2009-01-14

Partiledardebatt och striden om enigheten

Dagens partiledardebatt i riksdagen blev den första sedan konstituerandet av den rödgröna koalitionen. Jag noterade åtminstone två nya inslag som en följd av det formaliserade samarbetet mella de rödgröna partierna. För det första använde de borgerliga regeringsföreträdarna Lars Ohly som kommunistspöke med än större intensitet än tidigare. För det andra har vänsterpartiets kritik av socialdemokraternas politik helt tystnat.

De borgerliga regeringsföreträdarna försökte naturligtvis att lyfta fram oenigheten inom den rödgröna koalitionen. Visst - de rödgröna har små möjligheter att just nu vinna en tävling med borgerligheten om graden av enighet. Det gäller för de rödgröna att arbeta fram och trovärdiggöra en enighet som kanske inte är störst med väl tillräcklig för att underminera den borgerliga strategin i detta avseende.

Ett av de sakområden där det finns tydliga åsiktsskillnader mellan de rödgröna partierna är utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa skillnader kommer även till uttryck i Mellanösternpolitiken, där miljöpartiet och kanske än mer vänsterpartiet förespråkar en isolering och bojkott av Israel. Jag har i ett annat sammanhang irriterat en del vänsterpartister och miljöpartister genom att förmoda att det blir just dessa partier som får vika sig i bojkottfrågan. Jag vidhåller min uppfattning, även om vreden över Israels agerande - efter mer än 1 000 döda palestinier - nu är så stor att kraven på att sätta Israel i den diplomatiska frysboxen växer på många håll.

Frågan om bojkott eller är principiellt viktig, och berör såväl frågan om bojkotters effektivitet för att påverka politiken som frågan om bojkott som moralisk handling. Jag återkommer till denna problematik inom kort, med anledning av den stundande Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i mars.

Jag noterade också att Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson tveklöst kritiserade såväl Hamas raketbeskjutningar som Israels massiva övervåld. De borgerliga regeringsföreträdarna hade däremot väldigt svårt att uttrycka någon substantiell kritik mot Israel. Fredrik Reinfeldt gjorde en dygd av att det inte gick att ta ställning eftersom ingen av parterna var utan skuld. Det är ett märkligt uttalande. Både som politiker och som människa måste man ju kunna ta ställning och positionera sig i en konflikt utan att ställningstagandet för den skull betyder att man menar att all skuld och allt ansvar enbart ligger hos en av parterna.
Särskilt märkligt blir Reinfeldts uttalande i en konflikt där styrkeförhållandena är så ojämnt fördelade som i den israelisk-palestinska konflikten.

9 kommentarer:

Erica sa...

Visst har styrkeförhållandena betydelse, det håller jag med om. Men likväl kan man välja andra vägar till lösning. våld föder våld, hur man än vänder på det. Det finns andra exempel i vår historia där det funnits människor som valt fredliga vägar till fred. Ett exempel är ju Ghandi och det som de Klerk och Mandela åstadkom. Någonstans måste man välja att strunta i både hämnd och styrkeförhållanden och sluta vilja ha mest "rätt". Till Fred kommer man inte om man ska vara den part som ska ha rätt oavsett styrkeförhållanden. Jag anser att inget av länderna beter sig beundransvärt.

Anonym sa...

Men blunda inte, Ulf. Mona Sahlin deltog i en demonstration mot Israel där man höjde fanor av både Hamas och Hezbollah, hyllade Nasrallah och satte likställde Israel med nazityskland. Andra demonstranter hade vett att "tveklöst" avlägsna sig.

A-K Roth

Anonym sa...

A K Roth, visst, det ar hemskt (och enormt okunnigt) att jamstalla Israel med nazityskland.
Tyvarr hander det alltfor ofta att Israelvanner jamnstaller palestinierna eller Hamas med nazisterna.
Eleni S

Anonym sa...

Erica, jag haller med dig till 100 procent. Bara en liten rattning, Palestinierna har inte ens ett eget land :)
Eleni S

Anonym sa...

Bäst att inte jämställa någon på vardera sidan med nazisterna, Eleni. Nazisterna var i en kategori för sig själv, även om man kan se likheter med andra grupper med folkhatande agendan och att islamister har visat beundran för nazistledaren och hans mål. Han som piskade upp mobben mot hutuerna i Rwanda jämför jag ganska lätt med Goebbels men han var ändå inte Nationalsocialist. Dessvärre är denna retorik mot Israel av lång tradition; man anlade en sådan ton på slutet av 60-talet och 70-talet. Det kom från högsta socialdemokratiska ledningen och fortlever, ibland overt, ibland lite sådär försåtligt. Herbert Tingsten såg vartåt det barkade och skrev sin protest.

Nu är de där igen, socialdemokraterna. I en manifestering Enn Kokk har kopierat och lagt ut på sin blogg fann skribenten det nödvändigt att komma med ghetto-jämställandet. Den ska dit, obevekligen, anspelingen på nazisternas agerande. Och - man tror man gör gott. Kan tänkas ses som petitess under förhållandet men det hjälper inte situationen att uppvigla och att frita Hamas från ansvar från folkets i Gaza situation. Många ser ju det tvåurtom som att folket hålls gisslan av Hamas' våld och krigfuoring. Det är från utsatta och förtryckta palestinier man ser att det ställs några krav med bett i på Hamas. Skratta eller gråta?

A-K Roth

Anonym sa...

A K Roth, jag har pratat med manga palestinier som ar kritiska till Hamas.. (fast de ar ratt kritiska till Israels krigsforing ocksa)
Vi har ju olika asikter om det har kriget, men jag haller helt med dig angaende nazijamforelser.
Jag begriper inte varfor Forintelsen och andra varldskriget standigt tas upp i dessa sammanhang. Skriv garna under den har listan jag gjorde igar.
http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=2778
Eleni S

Anonym sa...

Tack, Eleni. Har skrivit på!

A-K Roth

Sixten Andréasson sa...

låt er inte förledas av A_K Roths skriverier. Hon är den värsta hatare av socialdemokrater jag träffat på, riktat mot Olof Palme, Sten Andersson, Pierre Schori, Mona Sahlin m fl. Allt för att de varit för rättvisa och därför kritiserat Israels våldspolitik.
Läs i stället den israeliska historikern Ilan Pappe. Hans bok Den etniska rensningen av Palestina. Den kom 2007 på svenska.
Sorglig historia. Den visar hur staten Israel uppstod. Genom mord, brand och fördrivning av 700 000 palestinier 1948.
Sen har det fortsatt. Vapenvilan bröts av Israel i november. Angreppet på Gaza förbereddes för ett halvår sen enl israelisk källa.
När bomberna föll var maximalt med barn ute på gatorna kl 11.30 lokal tid. FM-skiftet av skolbarn hade slutat och EMm-skiftet var på väg. Misstag? Israels underrättelseväsen anses av experter vara det bästa i världen.
Attacken med fosforbomber mot FN-byggnaden var därför heller inte något misstag. Elden gick inte att släcka. Förnödenheter brann upp.
Oförklarlig ondska? Nej det handlar om terror = skrämmas så att pelestierna och deras ledare ska böja knä (enl Ariel Sharon)

Anonym sa...

Ulf, oacceptabelt personangrepp från Sixten. Stark, legitim kritik mot att socialdemokrater, syndikalister eller andra tar sida med folkföraktande våldsinriktade grupper ska inte misstas för hat. En paus från svavelosandet, Sixten?

A-K