Svensk säkerhet, Nato och ryska hackerattacker

I dag inleds Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. För bara ett par månader sedan trodde nog de flesta att frågan om svenskt Nato-medlemskap skulle dominera debatten. Centerpartiet och Kristdemokraterna har ju ändrat åsikt i frågan och därför är de fyra borgerliga partierna för första gången någonsin eniga om att Sverige bör avsäga sig sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato. Därigenom har den säkerhetspolitiska debatten blivit mer polariserad, och Nato-anhängarna har mobiliserats.

Med det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps seger ritade på två sätt om landskapet för svensk säkerhetspolitisk debatt. För det första råder det stor osäkerhet om vad Trumps valseger kommer att innebära för Natos roll som försvarsallians. Redan före sin valseger förklarade Trump att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd skulle i stället villkoras av att den anfallna staten "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. Därigenom tappar Nato-anhängarna i Sverige momentum. Trovärdigheten i argumentet att svensk säkerhet skulle stärkas av ett Nato-medlemskap urholkas grovt av den osäkerhet som nu byggs in i Nato-alliansen.

För det andra har de amerikanska underrättelsetjänsternas påståenden om rysk inblandning i presidentvalet förhöjt en hotbild mot Sverige där Nato-medlemskap inte ens av de mest ihärdiga Nato-anhängarna kan ses som ett universalmedel. Ryska intressen kan förstås agera också i samband med det svenska riksdagsvalet 2018. Enligt FRA har it-spionagets omfattning mot Sverige i det närmaste exploderat. Svensk försvarspolitik kommer därför i än stärre utsträckning än nu prioritera att möta detta hot. Frågan om svenskt Nato-medlemskap blir, åtminstone för en tid, marginaliserad.

Jag tycker det är bra att regeringen och Stefan Löfven i dag lanserar en strategi med ett breddat säkerhetsbegrepp. Däremot är jag bekymrad över ett scenario där det svenska försvaret blir arena för oppositionspartiernas överbudspolitik. Hur mycket pengar den rödgröna regeringen än säger sig vilja satsa på försvaret kommer de borgerliga partierna att säga att det är för lite och lägga sig på en nivå med X antal miljarder mer. Den så kallade Alliansen är i akut behov av symboliska sakfrågor där de kan visa att de är eniga.

Försvarspolitiken skulle kunna utvecklas till en sådan symbolfråga, vilket vore djupt olyckligt. Situationen i världen är, efter Trumps valseger, tillräckligt osäker som den är.

FRA och spioneriet på Ryssland

Nej, avslöjandena från Sveriges Televisions Uppdrag granskning om att Sverige genom FRA spionerar på Ryssland och överlämnar information till den amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA kom inte som en överraskning. Sverige har ända sedan andra världskrigets slut bedrivit signalspaning mot Sovjetunionen/Ryssland och använt informationer från denna signalspaning i sitt underrättelsesamarbete med bland annat USA. Vi fick nu också bekräftat att NSA betraktar dessa underrättelser som unika och att NSA håller fram FRA som en ledande partner i spioneriet mot Ryssland.

Ibland påstås det att underrättelsesamarbetet med USA och det svenska spioneriet mot Sovjetunionen/Ryssland inneburit ett brott mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Men så är det inte alls. Målet med den tidigare neutralitetspolitiken och den nuvarande militära alliansfriheten är att Sverige i händelse av krig i Europa skall ha handlingsfrihet och inte genom i fredstid ingångna förpliktelser med nödvändighet dras in i krigshandlingar. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, till exempel av det slag som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Läs gärna mer om detta i min, Karl Molins och Alf W Johanssons bok "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).

Däremot är det naturligtvis möjligt att ta avstånd från spioneriet mot Ryssland och informationsutbytet med USA på andra grunder. Det är till exempel rimligt att argumentera att Sverige inte bör ge underrättelseinformationer till USA eftersom USA i sin utrikespolitik alltför ofta begår flagranta brott mot folkrätten. Men ett sådant argument har inget med Sveriges militära alliansfrihet att göra.

Uppdrag gransknings uppgifter är trots allt fortfarande ganska allmänna. Jag förutsätter att redaktionen har sparat en hel del av konkretionen till onsdagens program. Det är särskilt tre saker som då blir relevanta. För det första: Har FRA inte bara överlämnat uppgifter till USA som ursprungligen samlats in på svenskt initiativ utan också genomfört renodlade beställningsuppdrag för USA:s räkning? För det andra: Har FRA medverkat till avlyssning av personer i det ryska ledarskapet, till exempel Vladimir Putins mobiltelefoni (på samma sätt som NSA avlyssnat Angela Merkels mobil)? För det tredje: Lämnar FRA ut  uppgifter om svenska medborgare och om svensk tele- och datatrafik till USA? Om någon av dessa tre frågor besvaras med ja kommer Uppdrag gransknings avslöjanden omedelbart att växa till en skarp inrikespolitisk stridsfråga.

Avlyssningens normalisering

Jag är övertygad, tyvärr, att både min telefon och mina mejl kontrolleras av annan makt, sa näringsministern och centerledaren Annie Lööf till Expressen i dag. Där fanns i alla fall ett litet "tyvärr" instucket i uttalandet. I övrigt verkar Annie Lööf inte särskilt upprörd, snarare lakonisk. Avlyssningen beskrivs som "bekymmersam" och bör hanteras genom att "EU nu samordnar sig med USA och tar upp diskussionen med övervakning".

Alliansregeringen har hittills uppvisat en märklig flathet i förhållandena till avslöjanden om den amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA:s avlyssning av internet och av enskilda politiska ledare. Sverige var det enda land som stödde Storbritanniens veto mot att EU skulle inleda diskussioner med USA om spionage och avlyssning. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt gjordet klart att de inte tänkte ta upp USA:s övervakning och avlyssning med president Barack Obama vid dennes besök i Sverige tidigare i veckan. Nu blev det i stället TT som på presskonferensen fick Obama att behandla ämnet. I dag avslöjades att NSA vid sidan av att avlyssna medborgares mejl, Facebook, twitter och allmänt nätsurfande också tar sig förbi de krypteringsnycklar som används vid bankärenden eller skydd av sjukhusjournaler.

Varför har då regeringen så konsekvent duckat i debatten om USA:s avlyssning av nätet
och tillsammans med Storbritannien stoppat EU från att konfrontera USA i frågan? En tänkbar förklaring finns i dagens avslöjande att Sverige är en av de stater i världen som samarbetar  allra närmast med USA och Storbritannien när det gäller just avlyssning det globala nätet.

Kriget mot terrorismen har blivit ett normaltillstånd - ett krig utan möjligt slut och där krigstillståndet därför  normaliseras. I spåren av detta eviga krig ser vi hur övervakningssamhället också normaliseras, massavlyssning av medborgare och enskilda politiker blir något vi möjligen kan "beklaga" och säga "tyvärr" om. Men som vi förväntas vänja oss vid och som blir en del av vår vardag. "Tyvärr." Avlyssning som normalitet.

Jag har en maggropskänsla av att nog nu börjar bli nog, enough is enough. FRA-debatten visade att det finns en potential för politisk mobilisering i övervaknings- och integritetsfrågorna. Medierna och åtminstone delar av den politiska oppositionen kommer nu att noga granska regeringens agerande i dessa frågor den senaste tiden. Mycket kommer inte att behövas för att riva upp en politisk storm. Det vore i så fall uppfriskande.