Snart måste C och L bestämma sig. Vilken väg väljer de?

I dag träffade Stefan Löfven talmannen för att stämma av sina sonderingar kring försöken att bilda ny regering. Den efterföljande pressträffen blev odramatisk. Stefan Löfven klargjorde att positionerna var oförändrade, men att det fanns en ömsesidig förståelsen för varandras positioner. Ingenting i det Stefan Löfven sa antydde att ett genombrott var nära. Nu har Löfven en vecka på sig, innan hans mandat går ut. För den här gången, är det bäst att tillägga.

Överhuvudtaget har det varit tyst och läckt ut väldigt lite under den vecka Stefan Löfven sonderat möjligheterna för regeringsbildning. När Ulf Kristersson tidigare hade samma uppdrag var situationen annorlunda. Det läckte en hel del, och nyhetsredaktionerna hade glada dagar.

Skillnaden i nyhetsdramatiken mellan Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens sonderingar har förstås sin grund i Alliansens splittring i regeringsfrågan - en splittring som inte bara går mellan utan också inom de enskilda allianspartierna.

Läckor har alltid ett syfte. Ofta syftar läckan till att påverka den politiska situationen i en riktning som gynnar den som läcker. Därför är det också den som vill förändra den politiska situationen som har starkast incitament att läcka. När jag till exempel i Dagens industri läste att det pågår en "Intern revolt mot Björklund" och att "allt mer pekar nu på att L kommer att släppa fram en M- och KD-regering" så var min spontana tolkning att det fanns en minoritet i Liberalerna som ville gå i den riktningen. Den minoriteten försökte nu mobilisera genom att till media anonymt överdriva sin egen storlek. Kortsiktigt hade jag rätt - L sa åtminstone i detta skede ett mycket bestämt nej till att släppa fram en sådan M- och KD-regering.

Processen kokar nu ner till att Centerpartiet och Liberalerna måste bestämma sig.

Antingen bestämmer de sig för att hålla samma Alliansen - trots att det betyder att Sverigedemokraternas politiska inflytande över svensk politik ökar.

Eller så bestämmer de sig för att samarbeta över blockgränsen och få genomslag för liberal politik - trots att det betyder att Alliansen spricker.

Jag har i dagsläget svårt att se några andra realpolitiskt möjliga alternativ för dessa båda partier.

Vilken väg kommer de då att välja? Det är förstås omöjligt att säkert säga. Förutom det interna stämningsläget i respektive parti tror jag en sak blir avgörande för deras vägval: Hur ser de på Alliansens framtid i svensk politik ur ett längre tidsperspektiv? Alliansen tillkom i ett politiskt läge som i så många avseenden skiljer sig från situationen i dag. Är den nu ett hjälpmedel eller ett hinder för L och C att utvecklas som partier och få genomslag för liberal politik? Tillhör Alliansen dåtiden eller framtiden? Den frågan lär jag få anledning att återkomma till inom kort.