I Göteborgs-Posten (9/2, ej på nätet) påstår jag att om säkerhetsläget i Afghanistan förvärras och om opinionen blir än mer kritisk till närvaron av svensk trupp så är Centern det parti i alliansregeringen där det finns en grogrund för opposition mot kriget och krav på att de svenska soldaterna skall tas hem.
Kommentaren har föranlett Centerns talesperson i försvarsfrågor Staffan Danielsson att reagera och snabbt gå ut med en dementi. Centerpartiet står med stolthet bakom Sveriges fredsbevarande insats i Afghanistan. Det är ett långsiktigt åtagande, säger Staffan Danielsson till Göteborgs-Posten (12/2, ej på nätet). Hmm - lite öm tå och behov av att stämma i bäcken kan ju Danielsson dementi uppfattas som av den misstänksamme.
Enigheten i regeringen i Afghanistanfrågan hotas nu från ett helt annat håll. Folkpartiet kräver i dag att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall utökas med 100 soldater. Undrar vad Centern och Staffan Danielsson tycker om det?
Se också min tidigare bloggppost kring temat Centern och Afghanistan
Visar inlägg med etikett Centern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Centern. Visa alla inlägg
2009-06-30
Klarar Centern 4-procentsspärren?
Som tidigare meddelats skriver jag under Almedalsveckan på Almedalsbloggen. Följande post och mycket annat kan också läsas där.
Det har runnit en del vatten under Centerns broar sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Torbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. I dag har Centern fastnat på en opinionsnivå strax över fyra procent. Hur skall Maud Olofsson göra för att vända den nedåtgående trenden?
Förvandlingen av Centern från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centern vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerns strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare.
Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centern lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centern mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige. Centern utmejslade en självständig profil i flera viktiga sakfrågor: EU-medlemskapet, neutraliteten, kärnkraften.
Svagheten i Centerns strategi låg i att partiets politik försvårade ett borgerligt regeringssamarbete. Centerns självständighet bidrog aktivt till att knäcka de borgerliga regeringarna 1976-1982 respektive 1991-1994.
I dag har Centern påbörjat en ny omgörningsprocess, där partiets udd i de tidigare nämnda sakfrågorna slipats av. Centern sticker inte längre ut i Europafrågorna eller i kärnkraften, och om utvecklingen forsätter i tangentens riktning är det bara en tidsfråga innan partiet säger ja till euron och till svenskt Nato-medlemskap också.
Det pris Centern nu får betala är att väljarna har svårt att se varför de skall rösta just på Centern av de borgerliga partierna. Miljöpartiet har dessutom lagt beslag på de gröna frågorna. Ökat stöd till småföretagare och en urholkad arbetsrättslagstiftning är långt ifrån tillräckligt för att visa upp en skarp Center-profil.
För att åter börja växa i opinionen måste Centern utveckla en konkret politik som fortfarande grundar sig i skiljelinjen stad-land, med profilfrågor som gör skillnad gentemot de övriga borgerliga allianspartierna men utan att hota regeringssamarbetet. Men vilka frågor skulle det kunna vara? Äldrefrågor? Livsmedels- och konsumtionsfrågor? Transport- och kommunikation? Jag skall tillstå att det känns svårt att vara kreativ i denna fråga.
Men Centern måste lyckas. Annars växer risken att det inte blir Göran Hägglund utan Maud Olofsson som känner mest ångest inför fyraprocentsspärren i 2010 års riksdagsval.
Det har runnit en del vatten under Centerns broar sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Torbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. I dag har Centern fastnat på en opinionsnivå strax över fyra procent. Hur skall Maud Olofsson göra för att vända den nedåtgående trenden?
Förvandlingen av Centern från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centern vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerns strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare.
Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centern lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centern mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige. Centern utmejslade en självständig profil i flera viktiga sakfrågor: EU-medlemskapet, neutraliteten, kärnkraften.
Svagheten i Centerns strategi låg i att partiets politik försvårade ett borgerligt regeringssamarbete. Centerns självständighet bidrog aktivt till att knäcka de borgerliga regeringarna 1976-1982 respektive 1991-1994.
I dag har Centern påbörjat en ny omgörningsprocess, där partiets udd i de tidigare nämnda sakfrågorna slipats av. Centern sticker inte längre ut i Europafrågorna eller i kärnkraften, och om utvecklingen forsätter i tangentens riktning är det bara en tidsfråga innan partiet säger ja till euron och till svenskt Nato-medlemskap också.
Det pris Centern nu får betala är att väljarna har svårt att se varför de skall rösta just på Centern av de borgerliga partierna. Miljöpartiet har dessutom lagt beslag på de gröna frågorna. Ökat stöd till småföretagare och en urholkad arbetsrättslagstiftning är långt ifrån tillräckligt för att visa upp en skarp Center-profil.
För att åter börja växa i opinionen måste Centern utveckla en konkret politik som fortfarande grundar sig i skiljelinjen stad-land, med profilfrågor som gör skillnad gentemot de övriga borgerliga allianspartierna men utan att hota regeringssamarbetet. Men vilka frågor skulle det kunna vara? Äldrefrågor? Livsmedels- och konsumtionsfrågor? Transport- och kommunikation? Jag skall tillstå att det känns svårt att vara kreativ i denna fråga.
Men Centern måste lyckas. Annars växer risken att det inte blir Göran Hägglund utan Maud Olofsson som känner mest ångest inför fyraprocentsspärren i 2010 års riksdagsval.
2009-02-05
Nato nästa för Centern?
Den svenska opinionen har sällan eller aldrig varit så kärnkraftsvänlig som nu. I den senaste SOM-undersökningen var det 49 procent som ville använda kärnkraften i framtiden, 31 procent var emot ("Skilda världar", Sören Holmberg & Lennart Weibull, 2008). Centerns kovändning i en av sina tidigare profilfrågor kommer ur det perspektivet inte oväntat.
Centern kan visserligen räkna med en del inre oroligheter, och en del kärnväljare kan bli svåra att mobilisera inför Europavalet 2009 och riksdagsvalet 2010. Men för den borgerliga alliansregeringen är Centerns förändrade politik en stor framgång. Nu kan borgerligheten gå till val på en enad energipolitik. Socialdemokraterna är splittrade i frågan, och i och med den rödgröna koalitionen minskar socialdemokratins manöverutrymme i frågan. Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer knappast att acceptera någon socialdemokratisk energipolitisk flirt över blockgränsen.
Energipolitiken riskerar att bli en bortaplansfråga för oppositionen - vilket är, för att uttrycka det milt, lite olyckligt för en koalition som gör anspråk på att vara rödgrön. Vi som var skeptiska till att socialdemokraterna redan i förväg band sig för en koalitionsregering får vatten på vår kvarn.
Centern jobbar nu hårt på att framstå som ett modernt storstadsparti, där de gamla rötterna inte längre är särskilt betydelsefulla. Vilken blir nästa fråga där Centern gör helt om? Mitt tips: Svenskt Nato-medlemskap!
Centern har under många år varit hängivna anhängare till den svenska militära alliansfriheten. På samma sätt har Centern varit det borgerliga parti som legat närmast socialdemokraterna i utrikespolitiska frågor. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 poängterade hon offentligt att regeringsskiftet inte innebar en förändrad utrikespolitik. Maud Olofsson kritiserade i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet våren 2003 USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad socialdemokraterna gjorde: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson har också i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt kritiserat EU:s isolering av Hamas.
Men nu är det nya tider. Maud Olofssons kritiska uttalanden mot USA och mot EU:s isolering av Hamas känns i dag väldigt avlägsna. Inför valet 2010 får vi nog se en borgerlighet som också förmår profilera sig i utrikespolitiken, och där Centern tonat ned sitt Nato-motstånd avsevärt. Riksdagens utrikespolitiska debatt onsdagen den 18 februari skall ur det perspektivet bli extra intressant att lyssna på.
Centern kan visserligen räkna med en del inre oroligheter, och en del kärnväljare kan bli svåra att mobilisera inför Europavalet 2009 och riksdagsvalet 2010. Men för den borgerliga alliansregeringen är Centerns förändrade politik en stor framgång. Nu kan borgerligheten gå till val på en enad energipolitik. Socialdemokraterna är splittrade i frågan, och i och med den rödgröna koalitionen minskar socialdemokratins manöverutrymme i frågan. Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer knappast att acceptera någon socialdemokratisk energipolitisk flirt över blockgränsen.
Energipolitiken riskerar att bli en bortaplansfråga för oppositionen - vilket är, för att uttrycka det milt, lite olyckligt för en koalition som gör anspråk på att vara rödgrön. Vi som var skeptiska till att socialdemokraterna redan i förväg band sig för en koalitionsregering får vatten på vår kvarn.
Centern jobbar nu hårt på att framstå som ett modernt storstadsparti, där de gamla rötterna inte längre är särskilt betydelsefulla. Vilken blir nästa fråga där Centern gör helt om? Mitt tips: Svenskt Nato-medlemskap!
Centern har under många år varit hängivna anhängare till den svenska militära alliansfriheten. På samma sätt har Centern varit det borgerliga parti som legat närmast socialdemokraterna i utrikespolitiska frågor. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 poängterade hon offentligt att regeringsskiftet inte innebar en förändrad utrikespolitik. Maud Olofsson kritiserade i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet våren 2003 USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad socialdemokraterna gjorde: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson har också i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt kritiserat EU:s isolering av Hamas.
Men nu är det nya tider. Maud Olofssons kritiska uttalanden mot USA och mot EU:s isolering av Hamas känns i dag väldigt avlägsna. Inför valet 2010 får vi nog se en borgerlighet som också förmår profilera sig i utrikespolitiken, och där Centern tonat ned sitt Nato-motstånd avsevärt. Riksdagens utrikespolitiska debatt onsdagen den 18 februari skall ur det perspektivet bli extra intressant att lyssna på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)