Jag minns sammanträdet med Socialdemokraternas partistyrelse i januari 2020 då Stefan Löfven med emfas betonade att han ville fortsätta som partiledare även över valet 2022. Beskedet möttes med stormande applåder. Det fanns ett starkt internt stöd för att Stefan Löfven skulle fortsätta, och beskedet innebar att mediespekulationerna om hans politiska framtid avtog i styrka och politiken hamnade centrum igen.
I dag kom ett annorlunda besked. Jag vet inte vad som fått Stefan Löfven att ändra sig. Men jag tror att pandemin i kombination med det svåra parlamentariska läget och de återkommande regeringskriserna tagit ut sin rätt. Stefan Löfven känner att han inte längre har den kraft som partiet behöver för att göra så bra som möjligt ifrån sig i valet 2022. Och då är det bättre - för partiet, för Sverige och för honom själv - att någon annan tar över. I ett brev till partimedlemmarna betonar Stefan Löfven också att en ny partiordförande kan "ge arbetarrörelsen ytterligare energi" inför den kommande valrörelsen.
Stefan Löfven lyckades leda en rödgrön minoritetsregering i nästan två hela mandatperioder, trots att det under alla dessa år funnits en borgerlig högermajoritet i riksdagen. Det är en unik prestation. Socialdemokraterna lyckades under Stefan Löfvens tid som partiledare splittra den borgerliga Alliansen och bidra till att hålla Sverigedemokraterna utanför inflytande över regeringspolitiken.
Stefan Löfven lyckades också hålla samman det socialdemokratiska partiet, trots de påfrestningar som kompromisserna i Januariavtalet medförde. Att hålla samman sitt parti är en partiledares kanske viktigaste uppgift, vilket alltför ofta glöms bort i debatten och i medierapporteringen.
Nu ska Socialdemokraterna välja en ny partiledare. Jag hade gärna sett en öppen process med flera kandidater som åkte runt och mötte medlemmarna. Så tror jag tyvärr inte det kommer att bli. Tiden är också knapp. Det är bara tio veckor kvar till den kongress i Göteborg där en ny partiledare ska väljas.
Den nya partiledaren får en viktig uppgift i att förnya partiet. Kanske blåser det äntligen vänstervindar i opinionen igen, och i så fall kommer förstås jämlikhetsfrågorna att hamna i fokus. Men Socialdemokraterna måste också utveckla en röd frihetsvision - en tanke som Mona Sahlin en gång förde fram men inte lyckades förverkliga. Den röda frihetsvisionen är något som jag kommer att återkomma till under den närmaste tiden.
10 kommentarer:
Löfvens bedrift är - som nånga påpekar - att ha spräckt den borgerliga alliansen och ha regerat i sju år. Men priset har varit högt. Politiken har i stor utsträckning varit borgerlig. Kriserna har varit och är många: flyktingkrisen, integrationskrisen, arbetslöshetskrisen, gängkriminalitetskrisen, pandemin osv. Alla utom pandemin är direkta politiska kriser. Och krislösningsförmågan har varit begränsad. T ex har målet att ha EUs lägsta arbetslöshet nu resulterat i att vi efter sju(?) år är det enda landet i EU som har högre arbetslöshet. Och hanteringen av pandemin har kritiserats och lär kritiseras ännu mer till våren. Jämfört med våra nordiska grannar avviker Sverige på ett negativt sätt.
De flesta tror att Magdalena Andersson kommer att bli nästa partiledare, om än motvilligt. Om hon - mot förmodan - sätter sig på tvären ligger Hallengren bra till eftersom det överordnade tycks vara att det måste bli en kvinna.
Politiskt sett kan vi vänta oss en retorisk vänstersväng, inte minst efter Reformisternas agitation på höstens kongress och för att minska blödningen till vänsterpartiet. (Arbetarväljarna som gått till SD får bli ett senare problem.) Men finansministern kan knappast vara Reformisternas önskekandidat eftersom hon som en kompetent nationalekonom inte förespråkar deras låneekonomi.
Att S, V och MP skulle få egen majoritet är (ligger under 40% i opinionsmätningarna) är ju osannolikt. Och eftersom en ev rödgrön regering är beroende av marknadsfundalismerna i C lär Ulfs förhoppningar en tydlig vänstersväng förbli förhoppningar. Som jag ser det är det viktigaste att MP får ett inflytande som motsvarar deras väljarstöd, dvs inget i praktiken.
Klas Bengtsson
Har vi några grå eminenser som den där jävla Nuder den här gången?
Om efterträdaren förlorar valet, får den en chans till eller tvingas avgå, blir det isåfall inbördeskrig som kring Juholt?
Nu har (s) ett gyllene tillfälle att införa verklig demokrati inom det egna partiet och välja sin nästa ordförande genom direkta primärval. Allt annat är en odemokratisk kvarleva från tiden då proletariatets diktatur var den stora förebilden.
Homo Economicus
Vet inte om det var någon större prestation att kunna bli statsminister trots högermajoritet. Både Björklund och Lööf var ju tydliga om sitt icke-stöd till SD, och kunde samtidigt utnyttja sossarnas absoluta järnvilja att komma åt regeringsmakten. Sossarna fick ju ge upp ett antal paradgrenar.
Kjell Eriksson
Det spekuleras över tidpunkten Löfven valt att avgå. Löfven säger han vill göra det rätta, ge väljarna möjlighet att veta vem som ska leda partiet hela nästa mandatperiod. Att det på något sätt skulle vara oärligt att avgå i mandatperioden. Att väljarna då får en ledare de inte röstat på. Det låter ju juste och rimligt.
Men kanske ligger annat bakom valet av tidpunkt? Löfven har skapat ett perfekt läge för att få sin kandidat, Magdalena Andersson, vald på partikongressen. Och därigenom garantera att hans politiska linje säkras, S ska vara ett socialliberalt medelklassparti (ersätter FP/L). Hur gör han detta? Genom att avgå nu begränsas möjliga kandidater till regeringsmedlemmar då den valda blir statsminister direkt och även måste kunna hantera budgetsituationen och talmansrundorna direkt. Det är också relativt kort tid till partikongressen och det som sker nu var helt oväntat för flertalet inom partiet.
Om Löfven inte avgått nu hade han riskerat att vara oppositionsledare vid en avgång i nästa mandatperiod. Det hade inneburit en mer normal situation för ett partiledarval, många fler hade kunnat bli aktuella som partiledarkandidater, kommun-; region-, riksdags- eller EU- politiker med flera. Det hade för första gången kunnat bli den öppna politiska diskussion mellan olika kandidater som S aldrig vågat införa. Genom Löfvens inför kongressens sena tidpunkt att meddela sin avgång och det politiska läget i riksdagen är det nu i stort sätt omöjligt att hinna med eller ens kunna vidga kandidatkretsen.
Kanske har Löfven med sin taktik försökt styra och snäva in S fortsatta politik, av rädsla för Reformisterna och vänstern inom Socialdemokratin?
Planen sprack väl, och det var nog inte bara en plan som sprack, utan flera.
- Opinionen har vänt ner sedan förra beskedet, (därmed bör strategin ändras)
- V går däremot som tåget, (vilket inte var oväntat pga januarisamarbetet)
- Januarisamarbetet upphörde, pga av att V satte en röd linje
- Fp dikeskörde av ungefär samma omvända anledning och hoppade raskt av.
- C:s mittenrikestrategi (isolera V och Sd) fick en smula smolk i bägaren.
- Samarbetet med C var/är i själva verket nyckeln till regeringsmakten,
- den sanningen gäller även 2022, dvs regeringssamverkan mellan S, Mp och C som tillsammans
med V måste bli större än oppositionen.
Detta att isolera (eller i fru Lööfs terminologi "kroka av") Vänsterpartiet efter statsministeromröstningen har beskrivits av Sjöstedt som att välja mellan pest och kolera.
V valde kolera, framför pest (borgerlig regering).
Detta skulle prompt notifieras medelst
förnedringsparagrafen, så att det blev tydligt för C och Fp:s väljare att dessa var borgerliga partier, som bedriv borgerlig politik utan en borgerlig regering. Det höll ett bra tag, men sprack till slut när det blev skarpa voteringar, och ett konststycke i sig att få C, Mp och indirekt V att samlas i samma korg.
Grunden för detta samarbete finns kvar,
någon annan regeringslösning för S är svår att se.
Den kan dessutom stöpas om, om bara C bestämmer sig för det.
Problemet är nog mer något vi inte riktigt ser, att Löfven trots allt lovat att avgå
om inte budgeten går igenom, och här är det nog så att C förväntat sig mer utdelning av
samarbetet än vad som går att pressa ur V. Dvs både C och V ligger i val-läge, och ser
risker för tapp i opinionen för nära ett val. Alltså drar de åt olika håll, och budgeten
riskerar helt enkelt att inte gå igenom, företrädesvis pga C, som ju under fru Lööfs ledning inte enkelt kan hoppa tillbaka till det borgerliga lägret, (men fan trot med Lööf)
Tror att Löfven hade tänkt fortsätta, och få utdelning av samarbetet med C och den tillknöcklade borgerligheten, men att det helt enkelt blev lite pladask, efter regeringskrisen. Det är buslätt att triangulera från en kant, men från en två-frontare, så finns betydande inbyggda risker -> mitten blir som Folkisarna erfarit sur och syrefattig.
inte orkar Löfven med mer käbbel, det hade ingen gjort. Ekvationen blev för svår, dvs att fortsätta isolera V fick ett lite för högt pris, på alla möjliga håll och kanter, inkl halva LO och Hyresgästföreningen. V firar triumfer, och då kan man inte fortsätta gira höger, och samtidigt ha med Mp i förarsätet som femte hjulet. S.W
"Om en kvinnlig statsminister
Finansministern har pekats ut som storfavorit till att ta över efter Löfven.
Men Annie Lööf vill inte uttala sig om möjliga statsministerkandidater."
sw Nä, det verkar på Sjöstedts bok som att att Magda på ngt vis inte lirar ihop med fru Lööf, och det kan nog vara sant. Fru Lööf och AKB var inte heller en hit. Samtidigt är
magda mycket mindre begränsad, hon går hem i alla rum, det är inte alla som gör, inkl V.
"Om att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister säger Lööf generellt att S och M inte ansträngt sig nog för att vårda tidigare kvinnliga partiledare."
sw Hihaho, vårda, gisses, att AKB fick avgå berodde på att ingen vid den tiden förstod balansgången, att M läckte som ett såll till Sd, och ett tag såg ut att få konkurrens av C.
AKB hade ett surt arv, att hålla ihop alliansen + Mp, och den ekvationen gick inte. Så det blev snöplig sorti, men det var varken AKBs eller M:s fel, egentligen. Utan bara fel timing. Mona fick däremot en ärlig chans, i valet 2010. Det val M var all time high, samtidigt som Sd gjorde entré. Det var väl lite småtrassligt med om det skulle vara samarbete med V, men i grunden hade S vunnit 2010, om inte Sd klarat spärren, och de gjorde
Sd, pga läckage från S. Vårda, suck.
"Lööf har som krav på regeringen att budgeten inte är förhandlad med V."
sw Hopplöst att få ihop en budget då, samtidigt som C rycker på axlarna om M:s budget går igenom, eftersom den kommer att vara minst lika näringslivsvänlig.
"Anledningen att man inte ställt samma krav på M om SD är enligt Lööf att både M och KD ”varit oerhört tydliga med att de vill se ett organiserat samarbete med SD och inte stänger dörren för ett regelrätt budgetsamarbete”.
sw man får läsa om för att förstå, eftersom det är lite bludder. Det är inte ett argument, det är ett axiom, som bara är, men inte förklarar alls varför detta är relevant för V?
Den verkliga förklaringen är enkel, en budget som stöds av V kan inte försvaras sakpolitiskt av C om de ska fortsätta vara ett parti för näringslivet och kapitalet.
Det är ju den saken M fattat och tonat ner en smula. S.W
Aftonbladet, J Sima:
Misslyckas ny partiledare kommer "Kristersson troligtvis återigen få uppdraget att bilda regering. Skulle han lyckas bli vald, och kan bilda den mest konservativa regeringen i svensk historia, har den kort tid på sig att uträtta någonting. Med knappt nio månader kvar till ordinarie riksdagsval riskerar en sådan regering mest att göra väljarna besvikna. Eller så ställs vi inför ett extraval."
sw Ingen vill ha extraval, så det kan uteslutas. Kanske tom en risk om det blir regeringsskifte, eller snarare en massa snurriga talmansrundor. Inget M + Kd ser fram mot, bättre möta väljarna med en ren mandatperiod, för att diskutera ochn utvärdera regeringsåren 2014 - 2022.
Talmanssnurr kan straffa alla, utom möjligen "the rude boys" så det får antas vara något alla önskar undvika, internspel om regeringsmakten.
Löfven hotade avgå, för att säkra att hans regeringsunderlag verkligen håller ihop, då det i princip är det samma som ska lägga grunden 2022. Men, om de inte kan få ihop en budget, dvs om V röstar på sin egen budget, så blir det borgerlig budget, varpå Löfven lovat avgå, och det är kanske då något V får slicka i sig, men som C kanske tom tycker är "inte vårt problem" Med en ny partiledare på plats, kan man ta risken att "worst case" ta en borgerlig budget, eftersom det då sätter press på V. En ny partiordförande ska dessutom försöka förhandla med fru Lööf, som nog börjar fundera på nästa drag, för tiden 2022 - 2026, dvs om
hon ska vara i opposition, eller om hon vill vara med och regera, och börjar C gira höger, dvs åt en Kristersson-regering, så kommer ju Sd att korka upp champagnen redan nu. Det är så dumt, så det kommer säkert att ske.
JS: "Lööf ställer ultimatum
De flesta av riksdagens partier skulle därför ändå helst föredra att Löfvens efterträdare och dennes budget blir accepterade av riksdagen före jul. Så kan partierna lägga allt krut på nästa valrörelse."
sw ja sannolikt, men ur borgerlig synvinkel är en S-ministär med borgerlig budget att föredra, och sannolikt ser fru Lööf detta också som en fördel, för att kunna fortsätta driva C som ett borgerligt parti, med rötterna både på land och storstad.
JS: "Men om man lyssnar på Annie Lööf verkar hon ha andra planer.
Hon har envist hållit fast vid att C inte tänker rösta grönt till
regeringens budget om V har varit med och förhandlat.
Den argumentationen börjar bli allt mer absurd."
sw Ulrimativa grejor, äta kakan och ha den kvar.
Det är ju det som är argumentet för att inte ingå i det borgerliga blocket,
eller försöka skapa sig handlingsutrymme att bilda en minoritetsregering i mitten, som stöds av endera S eller M. Men nu har detta lett till att M+Kd+Sd är så stora att de inte behöver C, och då är det C som står med skägget i brevlådan. S.W
Stefan Löfven är värd ett stort tack för att han klarat den svåra perioden trots läget vad gäller riksdagsmandaten. Inte konstigt att han går i pension.
Jodå, där kom den, en första liten Kremlologiskt tecken,
beträffande vilken riktning som är att vänta.
@annieloof på twitter måndagen den 30 aug.
Inkl fotografi på tårta :-), (ngt att fira?)
"Idag är det årsdag för när Alliansen bildades!
Ett samarbete som i alliansregering genomförde
många viktiga reformer för frihet, grön företag-
samhet och trygghet."
Fotot är från när vi firar åtta år, med en tågtur
ner till Linköping för att presentera infrastruktur-
satsningar."
Fotnot, alliansen bildades 30/8 2004, dvs över två år
före ordinarie val 2006. Nu är det drygt ett år kvar till
val, och ingen vet ett vitten?
- Hur ska det gå för Folkisarna
- Hur är samarbetet mellan M och Kd formaliserat
- Vilken draghjälp kommer Fp att få
- HÅller de på med en tomteverkstad, restalliansen
- Är fru Lööf rädd att bli kvar ensam i den breda politiska mitten?
Frågorna hopar sig, och man får försöka tyda tecken på stjärnhimmelen.
I vart fall har C röstat för fortsatt samarbete med S, och en ny regering
kommer efter att Stefans avgång att söka riksdagens förtroende, där
frågan nog inte kan bli annat än tolerans. För vad skulle alternativet vara?
men nog tyder tidens tecken på att det snickras på en borgerlig budget?
Fortsättning lär följa.
S.W
Skicka en kommentar