Attentatet mot Charlie Hebdo - yttrandefriheten får inte förminskas till en dogm

I skrivande stund finns det inga misstänkta gripna för det vidriga terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris igår. Det är av största vikt att förövarna kan gripas levande och ställas inför rätta. En rättegång ger möjlighet att skapa klarhet kring vad som skedde och därigenom ge bättre förutsättningar att motverka framtida terrordåd.

Charlie Hebdo var sannerligen ingen okontroversiell tidskrift. Dess vänsterrabulistiska hållning och stundtals groteska karikatyrer av politiska och religiösa ledare väckte starka känslor. Financial Times Europaredaktör Tony Barber påstod efter attentatet att Charlie Hebdo bedrivit "hets mot muslimer" ("muslim baiting") och menade att dess journalistik varit "stupid" och präglats av "editorial foolishness". Men det spelade ingen roll, menade Tony Barber. Yttrandefriheten var självklart lika ovillkorlig för Charlie Hebdo som för vilken annan tidskrift som helst.

Däri ligger yttrandefrihetens sprängkraft. Yttrandefriheten inbegriper alla ståndpunkter, även ståndpunkter vi kanske inte bara ogillar utan i grunden djupt avskyr. Även om en person eller en tidning agerar på ett sätt som man kan tycka är idiotiskt eller vedervärdigt, så inbegrips den av en ovillkorlig yttrandefrihet (såvida inte lagen säger annorlunda - t ex i form av hets mot folkgrupp, förtal eller olaga hot).

Älska era fiender, säger Jesus (Matt 5:44). Det är inte så lätt alla gånger. Att älska våra vänner är mycket lättare. På samma sätt är det med yttrandefriheten. Det är inte så lätt att alla gånger stå upp för en yttrandefrihet som kanske används för att kränka människor eller håna utsatta grupper. Men vi har inget val. Yttrandefrihet måste vara på riktigt, annars är den ingenting värd.

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks konst och hans hånande av profeten - men hans rätt att håna kan inte kompromissas bort. Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten, skrev Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat provokativa karikatyrer på profeten Muhammed. Henrik Berggren fortsatte: Problemet är inte att teckningarna är provocerande för muslimer utan att den enda publiceringsanledningen är att de är förolämpande mot muslimer. Det här är inte Rushdies "Satansverserna", snarare Kjærsgaardskt skitsnack. (...) Personer som måste gömma sig bakom sin "rätt att provocera" är oftast intellektuellt desperata individer som inte har något av vikt att säga.

Oavsett om man delar Henrik Berggrens värdering av Jyllands-Postens publiceringar eller ej är är slutsatsen att det måste vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att kritisera en tidning för dess publiceringar och samtidigt vara beredd att med alla till buds stående medel värna tidningens yttrandefrihet. Den som kräver att tidningens kritiker av omsorg om yttrandefriheten skall hålla inne med sin kritik förminskar yttrandefriheten till en dogm. Det är först i en levande debatt som yttrandefrihetens värde blomstrar.

Dådet mot Charlie Hebdo

Inga ord är starka nog när det gäller att fördöma det ohyggliga dådet mot den franska tidskriften Charlie Hebdo i Paris i dag. Fasansfulla bilder visar på samma känslokalla mördande av enskilda människor som vid terrordådet på Utöya. Att följa händelseutvecklingen var en motbjudande upplevelse. Sorg och vrede växer samman till en känsla som inrymmer både vanmakt och kamplystnad.

Tidskriften Charlie Hedbo har ingen motsvarighet i Sverige. Den närmaste jag kommer att tänka på är den avsomnade Puss, där bland andra Lars Hillersberg och Carl-Johan de Geer under åren 1968-1974 utifrån en slags vänsteranarkistisk, rabulistisk position svingade vilt mot alla auktoriteter.

Mitt i all sorg och vrede är jag orolig för två saker. Jag är orolig för att attacken skall inspirera andra grupperingar till ytterligare aktioner som syftar till att skrämma människor och som slår mot yttrande- och tryckfriheten. Jag är också orolig för att attacken skall främja en mobilisering av högerextrema och främlingsfientliga grupper, en mobilisering som hotar tolerans och mångfald inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Därför är det viktigt att de åtgärder som vidtas förmår kombinera en kraftfull insats mot terrorismen och dess orsaker med en obetvingad vilja att värna tolerans, mångfald och det öppna samhället.

Vi vet ännu inte vilka krafter som ligger bakom det ohyggliga dådet mot Charlie Hebdo. Men vi vet att det är fundamentalism och fanatism som är fienden, oavsett om fundamentalismen och fanatismen kommer klädda i religiös eller i politisk dräkt.