Det politiska läget efter Moderaternas Sverigedagar

De flesta bedömare är eniga om att Fredrik Reinfeldt höll ett av sina bästa tal någonsin vid Moderaternas Sverigedagar i Göteborg. Bedömarna syftar då inte i första hand på talets innehåll, utan mer på talets form och inramning. Det var en frustande Fredrik Reinfeldt som dompterade 2 800 moderater, och av den trötthet man då och då kunnat ana hos honom fanns denna dag inte ett spår. Jag har ibland uttalat viss skepsis mot socialdemokraternas smått nordkoreanska hyllningar av det egna ledarskapet. Moderaterna visade under lördagens tal att man inte ville vara sämre än Socialdemokraterna i detta avseende. När Fredrik säger "Hoppa!", då hoppar varje rättrogen moderat.

Opinionsläget för Alliansregeringen börjar snart bli desperat. Visserligen har avståndet mellan de rödgröna och Allianspartierna kanske minskat något de senaste veckorna, men det ligger fortfarande i de flesta mätningar på mellan tio och femton procentenheter. Socialdemokraterna har större förtroende i de sakfrågor kring jobb, skola och omsorg som väljarna själva pekar ut som de viktigaste frågorna inför valet. Medierapporteringen fokuserar på samhällsproblem för vilka regeringen har det yttersta ansvaret, till exempel den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan och tillkortakommanden inom sjuk- och åldringsvården. Aldrig tidigare i svensk politik har ett block tagit in ett så stort opinionsunderläge på så kort tid inför ett val.

En av Alliansens få ljuspunkter är att väljarna fortfarande har större förtroende för deras politik när det gäller Sveriges ekonomi. Fredrik Reinfeldt gjorde i talet sitt absolut bästa för att spela just det kortet, med ansvar och förtroende som bärande element. Räcker det för att bryta Alliansens onda cirkel? Jag tvivlar.


En annan ljuspunkt för Alliansen är att de osäkra väljarna är något fler än vad de brukar vara vid denna tid av mandatperioden. Om de rödgröna partiernas stora opinionsförsprång delvis kan förklaras av att borgerliga sympatisörer just nu är demobiliserade så skulle det kunna vara så att Alliansen har en större potential att vinna över de osäkra väljarna till sin sida. Problemet är bara att, vilket professor Henrik Oscarsson ofta påpekar, de väljare som bestämmer sitt partival sent i valrörelsen tenderar att gruppera sig mellan partierna på ungefär samma sätt som övriga väljare. Om det mönster som Henrik Oscarsson pekar på är giltigt även denna gång så är den relativt höga andelen osäkra väljare inte mycket att trösta sig med för en Allians i akut behov av fler väljarsympatisörer.

Fredrik Reinfeldt har de senaste månaderna tonat ned regeringsfrågan något. Visserligen har han fortfarande ett försteg i att det är oklart vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med efter en valseger. Men i takt med att Kristdemokraterna och Centerpartiet inte varaktigt lyckas lyfta sig över fyraprocentsspärren blir hans argument i regeringsfrågan mindre slagkraftigt.

En del bedömare, till exempel PM Nilsson på Dagens Industri, tror att Fredrik Reinfeldt kan välja att sitta kvar även om de rödgröna partierna efter valet blir större än Alliansen. I så fall skulle Reinfeldt tvingas regera med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, och inte som nu med passivt stöd. Det vill säga, i varje viktig omröstning skulle Fredrik Reinfeldt behöva att Sverigedemokraterna inte röstade mot eller lade ned sina röster, utan aktivt stödde regeringens förslag. Jag betraktar dessa spekulationer som helt orealistiska. En sådan Reinfeldt-ledd regering skulle inte bli långlivad, om den inte bjöd in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. I dag finns inga som helst tecken på att Fredrik Reinfeldt skulle vara beredd att ta ett sådant steg, och jag har också svårt att se att hans allianskamrater skulle acceptera något sådant. Nej, blir de rödgröna partierna större än Alliansen kommer Stefan Löfven att erbjudas att bilda regering. Något annat sannolikt alternativ existerar inte.

De närmaste veckorna blir avgörande. Lyckas inte Alliansen förändra det politiska landskapet i samband med att regeringen och oppositionen inom kort presenterar sina vårbudgetar så krävs det sannolikt en ny finanskris eller motsvarande för att inte höstens val skall uppfattas som avgjort på förhand. När de rödgröna partierna presenterar sina vårbudgetar tvingas de konkretisera sin politik, medierna börjar granska deras förslag som om förslagen vore regeringspolitik och den splittring som finns mellan de rödgröna partierna i många viktiga frågor synliggörs. Här finns, tror jag, sista chansen för Alliansen att vända opinionen tillräckligt mycket för att de rödgrönas försprång inte blir ointagligt inför höstens val.