I dag gav talmannen moderatledaren Ulf Kristersson uppdraget att försöka bilda regering. Beslutet kom inte oväntat, mot bakgrund av att riksdagen nyligen röstade bort Stefan Löfven som statsminister. Socialdemokraterna har varit tydliga med att man inte kommer att ge sitt stöd åt en alliansregering. Nu är det upp till dem som röstade bort Löfven att ta politiskt ansvar för den uppkomna situationen. Nu är det dags för allianspartierna att visa sina kort.
I första steget kommer Alliansen att forma en strategi för att pröva förutsättningarna att få Socialdemokraterna att ändra uppfattning. Alliansen kommer att erbjuda Stefan Löfven en kombination av sakpolitiska kompromisser, löften om inflytande och garantier för att Sverigedemokraterna även fortsättningsvis utestängs från makten. Men vad Alliansen än erbjuder kommer Stefan Löfven att tacka nej.
Eftersom Centerpartiet och Liberalerna varit tydliga med att de inte kommer att vara med i en alliansregering som saknar stöd från Socialdemokraterna så är vägen till en alliansregering stängd. I nästa steg får Ulf Kristersson ta ställning till om han vill lämna över stafettpinnen till Stefan Löfven eller om han i stället vill försöka bilda en moderat enpartiregering (alternativt en M/KD-regering). Men en sådan regering skulle bli hjälplöst utlämnad åt Sverigedemokraternas goda vilja redan från dag ett, och som jag tidigare anfört är det högst tveksamt om Centerpartiet och Liberalerna vill ge Sverigedemokraterna ett sådant inflytande.
Vid en uppmärksammad pressträff tidigare i dag antydde Annie Lööf att om Ulf Kristersson misslyckas vill hon gå vidare med en "plan B" som inrymmer blocköverskridande samverkan. Det ligger en ironi i att den intressanta och relevanta diskussionen den närmaste tiden kommer att ägnas åt olika former av plan B och blocköverskridande samverkan, och inte om plan A och en alliansregering.
10 kommentarer:
Det intressanta blir ju att se hur C och L, förhåller sig till en M/KD regering, som stöds av SD.
Om C och L kan rösta på samma talman som SD, varför skulle de då inte kunna rösta på samma regering som SD?
Se Mats Knutsons analys på SVT. Detta är ett steg på vägen till en blocköverskridande S-regering.
Fråga DN - de verkar tro att UK kan lyckas, och verkar ha kommit på en smart väg, att förhindra både Löfven eller Kristersson att bilda regering.
Läget är väl att tyckeriet är i högform, detta vad "man" själv tycker att andra ska göra - för att uppfylla ens egna mål, utan att man själv behöver ta konsekvensen. DN:s ledarsida har problem med ekvationen, som alla andra, och får anses vara en god värdemätare på "det önskvärdas konst" Dn börjar äntligen glänta på dörren, att de själva inte heller har något enkelt svar på frågan, (men hur vi hamnade här, att Sd fick 62 mandat, eller vad SD har för möjlighet 2022 som enda oppositionsparti, det fantiserar DN bort. Orsaken till väljarnas beteende, verkar helt sakna intresse, vilket så klart är klassiskt "von oben" Helt enligt mallen. Gårdagens ledare;
DN konstaterar nyktert att:
"Med dagens mandatfördelning skulle det största partiet i det största blocket defacto bli stödparti till det mindre blocket. (alliansen) Utan egentliga förutsättningar att någonsin få tillbaka makten"
sw Bra DN, har satt sig in i S strategiska perspektiv, DN har fattat galoppen, och så kommer så lösningen....Dvs exakt samma lösning som just förkastats, fast med en annan statsministerkandidat, med en om möjligt ännu mer extrem ekonomisk-politisk uppfattning är moderaterna. Som om detta skulle ändra oviljan för S att bli dörrmatta åt alliansen, bara för att DN listat ut att det inte ser bra ut 2022, om alliansen spricker där C och Fp klipper av bandet för att stötta Löfven. Förslaget, men är om möjligt ännu mer hopplöst att trolla igenom, än att S skulle stödja UK som statsminister.
"Med möjligheterna för en rödgrön respektive blå regering prövade och avfärdade är det i så fall dags för partierna att förhålla sig till valresultatet."
sw Hm, de låtsades inte om detta lilla dilemma före valet, glada i hågen deklarerade alliansen att de skulle regera, och före det avsätta regeringen Löfvén, men hur tänkte de sedan? Öh, det där med budget, hur får man igenom en borgerlig budget utan att vara beroende av Sd? Det fanns aldrig på kartan att alliansen skulle nå egen majoritet.
DN:
"De överenskommelser som då kommer att krävas för att få en regering på plats bör syfta till att ytterkanternas inflytande minimeras och att tyngdpunkten placeras i mitten"
sw Jo, men frågan är om Mp är ett "mittenparti", deras mål och ekonomiska politik, att avskaffa skatten på lön och gå över till att beskatta kapital, är i vart fall inte en normaluppfattning, även om frågan att radikalt sänka skatten på arbete, delas av C.
Isoleras V bort, återstår 100 + 16 = 116 mandat på den "vänstra sidan" som ska giftas ihp med alliansens 143, och om DN räknar bort Mp som extremparti, vilket är korrekt, så blir det 100 + 143, dvs 243 mandat, med Sd, Vp och Mp i opposition, heja heja, valet 2022, här kommer DN med stalltips för att gräva graven djupare. S.W
DN
"Det är inte synonymt med en S-ledd regering"
sw Nä, men DN har nu kommit fram till att om inte S förväntas stöjda en alliansregering, vilket ingen på den borgerliga kanten ens trott, så skulle denna position kunna ändras av att S skulle stödja (inte tollerera) en annan "konstellation"
DN
"Faktum är att om Löfven menar allvar med att SD inte ska ges inflytande vore det rimligt att avstå statsministerposten"
sw Billigt argument, exakt samma argument kan användas omvänt,"om Lööf % Björklund menar allvar med att SD inte ska ges inflytande (över budget eller migration) vore det rimligt att själva inte gapa efter för mycket och kräva statsministerposten, det vore inte klädsamt av ett parti som tillsammans med Vp samlar 61 mandat i riksdagen.
Dn driver ju denna tes, eftersom de inte tror att det är bra för Cs och Folkisarna varumärke/popularitet, att stödja motparten avseende ekonomisk politik.
DN
"Dessutom bör den borgerliga gemenskapen av liberaler och konservativa värnas - för att i framtiden kunna återta makten"
sw Jo, detta att (inte) lämna alliansen, är läskigt och kommer att kosta på. En för alla, alla för en. Men frågan är nu om man kan ha kakan och äta upp den, DN driver alltså idén om att S ska bilda regeringsunderlag för en alliansministär, där M ingår, och där inte UK är statsminister. Tjena moss, då var M nere i 10 - 12 % i valet 2022, eftersom en alliansregering som stöds av S, inte skulle åstadkomma någonting av moderat politik, då ska man sitta i opposition.
DN
"Det innebär att SD inte tillåtas bli tungan p vågen.
sw Jo, den logiska slutsatsen av att utestänga SD är att göra det till det enda oppositionspartiet, och inkapasitera S till att bli dörrmatta åt alliansen, fast med en partiledare som anses vara "mitten" Men nu är inte C i mitten ekonomiskt, snarast ultraextremt, mer avvikande än SD, vad som skiljer är synens på om vårt välfärdssystem klarar av att omfördela resurser till de som vill komma hit från sämre bemedlade delar av världen, och jobba ihjäl sig för en spottstyver.
DN
"Därför bör Lööf och Björklund ge Kristersson underlag för att leverera ytterligare ett besked till talmannen: För en moderat regering som lutar sig mot Åkesson finns heller inga förutsättningar"
sw Korrekt, alliansen måste välja, aktivt stöd av S, dvs att S inte väljer att lägga fram en egen budget och tolererar alliansens, eftersom detta är alternativet till att stödja sig på Sd. Vad DN menar är att M + Kd ska vika sig gällande U som statsminister,
dvs 92 mandat inom alliansen, ska stödja Lööf där C och Folkisarna samlar 51 mandat, och
att detta på något vis skulle ändra på den samlande alliansens gemensamma ekonomiska politik, så att den genom att bli mer "Centerpartistisk" bättre skulle falla S på läppen, så att S stödjer alliansen, så att denna slipper vara beroende av SD.
Jo, Det där har DN tänkt noga på, och faller in under avdelningen önsketänkande, eller bara ren och skär fräckhet. Ekvationen går inte ihop, och bygger på att S + M + Kd = 192 mandat, skulle inordna sig lydigt i en regering i "mitten" med C, Fp och Mp. Ledarsidan börjar konkurrera med Victors val avseende satir när de är som bäst.
Det finns två statsministerkandidater:
- Löfven
- Kristersson
Bägge har en majoritet emot sig, om de inte får stöd av sin historiska motpart.
Ska Fp och C hålla sina löften, bör de nog på allvar fundera lite på hur en regering med Löfven som statsminister kan bildas, vars budget får stöd av Mp (men inte av Vp) vilket ger 116 + 20 = 136 mandat och 167 med C. V är inte kända för gult, så det kan bli svårt att förklara för väljarna det med. S.W
Regentfrågan Vem som ska bli statsminister - Klart UK kan bli statsminister, lika väl som Löfven. Det är nog hugget som stucket. Frågan är mer om våra partiledningar lärde sig något eller drog några slags slutsatser efter valet 2014? Jo:
- Reinfelt avgick eftersom hans regering backade från 173 till 141 mandat, och tillsammans med Mp skramlade ihop 166 mandat, dvs nio mandat under vad som krävs för att
att komma upp till 175 mandat. Normalordningen för att fatta beslut, positiv parlamentarism. Att tulla på den principen, att tex driva DN-understödd von oben-politik, är helt enkelt inte förenligt med medborgarnas egen uppfattning om vad demokrati är i sitt väsen. Nu var det borgarna som uppfann DÖ, eftersom de visste att om de väl kniper makten, så kan man visst regera, med stöd av Sd, i vanliga sakpolitisk frågor, men alltså inte regera med stöd av Sd avseende budgeten. Här skiljer sig Sverige lite från andra länder, budgetens allenarådande "makt" över tingens ordning.
Före RF 1974 benämndes statens budget för riksstat, budgetprocessen benämndes statsreglering. Statsförvaltningen (staten) som regeringen (Kungl. Maj:t) styrde över (regerade över) benämndes Statsverket. Vid tiden var departementen egna myndigheter, lite som UD idag, och motsvarade i högre grad respektive utskott och utgiftsområde.
Att S skulle föredra Lööf som statsminister i en alliansregering, är nära nog ännu mer magiskt önsketänkande, än att S skulle hålla UK under armarna. Det är en sak att bli vald (tolererad) en annan sak att få igenom sin politik, vilken först ska kohandlas i mitten inom ramen för en stat, men sedan inte kan implemeneras som praktisk politk, utan med stöd av 175 knappar.
Här måste väl någon ändå våga uttala att bägge sidor 2010 - 2018 inte dragit sig för att få Sd stöd för sina egna förslag.
S+Sd = 162 och M+Kd+Sd = 154. Så alliansförslag som inte har stöd av S i en alliansregering, kommer behöva stöd från Sd för att gå igenom kammaren. Så är det.
S.W
Det börjar ändå lossna lite - Lööf har lite samma egenhet som Persson, hon tänker högt, och det är riktigt trevligt med spontanitet. Det är bara dumheter att tro att de som är politiska proffs, inte ligger minst två steg framför i tanken, vad vi vanliga väljare också kan räkna ut, med betoning på räkna. Ett, två, tre osv. Beroende på vad vad "proffsen" yppar. Lööf igår efter sin runda som nr 4a i turordningen, var faktiskt för en gång skull sympatisk (och mänsklig)
Lööf:
– "I ett svårt parlamentariskt läge så måste vi prata med varandra."
sw gott, det förväntas våra folkvalda kunna, men varför tillägga att "prata" när det inte är enkelt? Prata med ?, vilka ska prata, under vilka former, och om vilken politik, och under vilka förutsättningar.
Varför inte prata med varandra om vem som ska/kan bilda regering, det är bara en person som kan göra detta, resten kan man finna kompromisser kring. Det finns bar en (1) person som styr och ställer, när det kommer till kritan, resten får vinna sig i vad chefen tycker, eller hoppa av. Och sedan kanske man ska tala med varandra, över blockgränsen, som sin budget, och sina egna hjärtefrågor, för vad det är som alliansen inte kommit överens om internt före valet, finns så klart kvar, och så är frågan hur de tänkte, när de först skulle bjuda in Löfven till en samlad allians, var de plötsligt överens?
Så vad som antyds, tanken, är naturligtvis att börja samtala parti för parti, med Löfven, för att skaffa sig en förhandlingsposition.¨¨
Strategins första och sannolikt enda regel, behålla sin handlingsfrihet utan att samtidigt tappa förmågan att koncentrera erforderliga resurser i slag på kort termin, i syfte att nå det långsiktiga målet. (Herravälde)
Nu ska det börjas "pratas" det är bra, för hur de skulle kunna samtala med S som fyra parhästar utan kusk, övergår nog inte bara väljarna utan även S förnuft.
Lööf
"- För tre veckor sen bjöd alliansens partiledare in Socialdemokraterna till samtal."
sw Samtal att S skulle stödja eller backa upp en moderat statsminister och en allians budget. Det var trams, alternativt dumheter, och inte förankrat i den politiska verkligheten. Alliansen kunde i praktiken enas om en enda sak, att S skulle agera regeringsunderlag (dörrmatta) åt borgerligheten, som tack för att de just avsatt Löfven.
Artikelns syfte handlade om att slinka ur ansvarsfrågan, att de vill regera, men bara på villkor att man får stöd av S. Det är inte ens dagisnivå, vilket nu även DN tycks ha upptäckt, och anför att samma dagislösning an bli vägvinnande om man byter kön på en borgerlig statsminister, men söker stöd för samma (oartikulerade) allianspolitik.
Lööf (Öfunderar vidare)
"- Under de här tre veckorna har vi haft några möten, men i stort sett har S sagt nej till att föra såna samtal."
sw Möten om formell ordning, att bilda två valkarteller vid fördelningen av platser i utskotten, och därefter fördela utskottsposterna mellan blocken, det säger väl ändå ganska mycket, hur partierna agerar på riktigt. På något vis försöker man förbigå hur valet till utskotten går till, vilket står på Riksdagens hemsida.
http://www.riksdagen.se/sv/valet-2018/val-till-utskotten/
Två lag strider om makten i riksdagen, först fördelades mandaten efter att väljarna sagt sitt. Sedan valdes en talman. Sedan valdes ledamöter till utskotten. Sedan lottade de om presidierna, men man behöver bara se på fördelningen av presidieplatser i utskotten, för att begripa vilka två partier det är som styr och ställer. C + Fp försökte ju minska Ms hegemoni, genom det lite ekivoka förslaget att ge Sd presidieposter, men det föll som sagt var, eftersom förslaget inte kom från M, och eftersom S sparkade bakut, (S hade förlorat på den kohandeln, det hade M med, med de små partierna hade relativt sätt, fått mer att säga till om gentemot S och M. SW
Lööf var den enda i alliansen som kommunicerade före statsministeromröstningen, och visst säger det något också, vad som inte sägs. Lööf fortsatte att tänka högt efter rundan hos talmannen igår:
Lööf
– "Jag tycker att det är viktigt att talmannen nu pekar ut en sonderingsperson".
sw alltså inte potentiell regeringsbildare
- "Ulf Kristersson bör få sonderingsuppdraget av talmannen.
sw Ett uppdrag UK redan försökt, och som Lööf mycket väl vet att han kommer att misslyckas med, genom de interna småhavererade förhandlingarna. Så Lööf vet, att UK vet,
att hon inser att någongång måste hon själv ta initiativ till en regering som inte bygger på UK som statsminister, så det är så klart en som önskar is i magen, och en annan som är mer mån om att komma till skott. Detta med tålamod är en fråga om intresse.
S har inte bråttom, M hade bråttom, men alltså inte längre :-) Fast nog är det brottom för den som ska försöka sy ihop en regering i mitten, det är väldigt väldigt bråttom :-)
Snart är det den 15 november.
Lööf och Björklund driver ännu officiellt att UK ska bli deras statsministerkandidat, fast de bägge vet att de är C och Fp som förhindrar detta, tex genom att kravställa attt S ska stöjda en alliansbudget, så nog är det en läpparnas bekännelse från Janus, även om inge vet vilken fot se ska stödja sig på, det bränns överallt.
C, Fp och S var bägge rörande överens att UK ska utses som sond (regeringsbildare) i första försöket, ut på plankan, för att kunna bilda regering. det följer dessutom praxis. Eftersom det var så osedvanligt svåra förutsättningar så gav talmannen U.K ganska god tid, dvs fram till den 16 oktober att komma fram till något. Jo, det är nog redan klart, en regering, hypotetisk, kommer inte hinna lägga fram en budget före 15 nov, så den saken är glasklar. De får sitta och förhandla på Magdalenas kort. S.W
Alliansen vet mer än väl (internt) att de inte kommer överens i regeringsfrågan, och sannolikt inte heller kring migration, och eftersom de inte kommer överens, så hittade de på flyktvägen att bara regera med stöd av Löfven. Nu går inte det, ingen gick på den finten, och nu gäller det att krångla sig ur nästa krystade förklaring, hur S ska stödja en borgerlig statsministerkandidat. DN ger viss vägledning och är sannolikt inofficiellt rör.
Originalidén var inte våldsamt orginell - att få Sd att lägga ner, dvs tolerera UK, med en budget som var något mer stygg än en S-regering som lutar sig på Mp, men det spåret föll gudskelov, eftersom rödgrönas budget är större :-)
Då har Åkesson ett val, dvs att lägga ner, innebär att Löfven blir statsminister och kan bara matchas om Uk kandiderar som ensam moderatministär. Även en allians-regering som inkluderar Mp faller. Valet 2014 samlade detta alternativ 141 + 25 = 166 mandat, varpå Hövdingen avgick på rot, det saknades 9 knappar för att inte hans budget skulle falla, dvs med både C, Fp och Mp i båten, så kunde han räkna med Sd skulle fälla. I detta val kommer den konstellationen upp till 143 + 16 = 159. Det saknas 16 knappar.
Detta har Björklund redan tänkt högt om, att de inte vill bli valda om deras budget faller, och det gör den bombsäkert med C och mp i samma båt, och en borgerlig statsministerkandidat. Korvspadsklart, att Sd inte tolererar en regering som är blå-grön-grön. S.W
Lööf
– "Förtroendet för den nuvarande statsministern har redan prövats."
sw argumentet för att låta UK gå upp i ringen första vändan.
Lööf:
"Sonderingsuppdraget bör gå till den andra statsministerkandidaten".
sw intressant formulering, antyder att det finns en 3e kandidat, som kanske ska benämnas just kandidaten, varför inte , rekordung som statsråd och partiledare, varför inte som statsminister, dags för en (o-/erfaren) kvinna i mitten? Visst, könsaspekten talar för, det blir klang och jubel den frågan, men man kanske glömmer bort att det i grunden och botten handlar om mandat och att kunna jämka ihop politik. Kanske kan hon sälja in snabbjärnvägen, som ska lånas, som något slags skinn, men det är svårt att se vad S skulle vinna, mer än att riskera att M+Kd bildar kabinett, men då får S över C+Fp+DN på sin sida med Mp, och det spelet kommer att popa upp, so oder so. S.W
Detta tror nog inte ens DN på, så från vettet är de inte, men det skvallrar lite om hur svår situationen ser ut. Uk jagar och jagar, men förutsättningarna och låsningarna finns redan där. Det handlar nu enbart om att skapa nya förutsättningar, för att hitta en ny nyckel till ett nytt lås, och ärligt talat, regeringskansliet, utom budgetavdelningen och UD, har det väl rätt pysigt nu, att få ta det lite lugnt om dagarna. Även om osäkerhet är inte heller är bra för alla som ska göra jobbet på RK, ska man säga upp sig och gå vidare från RK, eller ska man säga upp sig och gå till RK, det är fler än en arbetstagare som går i orons tider, och tjänstemän på RK ska också betala lån och hyra.
DNs linje går inte ihop, men om det skulle genomföras så kommer S och M att förlora på den uppgörelsen, dvs det sämsta av alla eländiga helveten, att varken regera eller få vara i opposition, utan vara i ett Mp-läge. Alternativet för borgarna, till att spräcka alliansen, är att gå i opposition tillsammans med SD, likt föregående mandatperiod, och invänta väljarnas dom 2022 :-)
Helt klart är att om nu alliansen spricker, vilket inte är helt säkert, så kommer Moderaterna inte att bli DN-liberala, utan försöka fiska tillbaka röster från SD.
Att stå med enbart halva inne (ena benet) hos Lööf kommer att bli svårt för endera M eller S, och monumentalt omöjligt för S + M samtidigt. Det begriper Centern, som ser samma problem. Vi väljare kan sannolikt utgå från att C+Fp+Mp försöker prata ihop sig som ett regeringsalternativ, som kanske presenteras som 3e försök, för att i vart fall ha gjort ett försök, försöka duger. S.W
Politikernas cost-benefit analys är helt annorlunda. De måste väga de kortsiktiga fördelarna mot det långsiktiga priset för följande tre alternativ:
1. En blocköverskridande regering med stora interna spänningar, och som genomför en politik som strider mot partiernas ideologi. Kortsiktigt sitter politikerna kvar på sina stolar, men långsiktigt riskerar de alla att göra sina kärnväljare besvikna.
2. Nyval. L och MP riskerar att åka ur riksdagen, S riskerar att tappa 5 procentenheter till, och SD har möjligheten att komma över 20%. Ett nyval skulle troligen fullborda den omritning av den svenska politiska kartan som skett gradvis de senaste 8 åren (tre val), men som ingen vill kännas vid (utom SD naturligtvis).
3. En M eller M + KD regering med SD aktiva stöd och C + L passiva stöd. Kortsiktigt sitter alla kvar på sina stolar. M + KD riskerar att förlora kärnväljare långsiktigt, eller vinna över nya väljare från SD. För L och C är detta alternativ förmodligen positivt långsiktigt, eftersom de har möjlighet att vinna väljare som känner sig förådda från M och KD.
Jag gissar att alternativ 3 är det minst dåliga alternativet för allianspartierna.
Homo Economicus
Skicka en kommentar