2009-01-18

Vad händer efter vapenvilan i Gaza?

Kriget i Gaza tycks äntligen gå mot sitt slut. Dess grymma facit blev över 1 400 döda, över 5 000 skadade, en traumatisering av barn och civila och en materiell ödeläggelse vars omfattning vi ännu bara kan ana.

Kriget i Gaza var grymt också därför att det var onödigt. Grundkonflikten mellan israeler och palestinier består. Hamas styr fortfarande Gaza och Hamas förmåga att skjuta raketer mot Israel tycks obruten. Den israeliska soldaten Gilad Shalit som sedan slutet av juni 2006 hålls i fångenskap av Hamas har inte befriats. En förlängning av den vapenvila som föregick kriget i Gaza hade varit fullt möjlig - om bara den politiska viljan funnits.

Israels agerande kan inte förklaras utan att man väger in det stundande valet till Knesset den 10 februari. Regeringspartierna Kadima och Labour var tvungna att visa handlingskraft inför Hamas raketbeskjutningar för att undvika ett valnederlag. Presidentskiftet i USA gav Israel det handlingsutrymme som behövdes för att möjliggöra attacken mot Gaza.

I mångas ögon har Israel genom sin krigföring i Gaza öveskridit en moralisk gräns. Den grova oproporionaliteten i våldsanvändningen, de många döda kvinnorna och barnen och de terrorliknande förhållanden som Gazas civilbefolkning tvingades leva under frammanade skarpa protestyttringar, vrede och förtvivlan i stora delar av världen.

Konflikten kring Gaza är inte över. Men jag har svårt att se en återkomst av de massiva våldshandlingarna under den närmaste veckan.

Barack Obama kommer under sin mandatperiod med all sannolikhet att göra en storsatsning på att åstadkomma en varaktig israelisk-palestinsk fred. Men han inser också att en sådan lösning kommer att ta tid. Ur ett amerikanskt perspektiv krävs en omdefiniering av USA:s nationella intresse i regionen. USA under Obama kommer knappast att ge Israel lika stort handlingsutrymme som George W Bush gjorde. I stället kommer USA att vilja stärka sina regionala arabiska allierade som Egypten, Saudiarabien och Jordanien, för att motverka Irans och kanske Syriens ambitioner. Bästa sättet blir då att på riktigt prioritera åstadkommandet av en tvåstatslösning, vilken i sin tur förutsätter ett återupprättande av ett enat palestinskt ledarskap. I ett sådant palestinskt ledarskap kan Hamas inte önsketänkas bort. Tvärtom måste organisationen ges en plats i den politiska processen, på samma sätt som PLO under 1970- och 1980-talet. Likaså kommer Obama att utveckla den diplomatiska dialogen med Syrien och Iran, i stället för att satsa på bojkott och isolering.

Israel kommer att protestera. Men till syvende och sidst ligger en sådan politisk process också i Israels intresse.

Boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund) fortsätter att få stor och positiv uppmärksamhet. I dag får den en välvillig recension av Petter Larsson i Aftonbladet (ännu ej på nätet), och i morgon måndag recenseras den av Per Jönsson i Dagens Nyheter. Tillägg måndag: Länk till DN:s recension finns nu här.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Förmågan att skjuta raketer finns kvar, däremot inga raketer att skjuta. Nu verkar Israel (äntligen) få igenom sitt krav på hårdare bevakning av gränsen mot Gaza, och därmed är Israels mål uppfyllt. Synd bara att detta inte kunde ordnas utan ett krig, omvärlden borde ha satt press på Egypten att stoppa smugglingen

/Markus

Anna Ardin sa...

kul med recensionerna av boken! på broderskaps hemsida (http://broderskap.se/index.aspx?site=broderskap.se&page=startinfo&postid=1724) samlar vi alla recensionerna efter hand!

BR sa...

Ledarna för de mäktigaste europeiska nationerna har just träffat Olmert i Jerusalem för att dsikutera framtiden i Gaza, öppnandet av gränspassager, förhindrande av vapensmuggling till Hamas och olika former av bistånd.
Det är en stor och glädjande symbolhandling för Israel att mötet hölls i just Jerusalem och tydligen i en positiv anda.
Demokratiskt blod är tjockare än islamistiskt vatten.
/BR

Sixten Andréasson sa...

Leve, leve, leve Palestina! som vi ropade i demonstrationerna.

Israel har förlorat detta slag. Visserligen har de som i tidigare drabbningar varit helt överlägsna till lands och till sjöss. Men de har inte som tidigare haft övertaget på den tredje viktiga striidslinjen: medierna och propagandan (inte ens i väst).

Så många människor har engagerat sig för RÄTT OCH RIKTIGT dvs för palestinierna och inte låtit sig hämmas av antisemitstämpel och skuldkänslor. Naturligtvis har det extrema övervåldet av Israel denna gång inverkat oerhört. Och även bloggosfären.

Exisraelen Giljad Atsmon skrev nyligen att med nuvarande politik kommer Israel att förlora och palestinierna att vinna. Det spelar inte så stor roll vilka vapen och resurser palestinierna tar till - det räcker att de ser till att överleva! Det är logik i detta ty förutom fin jazzmusiker är också Giljad Atzimon skolad filosof.

Det såg illa ut för människorna i Gazagettot. Men det blev inte som för de heroiska människorna i Warszawagettot. Liksom i Gaza var de fruktansvärt underlägsna vapenmässigt och hotades av hunger - mycket värre i Warszawa- mm Motståndsviljan 1943 räckte i månader. SS-trupper fick insattas

Israels krigsmakt har besgrats av Hiizbollah 2006 och nu av Hamas, vad ska de nu hitta på?

Anna sa...

Sixten, du postar samma kommentar på varenda blogg. Blir lite tjatigt i längden.

Gnäll på Sixten: Gilad Atzmon, inte Giljad Atzimon. Eller Gil'ad om du vill vara noggrann.

Sedan vill jag inte ha fler sådana här "segrar", varken palestinska eller israeliska, och jag tycker att det är vidrigt att kalla 1 300 civila för en "seger" oavsett vilken sida man står på.

Anonym sa...

Sixten, om Palestina ska fortsatta att leva behovs pengar. Vi kan ocksa bidra. ga in pa www.map.org.uk -medical aid for palestinians- .
Anna, jag begriper inte vad du menar med din moraliska, hogtravande ton. Om du tycker att det ar vidrigt att tala om segrar borde du val tycka att majoriteten av Israeler ar vidriga? Pa nagot satt tror jag inte att du tycker det... Och vad spelar det for roll att Sixten har stavat ett namn fel?
Eleni S

Sixten Andréasson sa...

Eleni, jag har lagt pengar i bössor och satt in på pg. till barnen i Gaza. Nu ska det komma massor från Egypten och oljestaterna. Från tidigare är det inte säkert att det blir så mycket i verkligheten och att det inte går i rätta händer.
Egentligen skulle Israel bekosta återuppbyggnaden och ytterst också USA - enl expiloten Yonatan Shapira (nog felstavat) var alla flygplan, helikoptrar, missiler och andra vapen amerikanska!

NJ Roland sa...

Ett onödigt krig till. Men det är meningslöst att försöka fördela skulden mellan parterna. Problemet ligger på ett internationellt plan: att Israel tillåts (och stöds) av tredje part att vara så pass överlägsen gentemot motståndaren att det helt enkelt inte finns tillräckligt intresse hos dem för att göra de eftergifter en fredsuppgörelse kräver.

Tredje part (FN, stormakterna eller vad man än vill kalla det)har i denna konflikt aldrig tillämpat de mest elementära regler för hur man ingriper i en territoriell konflikt (och det är vad det är).
En grundbult är att styrkeförhållandet parterna emellan måste jämnas ut för att fred ska kunna bli intressant för båda parter och på sikt hållbart. I MÖ-konflikten har fokus alltid legat på den starkare, israeliska partens säkerhetsbehov. (Hur ofta hör man någon utanför arabvärlden prata om palestiniernas säkerhetsproblem?!)

Ett utjämnande av styrkeförhållandet kunde bestå dels i att USA upphör med sitt massiva militära stöd till Israel, men också en förstärkning av den svagare parten, genom vapen, eller, i det här fallet bättre, genom direkt ingripande - byta ut de israeliska ockupationstrupperna mot FN-trupper (ledda av USA).

Istället för att på så sätt skapa förutsättningar för en reell fredsprocess började man med Osloprocessen i andra ändan. Först fredsavtal, sedan kommer vi överens om gränserna och den palestinska statens natur (viktigt var att den inte fick ha någon armé, än mindre flygvapen). Kan någon egentligen förvånas över att det visade sig så svårt? Att saboterande extremister på båda sidor fick tid och utrymme att undergräva processen?

En fantastiskt väloljad propagandaapparat har sedan låtit oss förstå att fredsprocessen kapsejsade för att PLO inte gick med på de famösa 97% av de ockuperade territorierna. Att PLO alls hade ett förslag till uppgörelse och att det var i samklang med det internationella samfundets referenspunkt för ett avtal , d v s 1967 års gränser (ca 22% av palestiniernas hemland), det får man leta länge för att få reda på.

På grundval av ett rimligare styrkeförhållande hade förhandlingarna kunnat handla mindre om hur stor del av de olagliga bosättningarna som ska bestå och mera om omfattningen av fördrivna palestiniers rättighet att återvända till den del som blivit Israel; en lösning mera i samklang med de mänskliga rättigheter som annars brukar hyllas av västvärlden.

Men detta förutsatte ett annat styrkeförhållande. Något som ett USA känslomässigt bundet till Israel och ett skamset och fegt EU som svansar efter inte velat skapa.

F ö anser jag att (även) palestinier - eller “Palestina” - har rätt att försvara sig.

BR sa...

NJ Rolands argumentation om Mellanöstern var nog den mest originella jag sett hittills.
"utjämna styrkeförhållandena"
Vad tror han att araberna har försökt göra annat än det sedan 1948.
Det enda skälet till att den judiska staten fortfarande finns kvar är dess konstanta militära överlägsenhet.
Ett lands existens är kan givetvis inte förvandlas till ett handikapplopp mot motståndare som är underlägsna i militär utrustningsnivå, soldatträning och den allmänna utbildningsnivå i befolkningen som möjliggör handhavande av komplicerad vapen teknologi
Samförståndet mellan USA och Israel bygger inte enbart på att USA har en lojal allierad i Mellanöstern utan också på det band av samhörighet som finns mellan demokratier där den ena är omringad av fanatiska fiender, terrorister och diktaturer.

När det gäller ett framtida Palestina kan man enbart vara säker på en sak; det landets territorium kommer att bli mindre än det som erbjöds av FN 1947 och i Camp David 2000 som araberna sa nej till båda gångerna.

Det kommer att bildas en palestinsk stat men dess utformning kommer att influeras inte bara av det internationella samfundet, arabvärlden och palestinierna, utan också av Israels legitima krav på säkra och erkända gränser såsom de uttrycks i UNSCR 242.
/BR

NJ Roland sa...

Till BR:
Jag har absolut ingenting emot att verka originell i en debatt normalt så förljugen som den om MÖ-konflikten.

Om araberna försökt utjämna styrkeförhållandena? Kanske det, men huvudpoängen i mitt inlägg handlade om tredje parts roll. Araberna räknar jag som ena parten, även om många av regimerna inte bryr sig mycket.

"demokratier där den ena är omringad av fanatiska fiender, terrorister och diktaturer". Detta är den viktigaste myten i den israeliska propagandan. Konflikten handlar om kontrollen över ett territorium som två folkgrupper vill ha för oförenliga ändamål, inte alls om demokrati och diktatur. Att den demokratiska principen är helt underordnad i Västs stöd till Israel blev allra tydligast när man avsatte den palestinska regeringen häromåret därför att palestinierna "valt fel". Israel är i o f s en demokrati, men i en stat som uttryckligen är till för endast en del av befolkningen. Palestinas araber har historiskt varit mindre etnocentriska och kunnat tänka sig en gemensam stat. (Det är nu förstås inte längre möjligt.) Fanatism finns det f ö gott om hos bosättarna också.

Varför skulle palestinas befolkning acceptera stormaktsuppgörelsen om att större delen av deras land skulle tas ifrån dom 1947? För att stormaktsuppgörelsen om kolonins framtid kallades till "FN-beslut"?

Det är ändå bra om du och Israel börjar referera till UNSCR 242. Ett framsteg. Men den måste ses som en helhet. Annars är det bara ännu en del i spelet för gallerierna.

Thomas A sa...

"I mångas ögon har Israel genom sin krigföring i Gaza öveskridit en moralisk gräns. Den grova oproporionaliteten i våldsanvändningen..."
Men har dessa "många" rätt? Michael Walzer resonerar intressant kring proportionalitetsfrågan i artikeln "The Gaza War and Proportionality" (Dissent, http://dissentmagazine.org/online.php?id=191)