Ökad öppenhet om ubåtsbevis stärker Sveriges position

I fredags meddelade ÖB Sverker Göranson att försvarsmaktens analysarbete visat att det inte råder något tvivel om att en mindre ubåt har kränkt svenskt territorium. Den viktigaste observationen är gjord av Försvarsmaktens sensorer och till det kommer bottenspår, ett fotografi taget av en privatperson samt en privatperson som påstår sig från en höjd ha iakttagit en undervattensfarkost. Försvarsmaktens analys har fått stöd av samtliga partiledare.

Självklart kan en lekman inte ta ställning till, och värdera, de bevis som framläggs. Det viktigaste beviset - observationerna gjorda av sensorer - har heller inte offentliggjorts. Vi är utlämnade åt den militära expertisen och dess bedömningar och bevisföringen blir därför i mycket en fråga om Försvarsmaktens trovärdighet. Enskilda politiker har i praktiken inga möjligheter att ifrågasätta bevisen - det vore detsamma som att uttala bristande förtroende för Försvarsmakten och dess ledning.

Ur trovärdighetssynpunkt är det ett bekymmer att det är samma myndighet som genomför en hemlig underrättelseoperation som i efterhand får utvärdera resultaten, samt att de viktigaste bevisen hålls hemliga. Det beror inte på att försvarsledningen ljuger eller talar mot bättre vetande, utan snarare på att dess tolkningar med nödvändighet är inbäddad i myndighetens institutionella förutsättningar.

Ur ett internationellt perspektiv skulle den svenska positionen därför stärkas om en oberoende panel fick ta del av hela bevisläget. När jag igår kväll lite försiktigt lyfte frågan på Twitter utbröt trollens julafton. Mängder av kommentarer ifrågasatte hur det överhuvudtaget var logiskt och/eller moraliskt möjligt för någon att inte blint lita på Försvarsmakten och dess högsta ledning. Någon enstaka sansad kommentar syntes i flödet, men i huvudsak var det raljans, hat och röster som i auktoritär och mästrande ton lade ut texten.

Jag minns 1980-talets infekterade debatter i ubåtsfrågan och vill inte dit igen. Största möjliga öppenhet ligger i Sveriges eget säkerhetspolitiska intresse och bidrar dessutom till en mer sansad och saklig debatt. Jag hyser därför stor sympati förre ambassadören och huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning Mathias Mossberg, som i Ekot idag argumenterade för större öppenhet från Försvarsmaktens sida.

En del kanske invänder att en extern granskning av materialet skulle innebära att Sverige avslöjade försvarshemligheter som riskerar att skada landets säkerhet. Det tror jag inte alls. Jag har fullt förtroende för att Försvarsmakten i vår öppna, transparenta tid skulle kunna lösa den uppgiften på ett kreativt och professionellt sätt.