Det vidriga kriget i Gaza. Om det varit tvärtom?

Uppdaterat 21 november kl 17.10. Det blodiga terrordådet mot en buss i Tel Aviv tidigare i dag försvårar förhandlingarna om en vapenvila mellan Hamas och Israel. Givet terrordådet blir det svårare för den israeliska regeringen att acceptera en vapenvila och på hemmaplan få gehör för de kompromisser som en vapenvila måste inkludera. Risken är i stället stor att Israel som en maktdemonstration intensifierar bombningarna, och att Hamas i sin tur svarar med att intensifiera raketskjutningarna mot Israel. Den ojämlika dödsdansen fortsätter och värst drabbas det palestinska folket. Låt oss hoppas att påtryckningarna från bl a USA, Egypten, Turkiet och Qatar är tillräckligt starka för att en vapenvila ändå skall kunna åstadkommas under de närmaste dagarna.

Ett litet glädjeämne på hemmaplan är att kyrkomötet i dag beslutat att uppmana den svenska regeringen att verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlemsstat i FN. Nu väntar vi bara på Carl Bildt.

*

Uppdaterat 20 november kl 21.10. Mycket talar för att en vapenvila mellan Hamas och Israel kommer till stånd inom kort. Det är mycket bra. Bombningarna och raketbeskjutningarna medför civila lidanden av ohyggliga mått.

Hamas går stärkt ur krisen. Militärt visade Hamas att deras raketer nu kan nå både Tel Aviv och Jerusalem, även om de flesta av raketerna oskadliggjordes av det israeliska luftförsvaret. Politiskt innebar krisen ett genombrott för Hamas, med besök i Gaza av ledarskapet från både Egypten och Qatar. Därigenom luckras blockaden upp och Hamas ställning stärks i förhållande till Fatah, som nu hoppas på en övertygande majoritet i den förväntade omröstningen om erkännande av staten Palestina i FN:s generalförsamling nästa vecka.

*

Det vidriga kriget i Gaza utspelar sig inför öppen ridå. Vi kan alla via media och på nätet ta del av lemlästade palestinska barn, änkor som skriker ut sin förtvivlan och sitt hat, den avgrundsdjupa, ofattbara sorgen hos föräldrar som mist sina barn. Medierapporteringen är i huvudsak saklig och korrekt och händelseutvecklingen får stort utrymme i nyhetssändningarna. Ändå är det som om det som sker i Gaza inte sker på riktigt. Raseriet saknas i reaktionerna, ersatt av torra, nyktra analyser.

I skrivande stund har närmare 100 palestinier - ungefär hälften civila - under de senaste dagarna dött av det israeliska bombardemanget. Igår utplånades en hel palestinsk familj, bland dem sex kvinnor och fyra barn, av en felriktad israelisk missil. Samtidigt har tre israeler dött genom raketskjutningar från Gaza mot Israel.

Jag kan inte komma från tanken att raseriet varit starkare om proportionerna varit de omvända. Om de senaste dagarnas krigföring hade inneburit att 100 israeler - varav hälften civila, kvinnor och barn - dödats av palestinska granater, medan tre palestinier dödats av israliskt våld. Jag är säker på att mediebevakningen då varit än mer intensiv, att engagemanget varit än starkare och att kravet på omvärlden att ingripa för att stoppa blodbadet skulla ha vuxit till oanade höjder.

Är ett palestinskt liv i omvärldens ögon då inte värt lika mycket som ett israeliskt liv? Nja. Skälen till de olikartade reaktionerna ligger kanske snarare i att de flesta svenskar lättare identifierar sig med israeler än med palestinier. Israeler blir individer, palestinier ett anonymt kollektiv. Den ohyggliga Förintelsen har också givit staten Israel en särskild plats i många människors sinnen. Det blir fler klick på en artikel som handlar om en massaker på israeler i Tel Aviv eller i Jerusalem än på en artikel som handlar om en massaker på palestinier i Gaza.

Det gäller att sätta sig över denna ojämlikhet i konflikten. Kraven på ett omedelbart eld upphör måste framföras än starkare, liksom det politiska stödet för den tvåstatslösning som trots allt fortfarande utgör den enda realistiska vägen mot varaktig fred.

Det gäller också att ge fullt stöd åt palestiniernas krav på erkännande av staten Palestina, ett krav som sannolikt kommer upp till omröstning i generalförsamlingen i nästa vecka. Hittills har Carl Bildt vägrat att visa var han står i frågan. Min bedömning är att han kan tänka sig att rösta för ett erkännande, en uppfattning som delas av Centerpartiet (även om Centerpartiet i utrikesutskottet förra veckan gick emot sin egen övertygelse och sitt eget stämmobeslut). Bildt måste få känna att han har ett politisk pris att betala på hemmaplan om han i denna fråga hukar för allianskamraterna i Folkpartiet och Kristdemokraterna, som inte vill stödja ett erkännande.

Jag vill passa på att puffa för arrangemanget Fred i Palestina? där jag medverkar tisdagen den 4 december kl 18.30, (Folkets Hus, Järntorget, Göteborg), tillsammans med bl a Sven Britton (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, reste med Ship to Gazas fartyg Estelle till Gaza), Olle Katz (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred) samt Cecila Dalman Eek (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, vice ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidarietet). Välkomna!