Olof Palme, Norman Mailer och vad det innebär att vara svensk

Uppdatering 20 september: Hela artikeln finns nu på nätet här.

I dag recenserar jag Henrik Berggrens Olof Palme-biografi i Göteborgs-Posten (ännu ej på nätet) Här följer några valda delar av texten:

Ett spöke har länge vandrat kring i terrängen av svensk historieskrivning och självbild – Olof Palmes spöke. Till synes nära och mitt ibland oss, ändå ständigt undflyende och omöjlig att greppa fast. Hatad, älskad, omstridd. Alla bär vi en relation till honom – som människa, som politiker eller som myt. Därför blir det frestande att använda Olof Palme som ett verktyg i försöken att belysa vår samtid och för att ge ett svar på frågan vad det innebär att vara svensk.

*

I ett centralt avsnitt i boken analyseras den blott 22-årige Olof Palmes understreckare i Svenska Dagbladet år 1949, om Norman Mailers roman ”De nakna och de döda”. Mailers roman är en mörk och desillusionerad betraktelse kring andra världskriget, mänskligt tillkortakommande och Guds frånvaro. Ändå, skriver Berggren, menar Mailer att det är meningsfullt att ständigt ”kämpa för vår värdighet och humanitet som människor”. En av romanens centrala personer, löjtnant Hearn, misslyckas gruvligt i sitt försök att göra uppror mot ett orättfärdigt system. Men misslyckandet är inget mått på upprorets moraliska värde. Berggren likställer Olof Palme med löjtnant Hearn i det att båda gör ett existentiellt val, bortom metafysiska övertygelser om Gud eller lagar som styr historien, och i stället ”väljer friheten, och med friheten följer godtycket, slumpen och bristen på absoluta garantier”. Att försöka vinna friheten är – för Norman Mailer och för Olof Palme - ett politiskt och moraliskt värde i sig, oavsett om försöket lyckas eller misslyckas.

*

Henrik Berggren använder Olof Palme och hans gärning för att på nytt – och kanske än mer slagkraftigt – gestalta den tes Berggren tillsammans med Lars Trägårdh drev i boken ”Är svensken människa?” (2006). Där hävdade författarna att utformningen av den svenska välfärdsstaten var en unik mekanism för att hantera spänningsfältet mellan viljan till individuell suveränitet och den obönhörliga nödvändigheten att ingå i ett samhälle. Den svenska välfärdsstaten erbjuder medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband som t ex familjen, utan att den moraliska ordningen i samhället äventyras. I stället blir det svenska samhällskontraktet ett uttryck för solidaritet och omtanke människor emellan. Sociala band ska grundas på jämlikhet och en grundläggande respekt för den andres autonomi. Olof Palme bejakade och befrämjade denna konstruktion och därmed bidrog han väsentligt till utformningen av den unika svenska kombinationen av individuellt oberoende och mänsklig gemenskap.

*

Boken slutar på Sveavägen, den 28 mars 1986. Här finns ingen epilog, inget eftermäle, inga försök att syntetisera fenomenet Olof Palme. På ett sätt paradoxalt kommer Henrik Berggren aldrig särskilt nära Olof Palme. Jag får intrycket att det heller aldrig – till skillnad från många övriga Palmebiografers – varit författarens avsikt. I samma ögonblick vi skulle komma Palme nära skulle glansen försvinna och hans osaliga ande upphöra att inspirera vår längtan efter mening och sökande efter identitet.