2013-03-03

Varför moraliseras det så starkt kring doping när andra former av fusk accepteras?

Uppdrag Gransknings avslöjande om misstänkta dopingfall inom skidsporten väckte starka känslor. Doping syftar till att ge den enskilde idrottsutövaren en otillbörlig fördel, doping är alltså en form av fusk. Stäng av fuskarna på livstid, är en ständigt återkommande paroll i dopingdebatten. Det finns en stark moralism i dopingdebatten, de som dopar sig stigmatiseras.

Jag har länge undrat varför fusk i form av doping fördöms så hårt medan en del andra former av fusk inom idrotten inte alls väcker lika starka moraliska reaktioner. En svensk skidlöpare som avslöjas som dopad fördöms och stängs av eftersom hen medvetet försökt skaffa sig en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. En svensk fotbollsspelare som filmar sig till en frispark skaffar sig också medvetet en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. Men den moraliska reaktionen i förhållande till dessa båda former av fusk blir väldigt olika. Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel och att filma sig till en frispark?

Jag har i ett annat sammanhang använt Glenn Strömbergs klassiska filmning i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985 som exempel. Glenn hade aldrig uppnått dagens ikon-status om han fuskat genom att dopa sig i stället för att filma sig till en straffspark.

Vari består då egentligen skillnaden? Jag är faktiskt osäker. Visst, doping är skadligt för den egna kroppen vilket en filmning inte är. Doping föregår under en längre tid, medan en filmning kan ske i stridens hetta. Å andra sidan räcker det med att gå på en allsvensk fotbollsmatch för att få se 22 vuxna män (jag tycker mig se att damfotbollen skiljer ut sig) alltför ofta försöka vifta sig till inkast och hörnor trots att de vet att de själva varit sist på bollen.

Jag är inte ute efter att bagatellisera dopingbrott. I stället vill jag a) ifrågasätta grunden för den moralism som präglar dopingdebatten, b) bidra till att motarbeta den fuskkultur som i alltför stor utsträckning präglar fotbollen och många andra sporter, samt c.) faktiskt veta varför reaktionerna på de olika formerna av fusk blir så olika.


7 kommentarer:

Linda Åberg Luthman Höga Kusten Poeten sa...

Och det finns annat fusk i samhället som människor blir dopade på - skattefusket.

Ingegerd Wahl sa...

Vi ser ju inte när någon dopar sig, men vi ser när någon försöker filma. Spelar säkert roll, förutom att doping måste planeras och är således med medvetet gjort.

Anonym sa...

Mycket bra inlägg!

Fotbollens fuskkultur är mycket riktigt en skam för den idrotten, och det är slående hur skalan hela tiden glider. När vi i VM 1990 såg en spelare bäras ut på bår och komma tillbaka så blev det bilder som spreds i nyhetsmedier över hela världen och som hade en given plats i årskrönikor. Nu sker det nästan varje match.

Det är ju också fenomen som är delvis enkla att bestraffa bort om man vill.

Har du en skada som stoppar spelet mer än några sekunder? Då går eller bärs du av planen och vilar 10 minuter för att säkerställa hälsan. (De som är verkligt skadade kan ta sig för egen maskin till sidlinjen för omplåstring i den tid som krävs)

Filmar du till dig en frispark? Avstängning en match.

Filmar du till dig en straff? Avstängning fem matcher.

Överdriver du konsekvensen av en fällning genom att rulla runt och verka halv ihjälslagen? Då kvittas din filmning mot fällningen och ingen frispark eller straff utdöms (som i hockey där den som hjälper till för mycket kan få "diving" och följa med den som trippade eller hakade till utvisningsbåset)

Fotbollen är vana med avstängningar på spelare för gula och röda kort så ytterligare ett sätt att bli avstängd skadar nog inte.

Maskning bestraffas ju redan med tilläggstid så där har man ju redan en lösning.

Niklas sa...

Tycker även det är intressant att man inte bryr sig om tillåten medicinering. Många idrottare kör på med smärtstillande och skulle förmodligen inte alls klara av att hoppa lika många hopp eller springa lika långt om de inte fick detta. Trots det talas det mycket lite om denna tillåtna "doping" (doping i bemärkelsen att man tar preparat för att bli bättre än vad kroppen egentligen är).

Skulle ilskan mot doping komma från dess hälsofarliga aspekter borde ilskan vara lika stor i de tillåtna fallen. Smärta innebär ju självklart att kroppen säger att den vill vila, inte att den ska hoppa en höjd till, springa ett lopp till.

pamflett sa...

Bra inlägg. Jag skrev om detta för en tid sedan. http://pamflett.wordpress.com/2010/07/12/den-omoraliska-idrotten/

Fusk är inte ett oönskat undantag. Det är en logisk konsekvens av tävlandet som sådant. Den enda möjligheten till moralisk idrott är tävlingsfri idrott.

Niclas Kuoppa sa...

Fuskkulturen inom idrott är smutsig och paradoxal åtminstone med tanke på motiven för många idrottares deltagande i tävlingar på olika nivåer, nämligen tjusningen i att utmana sig själv för att testa den egna förmågan. Den utmaningen minskar i takt med fusket i form av regelbrott, filmningar, dopning, och användningen av smärtstillande preparat. Senast inför årets Vasalopp läser jag på nätet en motionärs intag av voltaren och alvedon för att bedöva muskelsmärtorna en bit in i loppet. Varför ens åka loppet, undrar jag? Något svar på varför det i Sverige anses värre med dopning än med annan fuskkultur inom idrotten vet jag inte men jag är glad att det finns ett motstånd mot dopning bland allmänheten. Möjligen kan det förklaras med att svenskar i vissa idrotter investerat i en nationell identitet som framgångsrika pga av hårt enträget tjurigt arbete som faller samman om idrottshjältarna hade dopat sig. Som skedde i Finland. Jämför även med hur dopning i mindre sporter bemöts. När svenska styrkelyftare, kampidrottare, kroppsbyggare avslöjats som dopade har inte så värst mycket upprördhet uppstått i offentligheten. Ingen av dem har fått löpa gatlopp i medierna på samma sätt som när Ludmila Enqvist och brottaren Thomas Johansson avslöjades. Den här självbilden bygger givetvis på en kontrast med andra länders fuskkulturer som vi inte vill förknippas med. En annan orsak kan vara att vissa typer av fusk i fotboll och hockey ses som "en del av spelet" av spelare, tränare och åskådare. Ta t ex det här med hur en del av dem betraktar slagsmålen på rinken som en del av spelet. Det beivras ibland av domare men det är pris spelarna betalar för att via slagsmålen och fusket vinna andra fördelar som bidrar till att vinna matchen eller förbättra förutsättningarna vid returmötet.
Linna Johansson som tidigare skrev på Expressens ledarsida och hade den egna tidningen Bleck hade intressanta diskussioner om dopning med bland andra Claudio Tamburrini. http://www.bleck.org/

/Niclas Kuoppa

sven sa...

Släpp dopingen fri eller nästan fri.
Sätt istället gränser hur kroppsvärdena får vara.Blodvärdena och hormonvärdena och andra kroppsvärden får inte vara för onormala eller skadliga för kroppen.
Då slipper man allt ljugande och misstankarna om idrottsstärnorna.
För övrigt så var det i idrottens barndom kring förra sekelskiftet tillåtet med doping eller stimulantika som det väl hette då.
Det stora fusket då var att träna mycket.Det var därför man hade de hårda amatörbestämmelserna så att det inte kom in massa arbetare i idrotten som hade det som yrke och kunde träna mycket.
Idrotten skulle förbehållas den ädla medel och överklassen.