Som jag indikerade nedan angav Annie Lööf det faktum att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson tidigt informerats om it-skandalen på Transportstyrelsen som skäl till att dra tillbaka hotet om misstroendeförklaring. Det är förstås en omvändelse under galgen. Lika lite som Peter Hultqvist förvissat sig om att Stefan Löfven nåtts av informationen, lika lite hade han förvissat sig om att Stefan Löfvens statssekreterare nåtts av informationen. Man kan ha olika uppfattningar om vad Peter Hultqvist skulle ha gjort eller inte gjort, men den bedömningen påverkas knappast av vad Emma Lennartsson visste eller inte visste.
Men fair enough. Det är bra att Centerpartiet och Liberalerna nu avstår från misstroendeförklaring. Det pris de får betala är Alliansens splittring. Det vore skönt om detta tillfälle nu kunde lägga grunden till en bättre samtalston i svensk politik - där fokus läggs på politiska skiljelinjer och politiska sakfrågor. Så får väljarna i valet 2018 ta ställning till vilken politik de tycker är bäst.
*
Kommer Alliansen att fullfölja sitt hot om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist? Frågan är svårhanterad för de borgerliga partierna. Hur de än gör riskerar det att bli fel.
Om Alliansen fullföljer sitt hot innebär det att de avsätter landets försvarsminister samtidigt som Sverige står värd för den största militärövningen i Sverige på 25 år, Aurora 17. En sådan dramatisk handling skulle förstås sända iväg en märklig signal till omvärlden. Enighet om landets försvars- och säkerhetspolitik är ett styrketecken - här skulle budskapet bli det omvända. Inte ens under en stor pågående militärövning kan oppositionen acceptera regeringens försvarsminister. Det är klart att det skulle uppfattas som ett svaghetstecken, både av Sveriges vänner och fiender.
Dessutom är Peter Hultqvist en populär försvarsminister, inom försvarsmakten, inom delar av borgerligheten och bland borgerliga väljare. Ingen har ifrågasatt hans allmänna duglighet som försvarsminister. Borgerliga ledarsidor har öppet hånat Alliansens planer på att avsätta Hultqvist. Många tror att Peter Hultqvist är en motståndare till att Sverige ska underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud, en uppfattning som delas av de borgerliga partierna. Det är också svårt att se att de borgerliga partierna skulle göra några opinionsvinster på att gå vidare med en misstroendeförklaring.
Dessutom skulle en misstroendeförklaring vara ytterligare ett steg på vägen att göra detta konstitutionella verktyg till ett vanligt sätt för oppositionen att göra sig av med misshagliga ministrar och försvåra regeringens arbete. En sådan utveckling skulle slå tillbaka mot allianspartierna själva om de får möjlighet att bilda regering efter valet 2018. Svinhugg går igen.
Mycket talar därför för att allianspartierna borde avstå från sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Men fullt så enkelt är det inte. Alliansen har bundit sig vid masten genom att lova att avsätta Hultqvist, om inget nytt framkommer. Och i sakfrågan har inget nytt egentligen framkommit. Visserligen har det avslöjats att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson i ett tidigare skede än vad som ursprungligen varit känt informerats om IT-skandalen på Transportstyrelsen. Men vad Emma Lennartsson visste eller inte visste kan ju knappast påverka bilden av hur Peter Hultqvist borde ha agerat. Om Alliansen nu backar från misstroendeförklaringen kommer de därför omedelbart att mötas av frågor om hyckleri och bristande statsmannaskap. (Någon borde för övrigt hitta ett bra könsneutalt ord till "statsmannaskap".)
Allianspartierna tycks också vara splittrade i frågan. Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de vill hålla fast vid kravet, Liberalerna och nu främst Centerpartiet har uttryckt sig på ett sätt som indikerar tvekan. Borgerlig splittring i denna fråga förstärker frågetecknen kring Alliansens regeringsduglighet.
Så hur kommer det då att gå? Kanske försöker allianspartierna formulera en mellanväg, där hotet om misstroendeförklaring lever kvar men att de avvaktar Konstitutionsutskottets (KU) granskning (vilket jag tycker de borde ha gjort redan från början). Eller att man, som Annie Lööf idag, vill flytta fram frågan till att handla om Stefan Löfven.
Vore jag borgerlig politiker skulle jag lägga lite mer kraft på politikutveckling, lite mindre kraft på misstroendeförklaringar. Det är ett råd jag bjuder på - både för deras egen och för den svenska politikens skull.
