Vad kan stoppa en rödgrön valseger?

Dagens opionionsmätning från Demoskop befäster bilden av att de rödgröna har ett stabilt övertag på den borgerliga alliansregeringen. Denna gång skiljer det 8.7 procentenheter mellan de båda blocken, en ökning med 3.1 procentenheter. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna hamnar båda under fyraprocentsspärren, med 3.7 respektive 3.2 procent.

Under hela mandatperioden har jag hävdat att de rödgröna med stor sannolikhet kommer att vinna valet 2010, och att den stora utmaningen i stället blir att även vinna valet 2014. Jag har också konsekvent hävdat att Sverigedemokraterna kommer att få mycket svårt att ta sig över fyraprocentsspärren. Så här långt håller mina bedömningar streck. Det har hittills heller aldrig hänt i Sverige att en sittande regering hämtat in ett så stort opinionsunderläge bara några månader innan ett val.

Men alla val skall vinnas och det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi ingenting vet. It ain't over 'til the fat lady sings, för att tala operaspråk.

Vad skulle då kunna leda till att mina bedömningar inte slår i? Vad skulle kunna förhindra en rödgrön valseger och vad skulle kunna öka Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen?

Mona Sahlins svaga förtroendesiffror - särskilt i förhållande till statsminister Fredrik Reinfeldt - är förstås ett aber för den rödgröna oppositionen. Visserligen kännetecknas svenska väljare av att de röstar på parti och inte på person. Men det är en tung personlig uppförsbacke för Mona Sahlin som statsministerkandidat att ständigt behöva kommentera opinionssiffror kring väljarnas svaga förtroende för hennes person. Vi ser en ond cirkel: Väljarna matas varje vecka med medierapportering om det svaga förtroendet för Mona Sahlin. Sedan får samma väljare svara på frågan om hur starkt förtroende de har för henne. Jag tror inte det svaga förtroendet för Mona Sahlin i särskilt stor utsträckning kommer att påverka vilket block väljarna ger sitt stöd åt. Men det svaga stödet kan sätta sig på socialdemokratins självförtroende och ta tid och kraft från annat politiskt arbete.

En annan möjlighet är att mediespinnet kring de rödgröna förändras i takt med att de rödgrönas konkreta förslag presenteras inför valet. För många väljare står de rödgröna för något nytt och oförbrukat i förhållande till den sittande regeringen. Men när de konkreta förslagen kokas ner till vardagspolitik och kronor och ören finns en risk att glansen flagnar och nyfikenhetens behag lägger sig. Här gäller det för de rödgröna att betona de ideologiska skillnader som finns mellan blocken, även om de konkreta politiska förslagen ibland ligger ganska nära varandra.

De borgerliga partierna kommer säkert att försöka skjuta Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i sank, för att den vägen bryta den rödgröna framgångsvågen. Visst - inga träd växer upp till himlen och Miljöpartiets uppåtgående trend kommer förr eller senare att brytas. Men i dagsläget finns det inget som tyder på att Miljöpartiet inte kommer att göra sitt med marginal bästa val hittills.

Sedan finns ju alltid den hypotetiska möjligheten att det inträffar något dramatiskt och helt oförutsett - allt från en ny finanskris, öppet gräl mellan de rödgröna eller några skandaler som t o m skulle få Leijongate att blekna.

När det gäller Sverigedemokraternas möjligheter så upplever jag just nu det största hotet som att valet av många väljare genom ett stort rödgrönt överläge i början av september uppfattas som avgjort på förhand. I så fall kommer media att vara mer intresserat av frågor som inte kretsar kring regeringsmakten och fler väljare skulle kunna komma att proteströsta på Sverigedemokraterna.

Avslutningsvis vill jag påminna om att det fortfarande är alldeles för tidigt för att räkna bort Piratpartiet. Partiet syns knappast i opinionsmätningarna, men har otvivelaktigt en potential att överraska på samma sätt som i Europavalet 2009.

Valet 2014 avgör allt?

Först ett stort tack till Walking and falling, som hållit fanan högt på denna blogg under min vistelse i Almedalen. Walking and falling är välkommen tillbaka!

(Under Almedalsveckan har jag publicerat mina analyser på Almedalsbloggen, och dessa analyser kan läsas här.)

Almedalsveckan mäter pulsen och temperaturen på svensk politik. Mina intryck från årets vecka är att valrörelsen nu har börjat. Men då syftar jag inte i första hand på de kommande europavalen 2009 eller riksdagsvalet 2010, utan på valrörelsen inför riksdagsvalet 2014.

Inför årets Almedalsvecka ledde oppositionen, enligt senaste opinionsmätningen från Demoskop, över den borgerliga alliansregeringen med 17 procentenheter. Det har aldrig hänt att en svensk regering haft ett så stort opinionsunderläge två år före ett val och lyckats bli omvald. Almedalsveckan stärkte heller knappast det borgerliga blocket. Mona Sahlin plockade poäng på besked om fastighetsskatten och FRA-lagen, samt på gemensamma utspel med miljöpartiets Maria Wetterstrand. Den borgerliga alliansregeringens enda gemensamma utspel handlade om nya medel till Konkurrensverket, och blev en politisk och medial antiklimax.

Jag får en allt starkare känsla av att såväl de borgerliga partierna som oppositionen redan har räknat in ett regeringsskifte 2010. Den relevanta frågan blir därför om valsegern 2010 innebär början på ett nytt långt maktinnehav för socialdemokratin, eller på en period med täta regeringsskiften i Sverige. Valutgången 2014 kan bli avgörande för vilket av dessa båda alternativ som förverkligas, och de båda blocken har därför redan börjat positionera sig inför denna kraftmätning.

Oppositionens kraftiga opinionsförsprång över regeringen riskerar att motverka förynyelsearbetet inom socialdemokratin. Rådslagsarbetet i all ära, men varför ta risken att förändra sin politik i ett läge när man leder med 17 procentenheter inför valet 2010? Men en förnyelse av politiken är nödvändig för socialdemokratin. Inte för att vinna 2010 års val - det går som sagt nog av bara farten. Men för att skapa förutsättningar för nya regeringsinnehav lika långvariga som de under 1900-talet.

Socialdemokratins starka ställning i Sverige hänger samman med att skiljelinjen arbete-kapital i så stor utsträckning dominerat det politiska livet. Men arbetarklassens andel av befolkningen minskar, och minskar gör även sambandet mellan klasstillhörighet och partival. Allt fler svarspersoner i olika opinonsundersökningar säger sig inte tillhöra någon klass överhuvudtaget.

Vi lever i dag i ett samhälle som är betydligt mer individualiserat än det samhälle där socialdemokratin en gång föddes. Individualiseringen ställer socialdemokratin inför särskilt stora strategiska utmaningar, eftersom partiets ideologi så mycket bygger på värnandet av kollektiva gemenskapsvärden. Hur formar man en politik som stöttar det positiva i individualiseringen - som frigörelsen från tidigare förtryckande kollektiva auktoriteter - utan att gemenskapsvärdena - som den mellanmänskliga solidariteten - urholkas?

Det sägs att socialdemokratin måste vinna medelklassen för att uppnå ett varaktigt regeringsinnehav. Men vilka sociala grupper utgör medelklassen i dag? På samma sätt som den industriella revolutionen skapade motsättningen mellan arbete och kapital skapar den kommunikationella revolutionen nya sociala skiljelinjer till vilka partiet måste förhålla sig. Kampen om kunskapen blir allt viktigare och de sociala grupper som arbetar med kunskap - oavsett om de kallas informationsproducenter (Castells), den kreativa klassen (Florida) eller fria logotyper (Bjereld & Demker) - blir allt mer relevanta aktörer i informationssamhällets politiska liv.

För socialdemokraternas del ger opinionssiffrorna arbetsro. Men det gäller att inte förföras. Valsegern 2010 kanske kommer av sig själv, men valsegern 2014 gör det definitivt inte. För att lägga grunden till en ny längre period av socialdemokratiskt maktinnehav krävs en ny vänsterpolitik, som förmår vinna "medelklassen" genom att värna gemenskapsvärden i ett individualiserat samhälle.

Och så gäller det förstås att verkligen vinna det där valet 2010 också…