Så är då Göteborg Film Festival 2023 invigd. Under den kommande veckan presenterar jag här på bloggen kortare analyser och reflektioner kring några av festivalens olika programpunkter. Häng gärna med!
Igår hörde jag kulturminister Parisa Liljestrands (M) öppningstal för Filmpolitiskt toppmöte 2023 som genomförs i samband med festivalen. Ministerns tal var helt och rent. Principen om konstens frihet och att politiken ska upprätthålla en armlängds avstånd till kulturen betonades med eftertryck. Vackert så. Men när moderatorn Karin Hübinette efter talet ställde skarpa frågor om huruvida de filmpolitiska målen "jämställdhet" och "mångfald" ska vara kvar blev ministerns svar svävande. Sverigedemokraterna vill avskaffa dessa mål och här, när det brände till, blev det uppenbart att ministerns talepunkter inte räckte till.
Jag vet inte om kulturminister Parisa Liljestrand hade möjlighet att se Abbe Hassans långfilmsdebut Exodus som invigde festivalen. Jag hoppas att hon såg den, med tanke på att filmen gestaltar tillvaron för alla de människor på flykt i Europa som ministerns parti vill stänga ute från Sverige. Filmen handlar om den 12-åriga flickan Amal som under sin flykt från Syrien kommer bort från sin familj och i stället stöter ihop med flyktingsmugglaren Sam. Filmen utvecklar sig till en slags roadmovie där det udda paret i en ödesbestämd gemenskap försöker ta sig genom Europa, från Turkiet till Sverige.
Filmen spelar starkt på känslorna. Många tårar fälldes i den fullsatta Draken-salongen, även om filmen konsekvent knöt samman huvudpersonernas svårigheter med hopp och framtidstro. Filmen blev aldrig moraliserande och karaktärerna hann aldrig stelna. Ashraf Barhoum och Jwan Alqatami var utmärkta i sitt nedtonade spel. Jag hoppas filmen får en stor publik när den har biopremiär i mars. Den borde vara obligatorisk visning för alla dem som 2015 hävdade att det var Sverige som behövde en "flyktingpaus" eller ett "andrum".
Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar presenterade under dagen Socialdemokraternas krav på en ny utredning om åtgärder för att stärka svensk film. Det tycker jag är en idé, och jag tror det går att få bred politisk enighet om att tillsätta en sådan. Den viktiga frågan blir förstås utredningsdirektiven. Det finns flera problem för svensk film i dag - minskande biografbesök, minskad publik för svenska filmer, ökad konkurrens för biograferna genom streamingtjänster, otillräckliga resurser för främjande av svensk filmproduktion etc.
Själv uppmärksammade jag i en artikel på DN Kultur hur Sverigedemokraterna i riksdagen driver en linje som går på tvärs mot idén om armslängds avstånd mellan politiken och kulturen:
Ur ett demokratiperspektiv är det noterbart hur Sverigedemokraterna säger sig vara emot politisering av film och filmkultur, men ändå själva ägnar sig åt att politisera olika företeelser. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har en rätt utan också en skyldighet att ha politiska synpunkter på – från Luciatågens utformning till vilka språk som ska godkännas för textning av svenska filmer.
Värden med bred och stark förankring i det svenska samhället, som till exempel jämställdhet och mångfald, blir för Sverigedemokraterna ett uttryck för politisering. Vilka fler värden är det som Sverigedemokraterna i nästa steg kanske anser vara uttryck för politisering av diffusa vänsterkrafter? Jämlikhet? Kulturens frihet? Eller den liberala demokratin i sin helhet?
En arm förefaller i Sverigedemokraternas tappning vara väldigt kort. Kanske som toppen på ett auktoritärt pekfinger.
Läs också gärna Hynek Pallas text i ämnet.
I morgon ser jag Kungen, en dokumentär av Karin af Klintberg.
