Kristdemokraternas partiledning har under lång tid försökt omvandla partiet till ett modernt socialkonservativt parti. Men samtidigt utgörs en icke oväsentlig del av partiets kärnväljare av abortmotståndare, EU-kritiker och motståndare till könsneutrala äktenskap. Sacrédeus är den mest färgstarke personligheten ur den senare gruppen, och han har också lyckats med konststycket att bli inkryssad till såväl Europaparlamentet som till riksdagen.
Men Kristdemokraternas partiledning har hamnat i ett dilemma. Om man tagit med Sacrédeus på listan så skulle partiet förknippats med en politisk linje som partiledningen tar avstånd ifrån och som skulle riskera att skrämma bort mer sekulära mittenväljare. Dessutom skulle Sacredéus mycket väl ha kunna lyckats bli inkryssad på bekostnad av partiets toppnamn Ella Bohlin, och i så fall sannolikt själv få uppdraget att representera Kristdemokraterna i Europaparlamentet.
Men när partiledningen nu å andra sidan tagit steget att peta Sacrédeus så stormar hans anhängare i partiet. Media hakar gärna på, och Sacrédeus olyckliga uttalanden om att samkönade äktenskap i förlängning kan leda till acceptans för pedofili och tidelag vevas om och om igen. Och hur motiverade är nu Sacrédeus anhängare att gå och rösta i EU-valet, när deras främste företrädare som vann provvalet under förödmjukande former petats från listan?
Med tanke på att Kristdemokraterna endast fick 2.5 procent i den senaste opinionsmätningen är partiets framtidsutsikter för närvarande inte så ljusa. För att uttrycka det milt.
Kristdemokraterna behöver en ny profilfråga för att slå sig in i debatten och synliggöra sig för bredare väljargrupper. Varför inte ta en än starkare strid för en mer generös och radikal bistånds- och flyktingpolitik? Det är i alla fall frågor som väcker känslor.
*
Väcker känslor gör också kriget i Gaza. Gårdagens Debatt i SVT gjorde nästan ont att titta på - så stark var frustrationen bland de palestinier som medverkade.
Inom socialdemokratin tas det nu ny sats i diskussionen om partiets framtida Mellanösternpolitik. På Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriver i dag Broderskaps förbundsordförande Peter Weiderud om isoleringspolitikens misslyckanden.
Boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg) som presenteras på ABF i Stockholm lördagen den 24 januari har redan fått två recensioner - båda glädjande nog mycket positiva! Mats Holm skriver i Helsingborgs Dagblad och Monika Thunbäck-Hanson i Göteborgs-Posten.
6 kommentarer:
Jag har redan läst boken och gjort en recension,(som amatör) i min blogg
Grejen ar ju att abortmotstandare och mer traditionella kristna borde ju ocksa ha ett parti som representerar dem, sarkskilt som att som du sager en del av valjarna har dessa asikter.Jag tycker att trenden att alla partier borjar likna varandra mer och mer ar trist.
Eleni S
Jag kan försäkra att stämningen bland oss kristdemokrater är mycket god. Media försöker blåsa upp sprickor, men vi står enade. Det är högt i taket inom vårt parti vilket känns väldigt skönt.
Tack till Egon för fin recension!
Eleni: Jag tillhör också dem som vill ha klara skiljelinjer mellan de politiska partierna. Men den grupp du nämner är så liten i antal att det är tveksamt om ett parti skulle bli livskraftigt.
Conny: Det är bra - gladast vinner!
"så stark var frustrationen bland de palestinier som medverkade."
Inte bara hos araberna utan även hos deras svenska sympatisörer som inte förmådde att hålla debattreglerna.
På något sätt säger Hamas´ sympatisörers beteende en hel del om Hamas självt.
De proisraeliska debattörerna iakttog debattens regler motsvarande den israeliska demokratin medan den andra sidan skränade och avbröt.
Debatten gav en bra fingervisning om vilka krafter som möts i Gaza just nu.
/BR
Palestinier har all rätt att vara förtvivlade så förödande detta har varit för civilbefolkningen. Men det har svenska judar också om de på SVT anklagas för deras barns död.
Björn Kjellson om debatten:
http://bjornkjellsson.wordpress.com/2009/01/16/kan-inte-titta-pa-dem/#respond
Det slår mig att det måste ha varit en mycket underlig "debatt". Låter som det vanliga skränandet och avbrytandet. Att man bjöd in en syndikalist, Andreas Malm, som öppet tagit sida för Hamas'anfallskrig och Irans maktambitioner är förvånande.
A-K
Skicka en kommentar