Partiledardebatt och striden om enigheten

Dagens partiledardebatt i riksdagen blev den första sedan konstituerandet av den rödgröna koalitionen. Jag noterade åtminstone två nya inslag som en följd av det formaliserade samarbetet mella de rödgröna partierna. För det första använde de borgerliga regeringsföreträdarna Lars Ohly som kommunistspöke med än större intensitet än tidigare. För det andra har vänsterpartiets kritik av socialdemokraternas politik helt tystnat.

De borgerliga regeringsföreträdarna försökte naturligtvis att lyfta fram oenigheten inom den rödgröna koalitionen. Visst - de rödgröna har små möjligheter att just nu vinna en tävling med borgerligheten om graden av enighet. Det gäller för de rödgröna att arbeta fram och trovärdiggöra en enighet som kanske inte är störst med väl tillräcklig för att underminera den borgerliga strategin i detta avseende.

Ett av de sakområden där det finns tydliga åsiktsskillnader mellan de rödgröna partierna är utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa skillnader kommer även till uttryck i Mellanösternpolitiken, där miljöpartiet och kanske än mer vänsterpartiet förespråkar en isolering och bojkott av Israel. Jag har i ett annat sammanhang irriterat en del vänsterpartister och miljöpartister genom att förmoda att det blir just dessa partier som får vika sig i bojkottfrågan. Jag vidhåller min uppfattning, även om vreden över Israels agerande - efter mer än 1 000 döda palestinier - nu är så stor att kraven på att sätta Israel i den diplomatiska frysboxen växer på många håll.

Frågan om bojkott eller är principiellt viktig, och berör såväl frågan om bojkotters effektivitet för att påverka politiken som frågan om bojkott som moralisk handling. Jag återkommer till denna problematik inom kort, med anledning av den stundande Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i mars.

Jag noterade också att Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson tveklöst kritiserade såväl Hamas raketbeskjutningar som Israels massiva övervåld. De borgerliga regeringsföreträdarna hade däremot väldigt svårt att uttrycka någon substantiell kritik mot Israel. Fredrik Reinfeldt gjorde en dygd av att det inte gick att ta ställning eftersom ingen av parterna var utan skuld. Det är ett märkligt uttalande. Både som politiker och som människa måste man ju kunna ta ställning och positionera sig i en konflikt utan att ställningstagandet för den skull betyder att man menar att all skuld och allt ansvar enbart ligger hos en av parterna.
Särskilt märkligt blir Reinfeldts uttalande i en konflikt där styrkeförhållandena är så ojämnt fördelade som i den israelisk-palestinska konflikten.