Hur ska vi förklara Moderaternas hårda angrepp på Miljöpartiet?

Moderaterna har under sommaren vid flera tillfällen formulerat skarp politisk kritik mot Miljöpartiet. Det är lite oväntat att ett stort parti som Moderaterna så nära valdagen ägnar så stor uppmärksamhet mot ett litet parti som balanserar på riksdagsspärren. Den vedertagna politiska metoden i ett sådant läge är i stället att det stora partiet försöker tiga ihjäl det lilla partiet för att inte bjuda det lilla partiet på uppmärksamhet i onödan.

Så vilket är egentligen målet för Moderaternas angrepp på Miljöpartiet? Jag ser åtminstone tre olika alternativ. 

För det första: Moderaterna vill stigmatisera Miljöpartiet för att på så sätt skrämma bort väljare och bidra till att Miljöpartiet inte klarar riksdagsspärren. Det som talar emot detta alternativ är att effekten i stället kan bli den motsatta. Att framstå som Moderaternas huvudfiende i politiken blir i själva verket en konkurrensfördel i kampen om de rödgröna väljarna. Genom kampanjen bidrar Moderaterna till att mobilisera vankelmodiga rödgröna väljare till att rösta på just Miljöpartiet - och därigenom också till att lyfta partiet över fyraprocentsspärren och lägga grunden till en ny socialdemokratiskt ledd regering. 

För det andra: Moderaterna försöker använda Miljöpartiet för att skrämma socialdemokratiska väljare över blockgränsen. Att utestänga Miljöpartiet från politiskt inflytande skulle för dessa väljare vara viktigare än en ny socialdemokratiskt ledd regering. Det som talar emot detta alternativ är att det förefaller föga troligt att mp-kritiska s-väljare verkligen skulle ta ett sådant steg. Rörelsen över blockgränsen i opinionen är just nu väldigt liten och väljarnas - särskilt s-väljarnas - tilltro till Magdalena Anderssons förmåga och kompetens är mycket hög. Jag har svårt att se att Moderaterna på allvar tro att en sådan strategi skulle fungera.

För det tredje: Moderaterna använder kritiken mot Miljöpartiet som ett medel för att stärka sin egen ställning i förhållande till Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. (Tipstack till Johan Karlsson Schaffer, @Johank76, på Twitter.) Det som talar emot detta alternativ är att Moderaterna i så fall - några månader innan valet - skulle prioritera att värna sin dominans inom högerblocket i stället för att utmana om regeringsmakten. Det vore i detta läge en något märklig prioritering.

Därav hjärtat är fullt talar munnen, sägs det. Det är förstås möjligt att Moderaternas angrepp på Miljöpartiet inte är en konsekvens av en strategi utan bara ett uttryck för att Moderaterna tycker så ideologiskt förfärligt illa om Miljöpartiet och den politik partiet representerar. Men att kombinera ideologi med strategi är ju vägen till framgång i politiken.

Jag är lite vankelmodig, som ni märker. Vad tror ni själva - vilken är orsaken till att Moderaterna väljer att just nu söka strid med Miljöpartiet?

 

Liberalernas hopplösa val

På söndag kl 16.00 är det tänkt att Liberalernas partiråd ska fatta beslut om partiets ställningstagande i regeringsfrågan. Kommer partirådet att bekräfta partistyrelsens beslut att Liberalerna efter valet 2022 gärna medverkar i en moderatledd regering, även om denna skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i alla viktiga frågor? Eller kommer partirådet att stödja reservanternas (Jan Jönsson och Christer Nylander) förslag, att Liberalerna gärna medverkar i en alliansregering eller en blocköverskridande regering som samlar en budgetmajoritet men hellre går i opposition än medverkar i en regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det är ett hopplöst val Liberalerna står inför. 

Om partirådet bekräftar partistyrelsens beslut och accepterar samverkan med Sverigedemokraterna kvarstår splittringen i partiet. Många liberaler - såväl i väljarkåren som i partiets högsta ledning - demobiliseras och en del kommer att lämna partiet. En studie från DN/Ipsos visar också att andelen liberala väljare som säger nej till förhandlingar och överenskommelser med Sverigedemokraterna är nästan dubbelt stor som andelen som säger ja.

Om partirådet i stället säger ja till reservanternas förslag och säger nej till samverkan med Sverigedemokraterna blir Nyamko Sabunis position omöjlig. Nyamko Sabuni har gått "all in" på att partistyrelsens förslag ska få majoritet. Hon kommer inte på ett trovärdigt sätt att kunna samla och leda partiet inför valet 2022 om hon förlorar denna fråga. Och om Nyamko Sabuni tvingas avgå kommer de inneboende konflikterna i partiet att spelas ut inför offentligheten bara ett drygt år innan nästa riksdagsval. Och det finns ingen självklar samlande kraft som kandidat till efterträdare.

Finns det då ingen väg ut?

Jo, kanske. Det borde finnas utrymme för en kompromiss där partirådet - eller möjligen höstens landsmöte - är skarpare och mer konkret i sin linje om hur man ska undvika att ge Sverigedemokraterna inflytande och preciserar vilka former av "samtal" med Sverigedemokraterna som ska anses legitima. Men för att sy ihop en sådan kompromiss krävs politisk kreativitet och en tillit mellan de båda grupperingarna i partiet. Det är inte säkert att en sådan finns. Och en sådan kompromiss borde förstås ha formats innan partistyrelsen fattade sitt beslut och Nyamko Sabuni band sig så fast vid masten.

*

Jag noterar också att Nyamko Sabuni i dagens P1 Morgon som ett mantra upprepade att Liberalerna vill "lösa samhällsproblem". Ja, det vill väl alla partier. Men poängen är ju att de olika partierna - på ideologisk grund - gör olika bedömningar av vilka problem som är mest angelägna att ta itu med, vilka grundorsakerna till problemet är, vilka lösningar på problemet som är mest effektiva och vilka följdverkningar av en specifik lösning blir. Javisst - forskning och beprövad erfarenhet kan och bör hjälpa till. Men i grunden handlar politik om ideologi och intressekonflikter. Dessa intressemotsättningar och konfliktlinjer för synliggöras och lyftas fram, inte döljas bakom allmänna formuleringar om att "lösa samhällsproblem".