I dag träffar den palestinske presidenten Mahmud Abbas och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu USA:s president Barack Obama för att påbörja direkta förhandlingar om en tvåstatslösning. Förhandlingsspelet fick en blodig inramning genom tisdagens dödsskjutningar av fyra israeliska bosättare på Västbanken.
Förutsättningarna inför förhandlingarna är inte särskilt uppmuntrande. Som jag tidigare påpekat så har Abbas villkorat förhandlingarna till att inga nya israeliska byggnationer på de illegala bosättningarna påbörjas när det pågående byggstoppet löper ut om några veckor. Netanyahu har hittills vägrat att gå med på detta krav. Möjligen kommer byggstoppet att förlängas med någon månad i taget, beroende på hur förhandlingarna utvecklar sig och vilken press USA förmår sätta på Israel. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer heller knappast att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.
Stämningsläget mellan parterna är kärvt, för att uttrycka det milt. Den ultraortodoxe rabbinen Ovadia Yosef uttalade strax före Netanyahus avresa en förbannelse över palestinierna: ”Må Gud slå ner på dem med pesten. Må alla elaka människor som likt Mahmud Abbas hatar Israel försvinna från jordens yta”. Ovadia Yosef är inte vilken rabbin som helst. Han är grundare av det ultraortodoxa partiet Shas som är det tredje största partiet i Israels nuvarande koalitionsregering. Netanyahu har inte fördömt Yosefs uttalande, utan nöjt sig med att lakoniskt konstatera att uttalandet inte återspeglar den israeliska regeringens uppfattning i frågan.
Dödsskjutningarna av de fyra israeliska bosättarna är ett grovt brott mot folkrätten och måste entydigt fördömas. Hamas har tagit på sig ansvaret för dödsskjutningarna och därigenom försvåras ansträngningarna att bryta den internationella isoleringen av Hamas avsevärt.
Visst är bosättningarna också olagliga. Folkrätten förbjuder ockupationsmakten att vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av det ockuperade territoriet i samband med en fredsöverenskommelse. Överförande av delar av sin egen befolkning till ett ockuperat territorium är ett exempel på en sådan försvårande åtgärd och därför innebär de israeliska bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem ett brott mot folkrätten. Men att bosättningarna är olagliga urskuldar inte på något sätt dödandet av civila.
Isoleringen av Hamas har varit uppenbart kontraproduktiv. Om Hamas tidigt hade sytts in i en politisk process hade organisationen plötsligt haft något att förlora och därför också haft politiska incitament att avstå från våldshandlingar. Nu finns en överhängande risk att dödsskjutningarna i stället blir början på en ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten. Jag hoppas innerligt att jag har fel i det avseendet.
12 kommentarer:
Ulf: Jag vill inte försvara ultraortodoxe Ovadia Yosefs ord men fäster mig vid ord och deras användning. Jag är inte mycket för fatwas eller förbannelser men inser att förbannelsen i kontrast till de så vanliga fatwas vi sett inte uppmanar andra människor att ta livet av folk utan ger uppdraget till Gud att göra medelst "pest". Fult utfall. Men i jämförelse med Salman Rushdies predikament!
Och jag skulle vidare, i mitt ordmärkeri få en direkt översättning av hebreiskan. Vill rabbinen att förbannelsen ska slå ner på alla palestinier, som Sydsvenskan gör gällande men inte citerar eller gäller den bara alla "elaka människor"? Någon med kunskaper i hebreiska som kan ge översättning av helt citat eller får vi be MEMRI om hjälp? :)
Andra nyheter som påverkar båda sidorna i försoningsprocessen: Fatah och Abbas (?) hyllar i dagarna en "hjälte" som just gått ur tiden, en av hjärnorna bakom massakern i OS München 1972. Detta fortgående hyllande av diverse terrorister torde inte sitta väl med israelerna och kanske bidrar till ortodoxa rabbiners uttalanden om "elaka människor"?
Personlig åsikt: Dödsskjutningen av de fyra israelerna, bland dem en gravid kvinna, borde kunna stå för sig självt utan en hel paragraf om "olagliga bosättningar". Huruvida dessa offer bodde olagligt eller lagligt kan diskuteras men offer är offer, vilket du också menar.
A-K: Jag ser fram mot den dag du oförblommerat kritiserar israeliska övergrepp utan "en hel paragraf" om vad olika palestinska organisationer gjort i olika sammanhang.
Det finns flera starka argument som talar för att bosättningarna inte är "olagliga." Först fyra premisser:
a. Det finns en rangordning bland internationella traktat. Nya traktat har tolkningsprecedens framför äldre; och bilaterala traktat har tolkningsprecedens framför multi-laterala.
b. Internationella traktat följer Common Law-principen att allt är tillåtet såvida ett traktat inte uttryckligen förbjuder det.
c. Ibland kan en handling vara förbjuden enligt ett traktat och tillåten enligt ett annat, och ibland till och med vara förbjuden och tillåten enligt samma traktat. Det blir då en avvägningsfråga om handlingen är laglig eller olaglig.
d. Ett antal bosättningar, och en del av många bosättningar är uppförda på privat mark som köpts i frivilliga transaktioner mellan köpare och säljare.
Låt oss nu granska vilka traktat som gäller.
a. Geneve-konventionerna förbjuder förflyttandet av ockupantens befolkning till det ockuperade området. Men genom att inte nämna något som helst om privata transaktioner, så tillåter samma konvention att lagliga ägare tar sin egendom i besittning efter fullbordad transaktion. Samma konvention både tillåter och förbjuder handlingen. Enligt min åsikt har den privata äganderätten företräde framför det kollektiva förbudet, enligt Bjäreld är det tvärtom. Men det är ingalunda så solklart som Bjereld gör gällande att Genevekonventionerna skulle göra samtliga bosättningarna olagliga.
b. De bilaterala Oslo-traktaten från 1994 har tolkningsföreträde framför Genevekonventionerna från 1948. Oslo-traktaten legaliserar helt och hållet de bosättningar som fanns då, och fastställer israeliskt styre i områden C.
c. Genevekonventionerna ger ockupanten rätten att bruka den ockuperade jorden för att betala kostnaden för den militära ockupationen. Bosättningarna kan lätt insorteras under denna klausul och skulle då vara helt lagliga. Återigen har vi frågan vilken del av konventionen som har tolkningsföreträde när det finns interna inkonsekvenser.
Bjerelds påstående att bosättningarna är olagliga är en politisk åsikt, som saknar fast grund i gällande internationella traktat.
Påståendet att ”bosättningarna [är] olagliga är en politisk åsikt, som saknar fast grund i gällande internationella traktat" är rent nonsens.
Bosättningarna blev Israels svar på res 242 från 1967 där man av omvärlden ålades att lämna alla ockuperade områden.
Den ”privata äganderätten” – utmärkt!
Vad är det för krav som palestinierna sedan 1948 reser mot staten Israel?
Jo, äganderätten, att ca 800 000 palestinier ska kompenseras för sina hus och egendomar.
Egendomar staten Israel via lagen om ”frånvarandes” egendom från 1950 helt sonika stal, och sedan delade ut till massa invandrar utan någon som helst anknytning till området.
”Oslo-traktaten legaliserar helt och hållet de bosättningar som fanns då, och fastställer israeliskt styre i områden C.”
***Totalt fel. Oslo avtalet baserades på den redan nämnda res 242 – att Israel ska lämna områdena.
Under tiden så delades Västbanken/Gaza upp i 3 olika områden A B C, där Israel fortsatte att kontrollera majoriteten av Västbanken dvs område C.
http://www.peacenow.org.il/data/SIP_STORAGE/files//4/3554.jpg
”Ett antal bosättningar, och en del av många bosättningar är uppförda på privat mark som köpts i frivilliga transaktioner mellan köpare och säljare.”
***Ja. 2006 rapporterade Peace Now att av bosättningarnas totala yta är 1,3 procent bevisligen ägd av judar.
Peace Now fullständiga statistik från 2006 avslöjade även följande:
5,7 % är "omtvistat" mark där då staten (Israel) ifrågasätter palestinierns rätt till marken.
54,3 % är "statlig mark " dvs mark som ingen "ägde"” (brukade) och skulle tillfalla staten (Israel), en lagstiftning som härrör från det Ottomanska styret av mandatet…
Om den rättmättige ägaren förhindrades att bruka sin mark tillföll den sålunda staten…
Hela 38,8 % av bosättningarna är placerade på mark som staten Israel är väl medveten att den bevisligen tillhör palestinier.
Guardian
Res 242 ålägger parterna att förhandla fram säkra gränser. Resolutionen fastställer principen att Israel skall lämna tillbaka "ockuperade områden", inte "alla" områden. Hur mycket av de ockuperade områdena som skall lämnas tillbaka i utbyte mot fred är således en förhandlingsfråga.
Om palestiniers privata äganderätt i Israel har kränkts eller inte kränkts kan debatteras, men frågan är irrelevant när man granskar bosättningarnas nuvarande juridiska status.
Som du själv skriver, så legaliserar Oslo-traktaten bosättningarna genom att reglera deras juridiska status. Författarnas avsikt var att förhandlingar skulle fortsätta för att snarast fastställa en slutlig gräns i samband med ett "end of conflict, end of claims" traktat. Att så inte blev fallet är beklagligt, men det påverkar inte bosättningarnas juridiska status.
Rapporten från 2006 baserades på skrivbordsarbete (inte lantmäteri) och innehöll flera felaktigheter. Den anses inte vara tillförlitlig. I andra rapporter skiljer siffrorna sig med flera storleksordningar. Även om stora landarealer i områden C inte är privatägd, så är det irrelevant eftersom bosättningarna innesluter öppna arealer och jordbruksmark. Den relevanta frågan är på vilken mark husen står, dvs. hustomterna.
Ottomansk lagstiftning gäller både i Jordanien, Palestinska Myndigheten och Israel, i den mån nya lagar saknas. Många andra länder har gamla lagar som fortfarande gäller - USA, till exempel, har en konstitution från 1783. För att inte glömma Turkiet, där Ottomansk lagstiftning också gäller...
Den privata palestinskägda mark som förfogas av bosättningarna bör naturligtvis lämnas tillbaka eller ersättas.
I skrivande stund verkar"dödsdansen" redan ha påbörjats.
E
Morden på bosättarna riskerar att förstärka bilden av palestinier som motståndare till fred, på samma sätt som bosättningarna bidrar till bilden av israeler som motståndare till fred. Inför fredssamtalen hördes i P1 röster från bägge sidorna som uttryckte föreställningen att "Det blir fred om dom vill ha fred."
Mahmoud Abbas får bestämma sig om han vill ha fred eller inte. Hoppas han inte gör en Arafat. Anwar Sadat bestämde sig på sin tid att skapa fred. Det var farligt. Abbas har chansen - liksom Netanyahu - att modigt ta steget och verka för en varaktig fred. Den summariska avrättningen av de fyra civila visar vad Hamas tänker om fred. Man kan alltid hoppas att denna gång blir annorlunda. Men...
Det är äganderätten till den egna marken som var ditt huvudargument.
Men den blev plötsligt ointressant när den var kraftigt till palestiniernas fördel, men uppenbarligen så har du ha en syn när det gäller judisk mark på Västbanken, en annan när det gäller palestiniers stulna egendomar i Israel…
Nåja, det är inte mitt problem.
(Rapporten från 2006 baserades på israeliska myndighetens egna hemligstämplade siffror, som man vägrade att lämna ut.)
Rörande bosättningarna som olagliga fenomen finns inte så mycket i sak att bemöta – man kan naturligtvis fortsätta att felaktigt påstå att bosättningarna skulle ha ”legaliserats” av Osloavtalet, men en felaktighet blir inte mera rätt för att man upprepar den. Det är bara att läsa innantill.
Den mycket enkla sanningen är att det inte finns en enda stat i hela världen som officiellt har ståndpunkten att bosättningarna är lagliga, undantaget Israel.
Hur den gamla Ottomanska lagstiftningen tillämpas är ganska kul:
Eftersom Västbanken är ockuperat av Israel, så kan inte palestinierna stifta lagar.
Och eftersom man inte kan stifta nya lagar så tillämpar ockupationsmakten Israel gamla Ottomanska lagar.
Vi dessa lagar stjäl man mera mark – vilket i sin tur gör att ockupationen förstärks ytterligare.
Detta gör att palestinierna är förhindrade att stifta lagar.
Och eftersom man inte kan stifta nya lagar så tillämpar ockupationsmakten Israel gamla Ottomanska lagar istället.
Vi dessa lagar stjäl man mera mark – vilket gör att ockupationen förstärks ytterligare.
Detta gör att palestinierna är förhindrade att stifta lagar.
Osv osv osv osv…..
Den typen av cirkelargumentation har nog begränsad framgång, milt uttryckt.
”Res 242 ... skall lämna tillbaka "ockuperade områden", inte "alla" områden. Hur mycket av de ockuperade områdena som skall lämnas tillbaka i utbyte mot fred är således en förhandlingsfråga.”
En ganska kul efterhandstolkning av res 242 ur Likud perspektiv.
Det förutsätts exempelvis att förhandlingar ska placera gränsen på östsidan om Gröna linjen. Den mycket enkla sanningen är att den kommande gränsen precis lika gärna kan placeras mer väster om Gröna linjen.
Hur kan det bli så?
Jo, därför att det område som judarna tillskansade sig i sitt ”självständighetskrig” som ligger utanför FN:s delningsresolution 1947, faller under samma juridiska bedömning som området man sedan 1967 ockuperar, Västbanken.
Sålunda kan man precis lika gärna hävda att Israel i slutändan för att uppnå fred i förhandlingarna kan tvingas lämna mer områden än de man tog 1967.
Men detta scenario finns inte i med i föreställningsvärlden…
"Via dessa lagar stjäl man mera mark – vilket gör att ockupationen förstärks ytterligare."
Ska det naturligtvis stå!
Hur kan ett område som tidigare inte tillhört en erkänd nation vara ockuperat?
Därför att definitionen av ockupation inte bygger på om marken tillhört en stat eller inte – utan att den står under en annan stats militära kontroll.
Skicka en kommentar