"Det är osannolikt att Sverige militärt angrips, men det kan naturligtvis inte uteslutas"

Det är osannolikt att Sverige militärt angrips, men det kan naturligtvis inte uteslutas. Ungefär så enkelt kan den militära hotbilden mot Sverige uttryckas, en bild som de allra flesta säkert kan instämma i. Att något är "osannolikt" betyder per definition att det inte kan uteslutas.

Den uppmärksammade trätan mellan Margot Wallström och Försvarsberedningen handlar därför inte om de enskilda formuleringarna i sig. Försvarsberedningen använde i sin nyss publicerade rapport formuleringen "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas". Den formulering som användes i försvarsbeslutet från 2015 är i stället att "ett enskilt militärt angrepp mot Sverige är osannolikt”.

Varför har det då blivit ett sådant bråk om Försvarsberedningens nya formulering? Frågan är egentligen inte särskilt komplicerad. Försvarsberedningens nya formulering att "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas" har tolkats som ett uttryck för att Försvarsberedningen menar att hotbilden mot Sverige har förstärkts jämfört med den hotbild som rådde vid försvarsbeslutet 2015. En förstärkt hotbild implicerar att staten måste satsa ännu mera pengar på försvaret, och kan också tendera att stärka försvarsdepartementets inflytande på bekostnad av utrikesdepartementet.

Regeringen - åtminstone statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström - ifrågasätter indirekt Försvarsberedningens bedömning av (eller mandat att i detta skede bedöma) hotbilden. Försvarsminister Peter Hultqvist väljer i stället att inte ifrågasätta Försvarsberedningens formulering och indirekt därför heller inte den nya hotbild beredningen presenterade.

Trätan gäller således den militära hotbilden, och vem som ska ha makten att definiera den. Det gör saken desto allvarligare. Allmänt anses det värdefullt för en stat att uppvisa inrikespolitisk enighet om försvars- och säkerhetspolitiken. Än viktigare är det förstås att en regering förmår uppvisa en sådan enighet. För att inte tala om vikten av att enskilda ministrar inom samma regeringsparti talar med en röst. Här har statsministern ett direkt politiskt ansvar att se till att kommunikationslinjerna mellan statsrådsberedningen, försvarsdepartementet och utrikesdepartementet förbättras.

Den borgerliga oppositionen försitter inte tillfället att försöka vinna inrikespolitiska poäng på frågan. Sakpolitiskt känner borgerligheten starkare sympati med Peter Hultqvists agerande som försvarsminister (trots att de för bara några månader sedan ville avsätta honom genom en misstroendeförklaring...) än med Margot Wallströms högprofilerade, feministiska utrikespolitik. Som Anders Lindberg skriver i Aftonbladet i dag: Margot Wallström är dessutom just nu Sveriges enda intressanta politiker globalt. Så är det. De gånger jag blir uppringd av internationella journalister är det i princip alltid Margot Wallström som står i fokus för deras frågor.

Det finns ett demokratiskt värde i att vi för en kontinuerlig debatt om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Ska Sverige bibehålla sin militära alliansfrihet eller gå med i militäralliansen Nato? Bör Sverige underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud? Ska Sverige exportera vapen till diktaturer? Men då är det bra om debatten förs på ett sätt som som synliggör de politiska skiljelinjerna. De senaste dagarnas debatt riskerar att fördunkla mer än klarna av. För denna olyckliga situation har både regering och opposition ett ansvar.