab.se/2010/den-historielosa-vanstern-och-sverigedemokraterna) att rasimen var allmänt förekommande på vänsterflaken i flera europeiska länder under 1800-talet och början av 1900-talet.
Vänstern gör saken en stor otjänst genom att förneka historien.
Del 1
Det är nog rätt viktigt att notera att Sverigedemokraterna inte tänker i termer av ras. Sverigedemokraterna tänker i termer av ”kultur” och då kultur som någonting socialt konstruerat. Alla kan bli ”svenskar” i Sverigedemokraternas Sverige, så länge man adopterar Sverigedemokraternas syn på vad som är svenskt och vad som är de rätta kulturella uttrycken. Den Tyska Nationalsocialismen tänkte dock i termer av ”ras” och även i termer av ”biokultur”.
Detta gällde även för Socialdemokraterna fram till 1960-talet. En bättre term som kan beskriva Sverigedemokraterna är Nationalbolsjevism, vilket nog kan man kunna beteckna Socialdemokraterna fram till 1975, senare adopterade de ”Multikulturalism” och ”kosmopolitism” – vilket naturligtvis inte är samma sak, även om det brukar framhållas att så i alla fallet av mindre vetande. Sverigedemokraterna för assimilerande politik, tillskillnad från övriga riksdagspartier som förkastar assimilation, istället talar de om ”multikulturalism” och ”integration”.
För att kunna förklara Nationalbolsjevism eller assimilation måste man ställa den mot dess motsatser. Dess motsatser är Etnopluralism och Mulitkulturalism. Etnopluralisterna tänker sig en värld av stater, där varje folk (ras) har egen autonomi. Multikulturalisterna tänker sig ungefär samma sak, men utan statsgränser. Istället är det sociala, kulturella eller rasiala gränser som skall avgöra ”vi och dom”.
En hel del multikulturalister argumenterar ju för minoriteters rättigheter, tillexempel samernas, kurdernas, judarnas eller palestiniernas. För det mesta talar man i termer av ”rätten till mark”. Dessa landrättigheter bygger på samma koncept som tex. Ernst Jungar hävdade, ”Blood and Soil” – och är ett kanon från etnopluralismens syn på rätten till mark. Sverigedemokraterna delar också den här synen på ”Blood and Soil”, men ändå inte. Detta är nog det stora dilemmat för Sverigedemokraterna och därför tenderar de ju att mer tala om invandringspolitik som kostnader, snarare än att tala intellektuellt om ”nation”, ”folk” och ”ägande”.
En bättre term för att beskriva Sverigedemokraternas ideologi är paleo-konservatism – vilket innebär att man accepterar konceptet ”nation”, om än oftast i social-konstruktivistiska termer. Dock ser man ett värde i att bevara denna nation och utlänningar måste i sin tur assimileras in i denna ”nation”.
Paleo-konservativa accepterar även vikten av att knyta Nation till Stat. Då det kommer till välfärdsstaten så är många av dem positiva till den, men inte nödvändigtvis. Det finns ett annat spektrum och det är utrikespolitiken. Paleo-konservativa är kritiska till militär invention och så är även SD. Det finns även Paleo-libertarianer. Den kanske mest kända Paleo-konservativa akademikern för en svensk publik är nog filosofen Paul Gottfried, men det finns även andra så som filosofen Roger Scruton, journalisten Pat Buchanon och den nu avlidna filosofen Russel Kirk.
Jag tror det finns en vara med att försöka göra Sverigedemokraterna till ”nazister” – eftersom det ger indikationer på att de har något med de tyska nazisterna att göra. Sverigedemokraterna är också, tillskillnad från andra partier sionistiska. I alla fall Björn Söder och Kent Ekeroth, varav den sistnämnda har en rysk-judisk mor.
Undertecknad
Erik
Del 2
Vad jag har förstått av idogt Internet-surfande så deltar både Ekeroth och Söder i demonstrationer för Israel. Att kalla SD främlingsfientliga är fel, eftersom, ja de är inte fientliga till främlingar, bara främlingarna (tex. Invandrare) inte utgör ett ”hot”, dvs. är ovilliga att anpassa sig till det som SD anser är svenskt. Jag gillar inte heller termen ”främlingsfientlig”, den är inte akademisk och hör inte hemma i akademin. Termen påminner väldigt mycket om Islamofobi, Xenofobi och Homofobi. Dessa begrepp är också förvirrande och anti-intellektuella i dess karaktär. Man kan inte vara ”fobisk” mot politiska ideologier eller kulturella uttryck. Andra termer är rasistiskt, extremistiskt och populistiskt. Dessa termer är också väldigt problematiska.
Termen rasism har 100 olika betydelser och är nog den mest missbrukade begreppet i västerländsk politisk diskurs. SD erkänner inte ens koncept ras, så jag har svårt att tro att SD är rasister. Att förkasta Islam eller främmande kulturella uttryck är inte rasism, för Islam är inget samlingsnamn för en ”ras”. Islam är en åsikt eller en ide. Även om nu Bernard Russel och Samuel P. Huntington ibland vill få hos att tro annorlunda. SD är inte extremister, det är en relativ term, och det betecknar bara att SD är skiljt från den ”vanliga” politiska diskursen, om kosmopolitism. Jag tror att termen populistisk delvis kan beskriva SD. Men inte mer än tex. Folkpartiet som vill ha både burka-förbud och språktester. Sedan tror jag nog inte SD har populism som ideologi. Det förefaller mig inte troligt.
Jag vill återuppropa en viktig statsvetare då det kommer till nationalism och det är Andreas Heinö Johansson. Hans doktorsavhandling ”Hur mycket mångfald tål demokratin” är en slags liberal kritik av politisk multikulturalism och påminner rätt mycket om Dilsa Demirbags Stens senaste bok, även den en liberal kritik av multikulturalism.
Det stora problemet ligger som sagt i att politiker och ”eliter” överlag till viss del talar i tex. termer av ”Blood and Soil” då det kommer till minoriteter och ”icke-vita”. Få liberaler har problem med Israel som en judisk stat och få till vänstern har problem med Palestina som en Palestinsk stat eller Kurdistan som en Kurdisk stat. Däremot har de problem med västvärlden som en kulturell, rasial och religiös monolit. Detta är en dubbelstandard och ett tankefel. Om man är kosmopolit? Är man inte då villig att upplösa alla folk? Ersätta dem med radikal individualism istället? I en debatt mellan någon SD:are ansvarig för deras kulturpolitik och någon generaldirektör för något kulturellt råd, så talade denna generaldirektör om den svenska kulturen som ”summan av alla kulturer” – men kurdisk kultur, var naturligtvis inte schimär eller socialkonstruktion.
Filosofen Charles Taylor menade att ”erkännandes politik” skulle gälla alla folk. Gott så! Men vår ”elit” verkar inte riktigt tycka det. Själv håller jag nog med Judith Butler om att vi måste söka något annat än nationalism. Tex. Talar hon i termer av ”post-sionism”, där den judiska staten Israel upplösas i dess nuvarande form av ersätts av lika rättigheter för alla individer, snarare än för grupper.
Det finns mycket skitsnack i debatten och tyvärr bidrar nog varken professor Bjereld och Mats Lindberg inte direkt till ett intellektuellt klimat. Jag söker intellektuell transparens – och för mig är det inte ”uppenbart” att Sverigedemokraterna är mer moraliskt depraverade än något annat parti. Alla studenter i politisk teori fattar naturligtvis att det inte finns någon ”rätt moralisk sanning” och att man kan vända på olika politiska filosofiska begrepp i tid och otid.
De vet också att tex. Habermas gör det lätt för sig med sina ”pragmatiska teorier” – som enbart är till för att legitimera hans egna föreställningar hur anser att världen bör vara. Tyvärr är det inte mycket bättre i övriga Frankfurtskolan, så vi skall väl tacka för att Habermas troligtvis blir den sista.
Undetecknad
Erik
Del 3
Vad Bjereld och Lindberg söker, är inte intellektuell stimulans i deras engagemang för politik. Istället vill de definiera SD på ett sådant sätt som missgynnar SD som parti och därför blir det bara pannkaka av allting.
Naturligtvis kan vi bara hoppas på att Bjereld faktiskt börjar ägna sig åt det han är mycket bra på, det vill säga det vetenskapliga studiet av politik och inte partipolitik!
Själv röstar jag på PP och Klassiskt Liberala Partiet. Främst eftersom jag tror på individuell frihet och inte auktoritära ideologier, avsett om det är socialdemokratiska sådana eller Sverigedemokratiska sådana.
Det är bara klassisk liberalism (libertarianism) alternativt individuell anarkism som i alla fall teoretiskt kan lösgöra sig från nationens dilemma.
Undertecknad
Erik
Åsa, en fråga: När du talar om "fascismeringen" av Alliansen och även antyder i inlägg 7:54 em att en ekonomisk syn visar fascism, hur tänker du då?
Åsa -> Jag har lite svårt att förstå ditt inlägg. Jag har nu läst wikipedias definitioner (svenska och engelska) och kan nog bara finna stöd för mina definitioner?
Jag har tyvärr inte källhänvisningar till mina punkter i färskt minne, det var tio år sedan jag skrev en uppsats i ämnet. Men vad menar du kan definiera fascismen? Som skiljer ut den från t ex konservatism eller allmänt otrevlig höger?
Och lite kort om varför det är fel att stoppa in fascism och nationalsocialsm på den socialistiska sidan: de vill bevara klassamhället.
Hallå Börjesson:
Jag väntar fortfarande och med stor iver på länken till partiprogrammet där SD förklarar sin trohet till vårt svenska demokratiska flerpartisystem med dess allmänna och lika rösträtt.
Artikeln bygger på en felaktig logik.
Det går att ”skala bort frågor i tiden” från socialdemokratins idégods och finna en kärna av likheter med kommunismen i Sovjetunionen. Man delar den röda färgen, sången internationalen, 1:amajtågen. Sahlin citerar Marx ”av envar efter förmåga, till envar efter behov”. Samma tal om solidaritet, rättvisa, samma idealiserande av arbetaren. Men lika gynnade är de politiska pamparna i jämförelse med sina ”jämlikar”.
Med Lindbergs logik skulle då socialdemokraterna vara knutna till det kommunistiska stamträdet - kommunism för vår tid, kommunism 2.1.
Vilket avslöjar den tunna logiken som bara ännu ett taffligt försök till smutskastning.
http://sverigedemokraterna.se/files/2010/07/Sverigedemokraternas-principprogram-2005.pdf
Kerstin: Jag väntar fortfarande och med stor iver på länken till partiprogrammet där SD förklarar sin trohet till vårt svenska demokratiska flerpartisystem med dess allmänna och lika rösträtt.
Om du kräver att en viss specifik formulering ska vara där, finns den i så fall i motsvarande dokument hos de andra riksdagspartierna?
Att mena på att SD är fascister är ju en ganska gammal tanke, som framför allt har använts av vänstern. För länge sedan läste jag ett inlägg skriven av en radikal (förmodligen en kommunist) som jag fastnade för, därför sparade jag länken.
Sverigedemokraterna visar till många tendenser av fascism och korporativism. Individens trygghet och nöd bortprioriteras mot nationens styrka. Ta detta till exempel:
"Att människor i mindre utvecklade länder vill förbättra sin ekonomiska och sociala situation genom utvandring är fullt förståeligt och mänskligt, men det kan inte vara en tillräcklig grund för att få uppehållstillstånd i vårt land. En sådan politik gynnar vare sig Sverige eller utvandringsländerna.”
Vad är inte det här om inte en helt klart fascistisk strömning? Man åsidosätter individens behov för att kunna fylla ut nationens.
Jag som har studerat en del extremism (både vänster- och högerinriktad) har dock märkt att vänstern börjar ge upp tanken om SD som fascister. Men det beror snarare på pragmatiska (snarare än ideologiska) skäl.
För ordningen på begreppens skull vill jag påtala att rasism inte är detsamma som raslära eller rasbiologi. Det folk ofta glömmer när de talar om rasism som knutet till någon form av rasbiologi är att rasism är en ism och att ism-formen av ett ord har som regel en betydelse som är skild från det ursprungliga huvudordet i sammansättningen.
Rasismen skiljer sig från rasbiologi på så sätt att rasbiologi dels utgår från rent vetenskaplig uppdelning utifrån biologiska egenskaper och dels inte rangordnar någon som över- eller underordnad den andre. Som en politisk/social åskådning är inte rasismen knuten till någon biologisk lära eller vetenskap och kan uppdela människor i olika raser utifrån i stort sett vilka kriterier som helst.
Som exempel definierar FN rasdiskriminering som:
”...varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet."
För rasismen som politisk/social åskådning utgör alltså kriterierna man delar upp människor utefter en mindre betydelse. Med det sagt menar jag att man inte blivit mindre rasistiska för att man övergett den rasbiologiska läran. Grupperandet och rangordnandet av människor som olika värda för att moraliskt rättfärdiga negativ särbehandling finns fortfarande där.
Skicka en kommentar