Senaste SOM-undersökningen: Rekordstort stöd för den offentliga sektorn

Det blåser rödgröna vindar i svensk politik. Dessa rödgröna vindar lyfter fram frågor om miljö och klimat, antirasism och feminism. De lyfter upp Miljöpartiet och Feministiskt initiativ och möjligen Vänsterpartiet, men de har hittills definitivt blåst Socialdemokraterna förbi.

Så behöver det inte vara. De rödgröna vindarna inrymmer inte bara miljö, antirasism och feminism - de inrymmer också traditionella politiska sakfrågor som t ex svenska folkets stöd för en stark offentlig sektor och motstånd mot privatiseringar.

I kapitlet "Starkt stöd för välfärdsstaten" ur boken "Mittfåra & marginal" (red Annika Bergström och Henrik Oscarsson) visar docent Lennart Nilsson vid Göteborgs universitet hur stödet för den offentliga sektorn ökat markant och nu är rekordstort. I den senaste SOM-undersökningen ansåg endast 19 procent av de tillfrågade att "Minska den offentliga sektorn" var ett bra förslag. Så liten har andelen aldrig varit sedan SOM-undersökningarna påbörjades 1986. År 1990 var det till exempel hela 56 procent som ansåg att det var ett bra förslag att minska den offentliga sektorn. På samma sätt uppgår andelen som tycker det är ett dåligt förslag att minska den offentliga sektorn nu till 47 procent, från en bottennivå på 18 procent år 1990. Mätningen är ingen tillfällighet - stödet för den offentliga sektorn har ökat tre år i rad.

Mönstret går igen i fråga efter fråga i SOM-undersökningen. Motståndet mot privatisering av sjukvården, mot vinstuttag i välfärden och mot mer satsningar på friskolor är rekordstort och andelen personer som är mot privatiseringar, vinstuttag och friskolesatsningar är betydligt större än anhängarna av en sådan politik. Motståndet mot skattesänkningar är också större än vad det tidigare har varit i SOM-undersökningarna.

SOM-undersökningen visar också att andelen personer som placerar sig själv till höger på en vänster-högerskala minskat från 44 procent toppåret 2010 till endast 35 procent 2013. Under de senaste åren har andelen personer som placerat sig till höger varit större än andelen som placerat sig till vänster - nu är andelarna i stället i princip lika stora.

Här finns således ett ideologiskt och sakpolitiskt utrymme som Socialdemokraterna borde kunna utnyttja för att visa väljarkåren att det faktiskt finns signifikanta vänster-högerskillnader mellan de båda regeringsblocken. Men då krävs att Socialdemokraterna vågar - och förmår - profilera sig. I en intervju hävdar jag att "S och M måste sluta låta som revisorer som tävlar i bokföring" (jag tillstår att jag snappat upp uttrycket från Vänstra Stranden - äras den som äras bör).

Jag förstår att Socialdemokraterna inte vill riskera en hägrande valseger genom att ändra strategi några månader före valet. Men här finns utrymme för en starkare ideologisk profilering och jag tycker mig faktiskt också ha hört Stefan Löfven tala om jämlikhet allt oftare och på ett tydligare sätt den senaste veckan.

I Almedalen får Stefan Löfven en möjlighet att ta tillbaka förlorad mark genom att i ett ideologiskt tal presentera åtminstone någon ytterligare politisk reform som visar på skillnad mellan vänster och höger och som bidrar till att skapa politiskt avstånd mellan regeringsalternativen. Valrörelsen behöver tydliga alternativ, och både socialdemokrater och moderater har ett ansvar för att åstadkomma sådana alternativ.

Moderaterna hyllar det gemensamma ägandet

I dag på DN Debatt presenterar Moderaterna genom finansmarknadsminister Peter Norman och riksdagsgruppledaren Anna Kinberg Batra partiets syn på ägarpolitiken. Artikeln är fylld med hyllningar till det gemensama ägandet och kritiserar partiets tidigare ideologiskt betingade uppslutning bakom privatiseringar. Det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige, skriver Norman och Kinberg Batra. De nya Moderaterna är tydliga med att vi värdesätter det gemensamma ägandets fördelar, fortsätter artikelförfattarna. Bolag som LKAB, SJ och Vattenfall skall inte säljas. Om Moderaternas tidigare politik sägs att det ibland låtit som att försäljningar i sig självt skulle lösa alla effektivitets- och kvalitetsproblem. Så är det inte, menar de Nya Moderaterna. I själva verket spelar ägandeformen i sig ingen roll, avgörande är i stället vilken ägandeform som i varje enskilt fall bäst tjänar samhällsnyttan. Moderaternas tidigare syn på privat ägande har, sägs det, nu kommit till vägs ände.

Jag blir glad av att läsa de nya Moderaternas hyllningssång till det gemensamma ägandet. Artikeln är ett uttryck för det starka stöd för en kraftfull offentlig sektor som impregnerar det politiska livet i Sverige. Genom de starka formuleringarna binder sig också Moderaterna vid masten för att inte genomföra ett omfattande systemskifte i Sverige.

Nästa steg är väl att Moderaterna tar avstånd också från vinst i välfärden. Skulle vara intressant att se vad Socialdemokraterna och Stefan Löfven gjorde då...

Ett par varningssignaler bör förstås hissas. För det första underlättar Moderaternas starka uppslutning bakom principen om gemensamt ägande för partiet att genomföra privatiseringar i enskilda fall. För det andra är Moderaternas argumentation starkt icke-ideologisk. Här finns inga tankar kring frihet, jämlikhet eller för all del solidaritet, endast en uppslutning bakom honnörsord om "nyttan" för medborgarna. Om ägandeformen reduceras till en praktikalitet ökar risken för att politiken avpolitiseras och att allt handlar om att förvalta och att hitta praktiska lösningar på samhällsproblem. För en motsvarande oro för utvecklingen inom socialdemokratin rekommenderar jag Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet i fredags. Suhonen kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Socialdemokraterna för att inte utveckla en modern vision om demokratisk socialism utan i stället reducera sig själv till ett idéappendix till Affärsplanen.

En negativ sidoeffekt av Moderaternas marsch mot mitten är att väljarna får svårare att se vad som skiljer regeringens politik från oppositionens politik. Trängseln i mitten och teknokratiseringen av politiken underlättar för Sverigedemokraterna och dess strävan att framstå som det enda egentliga oppositionspartiet.

Jag längar efter en mer engagerad och livfull politisk debatt i Sverige i dag, där vänster verkligen ställs mot höger och där vänster-högerdimensionen utmanas av nya politiska skiljelinjer som kan skönjas i framväxten av informationssamhället. Men det är en bit dit. Regeringen är trött och regerar i minoritet. Socialdemokratin söker sin väg under Stfan Löfven. Vi får sannolikt vänta i bästa fall tills efter den socialdemokratiska partikongressen i april 2013 och i värsta fall till början av valrörelsen 2014.