Man häpnar. Som privatperson har naturligtvis Horace Engdahl samma rätt som alla andra att tycka och tänka om olika domar. Men som akademiledamot är hans raljanta uttalanden utomordentligt omdömeslösa, och de skadar ytterligare bilden av Svenska Akademien som kulturinstitution.
#metoo-rörelsen har så här långt varit enormt framgångsrik. Den har bidragit till att synliggöra ett strukturellt, patriarkalt förtryck och de vardagstrakasserier många kvinnor tvingats leva med.
Javisst, jag tänker också på män som utan belägg pekats ut som förövare. Man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg, påstås Maximilien de Robespierre en gång ha försvarat skräckväldet med. (Om det nu var han - uttryckets ursprung är omtvistat.) Men den tankefiguren är farlig. Den förminskar människovärdet, urholkar rättskänslan och riskerar att öppna dörren för barbariet - oavsett om det är revolutionens fiender i Frankrike, ryska kulaker eller judar i största allmänhet som står i vägen för den "goda" saken.
Men jag gläds också över att se det mod som så många kvinnor visar genom att berätta om sina upplevelser, och den mobilisering av så många människor kring en paroll som kanske enklast sammanfattas i "Nu är det nog!". Till syvende og sist handlar kampen om makt, närmare bestämt om maktrelationerna mellan män och kvinnor (och transpersoner, förstås) i dagens samhälle.
För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.
*
Mina tankar går idag också till Lisbeth Palme som lämnat oss, och till hennes familj. Jag minns henne som en lågmäld, modig människa - med ett kraftfull engagemang för jämlikhet, solidaritet och inte minst för barns rättigheter.
*
Lyssna gärna på Jösses flickor - Befrielsen är nära. Kan vi vill vi törs vi? Ja vi kan, vi vill, vi törs!
4 kommentarer:
Efter att ha hört Danius sommarprat, där hon för säkerhets skull upprepade två engelska ord två gånger, ett med anknytning till Geijer-affären, och ett annat som finns i Fran Zappas Boby Brown, (en låt som driver med typ hbtq, fast ingen förstod det vid tiden),
så finns anledning att ngt omvärdera hr Engdahls situation, dvs det går plötsligt att begripa hans handlande. Han sitter helt enkelt i skiten. Det framgick u tydligt av Danius program att Engdahl initialt stödde henne, och sedan utan förklaring ändrade ståndpunkt efter nyår. Något hände.
Det går att anta att det är väl regisserat, en föreställning, att Engdahl måste agera som han gör, och accepteras för detta, att han reagerade med sådan våldsamhet, eftersom han upplevde att han låg med huvudet på stupstocken.
Om det var så...rent hypotetiskt, som antytts av förre ständige, är hans beteende analyserbart, går att begripa och kan därmed faktiskt sedermera förlåtas, även om det kommer att ta tid.
Att han sedan varit ett klantarsle, som fallit i en mycket manipulativ och känslokall människas händer, gör bara saken mer begriplig. Förklarlig, och rent beteendemässigt försvarlig, dvs att slåss för sitt liv.
Följer nu allt sin gilla gång, alla spelar sina roller väl, så kommer de nog till ro igen. Nu gäller det att få bort profilen från akademdien, och det går bara om vederbörandes fru förmås att lämna, och där ligger haken, att en akademieledamot sitter på en hållhake som förlamat hela akademien. Det har ju framkommit att några ledamöter, i vart fall Englund försökt täta läckan., och Englund, som också fick sig en skrapa av Danius, måste i vart fall ha gjort någon slag överlämning, som Danius tog sig an,
och som hon gjorde det. Kanske kan man säga att hon trots allt inte vann kriget, men den obestridde Messias-gestalten, i historiens ljus. Inte fy skam.
Ser man det hela på lite sikt, och med olyckan i backspegeln, så måste de täppa läckan för Nobelpriset, till varje pris. En fråga som rör akademien på djupet.
Denna profil var ytterst nära att sänka hela sällskapet, bara det en bedrift.
Nä, Engdahl har åkt på tidernas straff, som ingen skulle vilja få, att bli utsedd till riksskurk, ärkenöt och den som var nära att ta död på akademien. Man får försöka vända blad och gå vidare, och se att några gubbar sjunger på sista versen, (sinologen verkar darrig, men även gamle ständige).
Det är nya bra vitaliserande inval, en helt ny vitaliserad akademie, med nya synsätt och arbetsmetoder där de allra flesta trots allt kommer att kunna gå vidare. Det är som med Rolling stones, bandet är mycket större än de enskilda ledamöterna.
Horace kommer fortsätta kämpa med näbbar och klor, det går att begripa, och alla i hans närhet kommer att förstå och sucka, och acceptera, att om han inte gjorde detta, så skulle det gå ännu mer åt helvete, än det redan gjort. Kan man tänka. Vill man spetsa till det, var det pga kulturprofilen som akademien hamnade i tidernas kris, som blev en förutsättning för en slags nyordning. Det var nog inte alls illa. Om ett år, har det runnit mer vatten under broarna. S.W
Tyvärr har Kung Carl Gustaf försuttit tillfället att möblera om rejält i Gustaf III:s Akademi.
Eftersom ledamoten Engdahl får fortsätta sitt destruktiva "arbete" i Akademin så kommer ingenting positivt att hända. De som låter sig bli invalda har kanske inte förstått hur illa det är ställt.
Men notera ett faktum av betydelse, det centrala faktum som hela verksamheten med Nobels Litteraturpris bygger på, Nobelstiftelsen. Och därifrån -- inga kommentarer.
Tack för länken till Times Literary Supplement! Sedan jag har tagit del av den mer noga är jag dock inte alldeles positiv till reportern Richard Orange's beskrivning, det blir för stort fokus på skilsmässan mellan Engdahl och Witt-Brattström och dess giftiga efterspel. I övrigt är det en bra information för intresserade utomlands, och det är den viktig fråga.
Men återigen, vad gör Nobelstiftelsen?
Svenska Akademiens glans och ståt kommer av lånta fjädrar. Först en enväldig Kung, sedan det nya Kungahuset och det faktum att priset delas ur Kungens egen hand. Och så klart Nobelstiftelsen, och det lilla faktum att ett pris delas ut av Norges Nobelkommitté, och den tyngsta delen av priset är inom kemi, Fysik och Medicin. Dessa kommittéer verkar ha skött sina akademier och Nobelkommittéer något mer genomtänkt, dvs detta att tänka lite utanför sitt skrå, att inte vara sig själv nog.
Svenska Akademien verkar just av stjärnstatusen, och att litteraturpriset. till skillnad från naturpriserna, handlar om tycke och smak, dvs lite löst tyckande. Exempelvis Gaos pris efter massakern på Himmels fridens torg, men nog kan det ha spelat in vem som översatt, och att försäljningen från 40 exemplar totalt, rakar i höjden. Det är liksom big business, och därför är det fullständigt livsfarligt när några galningar kommer på affärsidén att spela på oddset, vem som får priset. Vederbörande i finkan, känner så klart till bruttolistan, så det kommer att ta tid att reparera.
Nu är det nog så att akademien i någon mening är politisk, avseende detta med normbildning, och det är väl detta fenomen, maktens normbildning, som akademien försöker slå ifrån sig, samtidigt som det blivit uppenbart att akademien delats upp i block, avseende tex inval. Det var nog dikeskörningen från början, striden kring "satansverserna", som sedan utvecklades i fel riktning. Bara att hålla tummarna att de hittar en ny form. Sedan anar man någon slags underliggande politisk meningsmotsättning, som allt som befinner sig utanför politikens skrå inte begriper oss på. VS Naipul, skulle i vart fall inte ha fått priset idag. Bland de rättrogna är obetalbar. S.W
Skicka en kommentar