Uppdrag granskning och de fejkade själavårdssamtalen

I kväll sändes det uppmärksammade och kontroversiella avsnittet av Uppdrag granskning i SVT, där redaktionen med dold kamera och mikrofon dokumenterat själavårdssamtal mellan präster och en påhittad karaktär - "Kalle Larsson" - som låtsades att han ville bli "botad" från sin homosexualitet. Avsnittet har i förväg mött stark kritik från en del personer inom kyrkan som menat att själavårdssamtalens integritet hotas genom den här typen av fejk och hemliga inspelningar.

Jag tycker kvällens avsnitt av Uppdrag granskning var sakligt och nyanserat. Uppdrag granskning betonade att Svenska kyrkan är världens kanske mest liberala och frihetliga samfund. Fördomar om homosexualitet finns trots det naturligtvis även inom Svenska kyrkan, på samma sätt som dessa fördomar finns överallt på andra ställen i samhället.

Jag kan inte förstå den kritik som riktats mot Uppdrag granskning för att deras journalistiska metod skulle hota själavårdssamtalens integritet.  Om Uppdrag granskning bandat ett riktigt själavårdssamtal hade det naturligtvis varit ett oerhört grovt övergrepp. Men så var ju inte fallet. Prästerna lurades in i ett samtal de trodde var ett själavårdssamtal men som visade sig vara något helt annat. Jag kan inte se att Uppdrag gransknings arbetsmetoder på något sätt skulle hota integriteten hos den som behöver själavård eller avhålla någon från att söka själavård.

Ett själavårdssamtal utspelar sig aldrig på lika villkor. Prästen kommer nästan alltid till detta samtal ur en mycket starkare maktposition, prästens samtalspartner har ofta en utsatt position och befinner sig i samtalet i en form av beroendeförhållande till prästen. Genom själavårdssamtalets integritet och slutenhet är det förstås oerhört svårt att kritiskt granska hur präster hanterar de svåra och känsliga situationer som inte så sällan kännetecknar dessa samtal.

Ärkebiskop Anders Wejryd redogjorde öppet och sakligt för sin syn på de problem som fortfarande lever kvar. Jag är stolt och glad över att tillhöra ett samfund som kommit kanske längre än något annat kristet samfund i världen när det gäller att bekämpa fördomar om människors sexualitet och att bejaka kärleken. Jag tycker att Uppdrag gransknings reportage i kväll gav ett bidrag till Svenska kyrkans arbete att komma ytterligare längre i detta viktiga arbete.

Svenska kyrkan och kravet på sterilisering vid könsbyte

Det är glädjande att Kristdemokraterna till sist ändrat inställning i frågan om tvångssterilisering av transsexuella. Kristdemokraternas ändrade ställningstagande innebär att samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna nu är beredda att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte.

Däremot är det trist att Svenska kyrkan fortsätter att huka i frågan. Senast Svenska kyrkan formulerade sig var år 2007 och då hade man inga invändningar mot tvångssteriliseringarna. På dagens DN Debatt argumenterar jag och Eva-Lena Gustavsson för varför kravet på sterilisering är felaktigt och varför Svenska kyrkan borde ta avstånd från detta krav.

I det Manifest för en kristen vänster som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet antog 2009 står att vi strävar efter en värld utan ojämlikhet på grund av kön eller sexuell läggning. Vi vill att alla barn ska ha samma möjligheter att växa och utvecklas oavsett föräldrarnas situation. Varje människa ska ha rätt att definiera sig själv, i samspel med andra.

Det vore utomordentligt välkommet om Svenska kyrkan slutade stå vid sidan av och i stället valde att bli en del av denna frigörelseprocess.

Hela vår artikel kan läsas här.

Uppdaterat 21 februari kl 20.50: Ärkebiskop Anders Wejryd har nu svarat på DN Debatt. I sak berättar Wejryd att han ändrat åsikt i sakfrågan och i dag är motståndare till krav på sterilisering vid könsbyte. Det är bra. Ännu bättre vore det om kyrkostyrelsen, där Anders Wejryd är ordförande, tog ett formellt ställningstagande i frågan. Samt att övriga religiösa samfund bröt sin tystnad och tog avstånd från tvångssteriliseringarna.

Sårbar, sann och levande

Svenska kyrkan måste fortsätta att ta politisk ställning och värna sina kärnvärden, säger ärkebiskop Anders Wejryd i en intervju till TT. Så rätt han har. Svenska kyrkan skall vara en kyrka i världen och och därmed också i det politiska livet. Magsura reaktioner har inte låtit vänta på sig. Så skriver t ex Göteborg-Posten i dag på ledarplats (ej på nätet)att kyrkan bara ska ta till orda i moraliska och etiska frågor, eftersom den inte har något annat mandat från sina medlemmar. Well, säger jag, menar verkligen Göteborgs-Postens ledarredaktion att moraliska och etiska ställningstaganden inte får politiska konsekvenser? I så fall är det intellektuella haveriet värre än jag anade.

Religionen har återerövrat sin plats i det offentliga samtalet och många hävdar att vi i dag lever i en postsekulär tid. En sådan utveckling är förstås provocerande för dem som menar att religionen bara skall vara en privatsak, som t ex det ateistiska förbundet Humanisterna med dess ordförande Christer Sturmark i spetsen. Men religion är inte och kan aldrig vara en privatsak. Min kristna tro påverkar min syn på samhället, på mina medmänniskor och hur jag förhåller mig till dem och till världen. Tron blir en inspiration för politisk handling, en tolkningsram för samhälleliga skeenden och ger riktlinjer för vad som är gott och ont. Därför är religionen ingen privatsak, lika lite som en människa är en ö. Staten skall vara sekulär, ett mänskligt samhälle kan aldrig vara det.

Men att kyrkan skall vara politisk innebär förstås inte att den skall ta partipolitisk ställning. Evangeliet kan ta politisk kropp på olika sätt och i olika politiska rörelser. Jag vill här gärna knyta an till den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". "Politiken" är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs. Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga. Ur det perspektivet skall kyrkan vara en del av "det politiska", men inte av "politiken".

Min kyrka är sårbar, sann och levande, som det står i bönen Ta vår vilsenhet som jag låter avsluta denna julbetraktelse. Sårbar eftersom den söker mer än den gör anspråk på att känna svaren. Sann eftersom den är äkta och på allvar, inte en grimas. Levande eftersom den är i världen och gör anspråk på att vilja förändra världen.

Med dessa rader önskar jag alla läsare av denna blogg, vänner och meningsmotståndare, troende, ateister och tvivlare en riktigt God och fridfull Jul.

Ta vår vilsenhet

Gud, du som gav oss din son,
för att vi skulle följa honom
på vägen till dig och det sanna livet.

Därför ber vi dig:
Ta vår vilsenhet
och led oss in på din väg.
Ta våra fördomar
och fyll dom med öppenhet och tillit.
Ta vår själviskhet
och fyll oss med solidaritet och medkänsla.
Ta vår girighet

och öppna våra händer till att ge.
Ta vår rädsla
och fyll oss med mod och tillförsikt.
Ta vår ilska
och fyll den med helig vrede
över orättfärdighetens välde.
Gud, bär oss in i trons, hoppets
och kärlekens famn,
som är Du
sårbar, sann och levande
i världen.